Sakligt av Medierna som besökt Landsarkivet. Viktiga slutsatser och relegeringshot i plural?

I går sände Medierna i P1 ett program om senaste Guillougate. Sakligt och lågmält valde programmakarna att gå till källorna, inte till Jan Guillou utan till Landsarkivet i Uppsala, där hela Solbackaarkivet förvaras. På två timmar lyckades reportern Martin Wicklin få fram såväl betyg som elevkort. Något som författaren och journalisten Paul Frigyes inte tycks ha letat efter och uppenbarligen nu skäms för att han borde ha gjort.

I Solbackaarkivet återfinns terminsbetyget från 4:5 liksom Jan Guillous elevkort, som anger att han skrevs in den 10 januari 1959 och blev utskriven den 17 juni 1960. Således verkar tidigare uppgifter som jag bloggat om, t ex Hans Norrmans brev till Svenska Dagbladet år 2009, stämma. Den tidigare läraren vid Solbacka och som avled 2012 hävdade nämligen 2009 att Jan Guillou blivit inskriven på Solbacka i januari 1959 och att han slutat våren 1960.

Är det nu viktigt vad Jan hade för betyg i biologi? I 4:5 på Solbacka hade han tydligen stora A. När han sökte in på universitetet hade hans biologibetyg halkat ner två steg till ett AB+.

Hur mycket bevisar det här Jans naturintresse, som väl var grunden till själva frågan om varför betyget spelade roll? Oj, var det detta som frågan ursprungligen handlade om? Jo, de har ju de flesta glömt!

Ska man kalla ett betyg i realskolans 4:5 för slutbetyg eller ett rent och skärt terminsbetyg, som enbart var användbart till att söka in på gymnasiet? Ingen har frågat en skolhistoriker hur det var, men jag gör en resumé av skolsystemet för en fyrtiotalist:

  • Man började vid sju års ålder och gick först fyra år i folkskolan
  • Sedan gick man i den femåriga realskolan där man kunde ta ”realen” efter slutförda år fem. Många tog aldrig ”realen” utan gick bara fyra år i realskolan. Med terminsbetyget från 4:5 sökte man in på gymnasiet.
  • Den som gått färdigt gymnasiet kunde ta ”studenten”
  • Efter studenten kunde man söka in på universitetet med sitt studentbetyg.

Översatt till ren och skär nutidska gick de flesta inte klart dagens högstadium, utan lämnade alltså grundskolan efter åtta år.

Det snuttifierade tjafset handlar alltså nu om hur motsvarande åttans betyg i högstadiet ska benämnas ”slutbetyg” eller ”terminsbetyg”. Det är uppenbart att flera som gick i skolan vid den här tiden och som jag frågat så här i efterhand inte riktigt kan komma ihåg att detta betyg kallades något speciellt, mer än ”betyg” kanske. 

Jag noterar att Nationalencyklopedien är väldigt tydlig i vad de definierar som ett slutbetyg i dagens skolsystem. Det är något man får i nian, men inte i åttan eller sjuan, eller är något man får när man avslutat ett program på gymnasiet, inte hoppat av näst sista året.

Själv skulle jag kalla en 4:5-a från 60-talet för ett terminsbetyg och beskriva det som en transportsträcka till det egentliga målet: studenten, det som är ett slutbetyg och som verkligen räknades. 

Hur var det nu med påståenden om relegering. Om jag fattat det rätt har Frigyes använt sig av ordet ”avstängd” i sin bok, men avstängd från vad? I Hans Norrmans brev till Svenska Dagbladet använder sig Norrman av uttrycket ”förvisad från internatet på grund av rökning på elevhemmet”. Storyn är alltså att det var rökförbud på elevhemmet, eftersom det var brandrisk i de gamla träbyggnaderna och att ledningen såg mycket hårt på om eleverna bröt mot denna regel.

Det kan ju faktiskt innebära att Jan inte fick bo på elevhemmet längre, men att han fick gå kvar på själva skolan. Undervisning och boende är ju faktiskt två helt skilda saker!

