Inte ens en förundersökning mot Frånstedt och GP:s påstående att Schori varit IB-agent

I förrgår publicerade journalisten Per Nygren i Göteborgsposten och TT i Göteborg uppgiften om att det inte blir något åtal mot f d operationschefen inom Säpo, Olof Frånstedt, för att han publicerat hemliga uppgifter i sin bok.

Eftersom jag tyckte det GP och TT publicerat lät underligt lät jag hämta ut handlingarna. Det var konstigt både med subjektet och predikatet, men framför allt reagerade jag mot att Nygren i GP påstod att Frånstedt påstått i boken att Pierre Schori och Anders Thunborg varit IB-agenter. Jag har läst Frånstedts bok och kunde ej påminna mig att jag läst något sådant. Därav att jag läste om kapitlet i går och har kunnat konstatera att Nygren och Göteborgsposten har fel.

Frånstedt påstår alltså inte att Schori och Thunborg varit IB-agenter. Däremot framgår det av boken att IB har registrerat Thunborg respektive Schori som ”källor”.

Men, Schori lär väl knappast anmäla det felaktiga påståendet till Pressombudsmannen, PO. För sådant ska man ju vara kränkt och själv tror jag att Schori mest blivit onödigt smickrad av att ha upphöjts till agent när han egentligen blott var en källa (medveten eller omedveten låter jag dock vara osagt).

Vad GP och TT ej skriver om i sina artiklar är att Säpo begärt att Justitiekanslern skulle pröva brott enligt Tryckfrihetsförordningen eller Yttrandefrihetsgrundlagen och att prövningen inte bara gällde Olof Fråntedts bok ”Spionjägarna” utan även artikeln i Dagens Nyheters nätupplaga 27 augusti 2013, vilken ni har här. Utredningen handlar alltså att pröva om sekretess råder för ”källors identitet, som röjts i boken och artikeln.”

Subjektet och predikatet jag reagerade på var GP:s och TT:s påstående om Frånstedt påstått att två namngivna personer på 60-talet ska ha lämnat skriftliga rapporter till IB. Men det är faktiskt vad JK Anna Skarhed till min förvåning skriver i sin sammanfattning. Problemet är att jag ej finner helt klara belägg för det i Frånstedts bok. Det är faktiskt lite luddigt och svävande hur rapporterna, som tydligen Anders Thunborg och Pierre Schori en gång skrev, ska ha hamnat hos IB. Ibland är det det svävande ”partiledningen” som lämnat dem, någon gång pekas Thunborg osv.

I Frånstedts bok framgår att de rapporter som han tagit del av uppenbarligen skrivits av Thunborg och Schori, men av publicerade dokument ser man att det saknas uppgift om vem rapporten är ställd till. Adressaten är således okänd! 

Tittar man däremot på Frånstedts hela framställning och läser rapportsidorna som publicerats kan jag inte komma fram till något annat än att materialet först och främst bör uppfattas som ett form av interndokument för den socialdemokratiska partiledningen, som sedan i kopieform hamnat hos såväl IB som Säpo.

Jag vill påpeka att JK Anna Skarhed inte riktigt håller med mig. Hon anser att rapporterna ”synes emellertid närmast ha varit riktade till underrättelseorganisationen IB” men att vissa av rapporterna även ”kunnat återfinnas i Säkerhetspolisens arkiv”.

De rapporter Frånstedt tagit del av kan alltså vara kopior på kopior från IB:s arkiv, eller möjligen något ännu avlägsnare. 

Mats Johansson kallade faktiskt Thunborg och Schori för ”kontaktpersoner” i en recension av Frånstedts bok i Svensk Tidskrift. Det var en bra sammanfattning. Han konstaterade att det var naturligt i deras roll som s-partiets internationella sekreterare att ”träffa ryssar och även skriva promemorior om vad som förevarit. Det senare är ganska dumt eftersom det som står på papper lätt får fötter.”

Och fötter har uppenbarligen dessa rapporter fått. I en Expressenartikel framgår att rapporterna skrevs först internt och sedan gick vidare till IB – och flera av dem även till Säpo. 

Vad innehåller då dessa rapporter? Jag blir alldeles utmattad av att läsa sida upp och sida ner om hur ryssarna uppenbarligen under kalla kriget kunde spela på svensk socialdemokratisk partitopps upplevda konkurrensförhållande till Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. S-toppen ger sin kontakt på sovjetambassaden på pälsen för att statsminister Erlander infunnit sig till ryska revolutionsfirandet i Stockholm 1967 och på plats upptäckt att VPK:s partiledare C H Hermansson också var där, trots att VPK förklarat sig vara självständigt från Sovjet. Ryssen har synpunkter på vad svensk press publicerade. Samtidigt ordnades utbyten mellan länderna där svenska ”partifunktionärer, ombudsmän, politiker, ABF-byråkrater och journalister från A-pressen” deltog.

Helt korrekt som Frånstedt framhåller i sin bok är rapporterna historiska dokument som kan öka förståelsen för hur makthavare resonerade under kalla kriget. Vad Socialdemokraterna pratade med ryssen om, hur de umgicks – men framför allt vad de inte pratade om (läs: situationen i Baltikum och mänskliga rättigheter, eller bristen på detta, bakom järnridån).

Är det inte konstigt att det är Säpo som begärde en granskning av Frånstedts bok och DN:s artikel med motiveringen att ”avslöjandet av upphovsmännen” till rapporterna ”kan få konsekvenser för Säkerhetspolisens brottsbekämpande verksamhet”?

Jag kliar mig i huvudet och undrar om det här egentligen inte var ytterligare ett förtäckt försök av efterforskande av källa. För var det inte det som Säpo var ute efter? Vem det var som lämnat över kopior på kopiorna till Frånstedt? Sett ur detta ljus kanske Anna Skarheds kommentar ska tolkas på annat sätt.

”Säkerhetspolisen har anfört att det är oklart hur Olof Frånstedt har kommit att inneha rapporterna, men har gjort gällande att han sannolikt fått tillgång till dem genom sin anställning där.”

Vilket i så fall skulle betytt brott mot tystnadsplikten. Men…

”Samtliga aktuella rapporter synes emellertid närmast ha varit riktade till underrättelseorganisationen IB och det underlag som Säkerhetspolisen tillhandahållit i ärendet ger endast stöd för att vissa av rapporterna nu har kunnat återfinnas i Säkerhetspolisens arkiv.

JK säger väl helt enkelt att på grund av att Säpo inte hittat alla rapporter i sitt arkiv så är det sannolikt att just precis de kopior som Frånstedt har inte stammar från Säpo utan varit ”riktade till” (skickade till) IB så som Frånstedt säger.

Det faktum att Thunborg och Schori var upphovsmän till rapporterna är enligt JK tydligen inte något som omfattas av kvalificerad tystnadsplikt, vilket skulle kunna utgöra grund för brott mot TF eller YGL, varför utredningen läggs ner. Förutom att det inte blev något åtal så blev det faktiskt inte ens en förundersökning. 

Hoppas att JK-utredningen lett till att Frånstedt och hans spökskrivare blir lite mera frispråkig i nästa bok. För det vet jag att han kan bli. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Kalla kriget, Säpo, Uncategorized. Bokmärk permalänken.