SVT påstår att Uppdrag Granskning påverkar tysk debatt om politiska fångar i DDR – men är det så?

Den 20 januari publicerade SVT på sin blogg en artikelUppdrag Gransknings hemsida. Artikeln har temat ”Efter granskningen” och har rubriken ”Flera företag utnyttjade tvångsarbete i DDR”. SVT slår sig onekligen för bröstet med följande formulering i ingressen:

”Uppdrag gransknings reportage om hur samvetsfångar tvångsarbetade i IKEA:s fabriker i DDR fortsätter spela en stor roll i den tyska debatten.”

Jag log när jag läste detta. Uppdrag Granskning sände visserligen programmet ”Bakom galler – IKEA i DDR” den 2 maj 2012, men jag tror faktiskt inte att UG har påverkat debatten särskilt mycket. Tyvärr. Knappt i Sverige visar min granskning, och knappast i Tyskland. Visserligen har den svenska dokumentären legat tillgängligt på nätet länge, men det är nog inte så många av de drygt 81 miljoner tyska medborgarna som hittat till SVT Play – eller ens kan svenska. Vad som kanske är ännu viktigare att påpeka är att Uppdrag Gransknings dokumentär om IKEA i DDR bygger på en tv-dokumentär som sändes omkring åtta (8) månader tidigare i tysk tv.

Utdrag från WDR

Från WDR:s hemsida, där det framgår att programmet sändes i augusti 2011.

I augusti 2011 sände nämligen WDR, Westdeutscher Rundfunk, genom reportrarna Christin Gottler och Michael Grytz ett konsumentprogram om IKEA i fyra delar. IKEA granskades och i den fjärde delen av ”Der IKEA-check” tog man upp ”fairness”, dvs rättvisefrågor. IKEA:s produktion i DDR dominerade sändningen.  

Programmet ligger inte längre på nätet, men faktainnehåll från WDR-sändningen gör det fortfarande, se här. Själv bloggade jag om det i september 2011. 

Det är alltså detta program som är grunden till att det blev en debatt i Tyskland. Direkt efter WDR-dokumentären tillsatte IKEA en internutredning kring sitt historiska förflutna i DDR (läs: flera månader innan UG sände sitt program i SVT). I maj 2012 kopplade man in en revisionsfirma på det hela, som lade fram sin rapport i oktober 2012. 

Vad är det som egentligen har påverkat den tyska debatten? Helt klart de tyska offerföreningarna, som skickligt använt sina kanaler i Tyskland för att driva fram en diskussion, som enligt mig handlar om krav på ersättningar från den tyska staten som skickligt kopplats till Ikeas stora expansionsplaner i Tyskland. Den tyska bevakningen kring frågan har varit stor. I Sverige har man ytterst styvmoderligt behandlat frågan. Det är synd. Jag önskar att UG:s program hade påverkat mer än vad den gjorde.  Däremot är det intressant att en av medarbetarna vid Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, Tobias Wunschik, har publicerat en forskningsrapport om vad Stasiarkivet kan berätta om de politiska fångarnas produktion i DDR. Pressinfo här. Rapporten heter ”Knastware für den Klassenfeind – Häftlingsarbeit in der DDR, der Ost-West-Handel und die Staatssicherheit (1970-1989)” kan beställas här.  Att det var många fler västföretag som producerade i DDR är ingen nyhet, men klarläggande med konkreta fakta är viktigt för DDR:s tidigare politiska fångar. I dag får den som varit fängslad som politisk fånge över 180 dagar 250 Euro i ersättning medan offer för nazismen får 750 Euro. Tjugo procent av de f d politiska DDR-fångarna lever med en månadsinkomst på under 700 Euro i månaden och 13 procent lever på Hartz IV (försörjningsstöd).   Att peka ut nya företag från Väst som haft produktion i DDR där politiska fångar deltagit kan vara intressant, men man bör betänka följande fakta:

  • Produktion av varor i fängelse förekommer i många länder, även i Sverige. Fångarna fick inte bra betalt i DDR och får inte bra betalt i Sverige heller. Således är varken fångproduktion i sig eller dåliga löner till fångar en kontroversiell fråga. 
  • Skillnaden mellan fångproduktion i Sverige och DDR är att det senare landet var en diktatur, som lagstiftat om sådant som är brott mot de mänskliga rättigheterna. Således fanns väldigt många politiska fångar i DDR, som DDR dock behandlade som ”vanliga kriminella”.
  • Arbetsförhållandena i DDR var minst sagt undermåliga och skyddsutrustning saknades många gånger.
  • Uppskattningsvis mellan 20 och 25 procent av fångarna i DDR beräknas ha varit politiska fångar. De andra 75-80 procenten var alltså tjuvar, våldtäktsmän, mördare och annat.
  • I huvudsak producerade DDR:s fängelser för den inhemska marknaden. Endast 20 procent beräknas ha gått på export.

Det är naturligtvis intressant vilka Väst-företag som beställde varor i DDR och hur mycket de visste, men oavsett hur många Västföretag som pekas ut så måste man känna till att detta är den lilla rännilen i den stora produktionsapparaten där de verkligt ansvariga var ledare i diktaturen DDR. Många av företagen som hade produktion i DDR är sedan länge uppköpta av ägare som rimligen inte kan ta ansvar för vad som hänt historiskt. 

Det är där Ikea kommer in. Det var ett perfekt objekt för offerföreningarna att sätta strålkastaren på. Ett världsomspännande och känt företag som haft en och samma ägare i alla år. Ingvar Kamprad. Vad blev då slutresultatet av Ikeas undersökning? Det medgavs det alla visste sedan många år tillbaka, nämligen att politiska fångar deltagit i produktionen av möbelkomponenter. Ikea har träffat någon form av avtal med offerorganisationernas paraplyorganisation UOKG om att finansiellt bidra till den vidare forskningen i ämnet.  

Skärmdump UG:s hemsida

Skärmdump UG:s hemsida

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.