Om det hela som påstås ha inträffat av flera oberoende källor dessutom inträffade i slutet på terminen innan eleven ändå skulle lämna skolan (vårterminen 1960) så är det inte otroligt om man fann en kortsiktig lösning som var hållbar för samtliga parter.

Att detta inte framgår av det elevkort Martin Wicklin tagit del av hos Landsarkivet i Uppsala är inget bevis för att min hypotes varken är rätt eller fel. Arkiv berättar nämligen inte alltid allt. Jag har släktforskat sedan jag var tjugo år gammal och jag har blivit väldigt luttrad med åren:

  • Hypoteser och rykten är till för att bevisas eller motbevisas.
  • Det arkiven kan berätta feltolkas tyvärr alltför ofta.
  • Det arkiven berättar kan ibland vara motsägelsefullt.
  • Det många glömmer bort är att den som upprättat handlingen kan ha skrivit fel. Tryckfelsnisse, eller snarare skrivfelsnisse, fanns även förr i tiden.
  • Den som upprättat handlingen kan ha byggt sin information på felaktiga uppgifter
  • Den som upprättat handlingen kan medvetet ha skrivit fel. Personen ljuger.
  • Den som upprättat handlingen kan ha glömt att ta med uppgifter eller medvetet väljer att inte ta med uppgifter.

Så vad bevisar Jan Guillous Solbackahandlingar? Att betyget är daterat den 17 juni 1960, men undertecknaren kan faktiskt ha skrivit ut alla klassens betyg kvällen innan eller dagen efter. Det är helt logiskt att Jan fick ett terminsbetyg, annars skulle han ju inte ha kunnat tagit sig vidare till gymnasiet, något som Frigyes uppenbarligen har missat. Betyget är däremot inte något intyg på att Jan varit med på skolavslutningen eller ens gick i skolan sista veckan. Det finns väldigt många elever som inte är med på sina skolavslutningar och skippar någon vecka under terminen. De kan vara sjuka, eller ha följt med sina föräldrar på semester. De får betyg ändå!

Vad ingen ännu har gjort är att sätta fingret på det intressanta. Jag noterar två saker:

För det första började man i folkskolan vid sju års ålder. Således slutade de allra flesta 4:5-an när de var 15 år. Jan var faktiskt 16 när han lämnade Solbacka. Således har han tappat ett år, eller gått om ett år. Det är intressant, både när det hände och det som sker senare.

När Eskilstunakurirens Eva Axelsson intervjuar f d elever och lärare vid Solbacka 1998 finns ett påstående från en skolkamrat att Jan Guillou ”gick på folk, var en riktig elaking, gärna gav sig på de som var svagare och därmed fick ta en hel del stryk från de som var starkare.” 

Jan Guillou var uppenbarligen ett år äldre än sina klasskamrater när han började på Solbacka. Han borde rimligen varit fysiskt sett större än de flesta i sin klass. 

Han skrevs in på skolan i januari 1959, när de andra klasskamraterna gått ihop och lärt känna varandra i en termin. Han var således en nykomling. En outsider. 

Hans egen beskrivning i Kanal 5 om relegeringen från Vasa Real, kan endast tolkas som att han varit ett fall för sociala myndigheter i Stockholm, vilket rimligen många på Solbacka bör ha vetat om eftersom man på skolan tog emot många elever från splittrade hem och vars studier betalades via Stockholmska socialförvaltningsbudgetar.

Det blev liksom inte bättre av att Jan tillhörde en familj som hade bott i fina Saltsjöbaden, men då familjens förmögenhet var borta bodde i det mera arbetarstadsdelspräglade Kungsholmen. Att sätta Jan på en internatskola med många barn som kom från välbärgade familjer kanske inte var det smartaste. Det måste ha varit provocerande, frustrerande.

Jag försvarar ej mobbing och våld, men sett ur detta perspektiv ser jag det som högst rimligt att en tonårskille i Jans situation bankade skiten ur någon eller några som var mindre än han själv på internatskolan – och att han fick på flabben av några som var större.

Jag läser hans Ondskan på ett annat sätt än många andra tycks göra. Vet man vem Jan är, vet man när han ändrar sin historia. När dröm och verklighet flyter samman.   

När boken om Ondskan blev film ska DN ha intervjuat Jan Guillou om sanningshalten i boken. Om det där med styvfadern som slog honom. Expressen, som läst DN-artikeln, refererar till att DN-reportern frågar Guillou om sanningshalten i boken Ondskan. I en av slutscenerna i boken kommer Jan Guillous alter ego hem efter skolavslutningen på internatskolan. Styvfadern, farsan, pryglas upp. Hur sant var det här?

”Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet”, citeras Guillou av Expressen ha sagt i DN.

Men hur rätt kan Jan Guillou ha haft? Inte alls, enligt min mening. Marianne och Nils Harry Hansén gifte sig på 1940-talet, men bestämde sig för att skiljas i slutet på 50-talet.

Den 24 april 1958 beslutade Stockholms rådhusrätt om hemskillnad, det första steget enligt 1920 års giftermålsbalk för att kunna ta ut skilsmässa. Enligt familjens vittnesmål ska skilsmässan ha orsakats av att Nils Hansén träffat en annan kvinna. 

När domstol dömt till hemskillnad skulle makarna leva åtskilda under ett år och när de efter detta år lämnade in ett särlevnadsintyg (av två oberoende personer bevittnat intyg på att de levt åtskilda i ett år) så kunde de få ut skilsmässa. Marianne och Nils Harry Hanséns skilsmässa gick igenom 1 september 1959 i Stockholms rådhusrätt.

Mitt andra konstaterande är att det framlagts tunga bevis för att Nils Hansén inte kan ha varit hemma hos Jans mamma när Jan kom hem från någon skolavslutning från Solbacka, varken den vt 1959, ht 1959 eller vt 1960.

Den sista skolavslutningsdag som Nils Hansén enligt domstolsdokument kan ha varit hemma vid är den 1957, då Jan bevisligen gick på Vasa Real och bar efternamnet Hansén samt var tretton (13) år. Då tror jag inte man slår vuxna män sönder och samman så de får hämtas med ambulans.  

En distanserad slutsats av programmet Medierna är därmed att journalistutbildningar kunde berikas om man införde arkiv- och släktforskningskunskap inkl källkritik på schemat. Hur svårt kan det vara att dra rätt slutsatser och fokusera på det som är viktigt – egentligen?

För övrigt har Jan Guillou i dag i en krönika i Aftonbladet lagt fram en ny/förtydligad version om hur det var med relegeringen: den berodde enligt honom på hans umgänge med arbetarklassen. 

Jag noterar att Jan gått tre terminer på skolan och att det påstådda relegeringshotet skedde under pågående termin 1959 och att Jan ”nästa läsår” ska ha varit dömd till arrest varje helg, varför han hade tid att studera flitigt och få bra betyg. Det betyder alltså att det här aktuella relegeringshot som Jan tar upp inträffade våren 1959, när Jan var ny på skolan. 

Relegeringen verkställdes dock ej enligt Guillou pga att han själv (vid 15 års ålder, min anm) kontaktade familjeadvokaten, Hjalmar Petri, som ska ha gett internatskolerektor Goding ett erbjudande han inte kunde motstå. Således avskrevs hela relegeringsförfarandet enligt Guillou.

Denna story finns uppenbarligen inte på elevkortet hos Landsarkivet i Uppsala, för annars hade vi väl hört om den i lördagens program av Medierna?

Källkritiskt konstaterar jag att den nya storyn, som påstås behandla ett relegeringshot baserat på umgänge med arbetarklassen vårterminen 1959, inte utesluter att det fanns fler än ett relegeringshot som avvärjdes under de tre terminerna som Jan gick på internatskolan. För den påstådda rökningen ska ju ha skett vårterminen 1960, något som Jan inte alls berör i dagens AB-krönika.

Den som vill förstå IB-affären måste lära känna människorna Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson. Vad är de stolta över? Vad vill de dölja? Hur ljuger de för Säpo? Vilka bevekelsegrunder har de? När talar de sanning? Vad undviker de att säga – och på vilket sätt sker detta undvikande? För om hela IB-affären är fylld av motsägelsefulla uppgifter och dolda agendor måste man gräva riktigt djupt för att förstå sanningen som ligger på ytan.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.