P3 Dokumentärs Blekingegadeligan – flipp eller flopp?

Det var ett tag sedan P3 Dokumentär hade premiär på sitt program Blekingegadeligan. Min spontana reaktion vid första lyssningen var att det var ett hårt vinklat program där journalisterna medvetet valt bort flera väsentliga delar så att det tyvärr inte blev ett väl avvägt och sakligt program, vilket jag hoppats på.

Samtidigt finns det vissa positiva glimtar i det hela, som vi inte heller får glömma. Men tyvärr överskuggas detta av ett antal faktafel, ordval och en för den historieintresserade gigantisk avsaknad av information. Att dessutom stapla faktafelen i inledningen är inte så bra. ”First impression is the lasts impression”, som det så vackert heter.

”Några av Danmarks största rån genom tiderna gjordes av en liga som använde sig av en rullstol, en barnvagn, maskeradkläder och svenska vapen. De stal över 30 miljoner danska kronor, men behöll inget själva”, säger speakern i de två första meningarna.

I slutet av programmet upprepas ungefär samma formulering:

”Sju politiskt aktiva personer står åtalade för femton åtalspunkter däribland dödsskjutningen av polismannen och kidnappningsplanerna av Jörn RAusing. Totalt har gruppen lyckats stjäla över trettio miljoner danska kronor och alla pengar har gått till befrielseorganisationer, varav den allra största delen till PFLP.

  1. Nej, det finns inga bevis för att Blekingegadeligan använde sig av ”svenska vapen” vid sina rån.
  2. Nej, de stal inte över 30 miljoner danska kronor. 
  3. Nej, det är fel att säga att de gav bort alla pengarna till befrielseorganisationer och inte behöll något själva. 

De vapen som ligan använde vid sina rån var främst tårgas, batonger/påkar samt hemmagjorda vapen av typen tejpad cykelslang full med sand och pluggad i båda ändar med träplugg. Någon nationalitetsanalys har mig veterligen aldrig gjorts på dessa vapen, och känner inte heller att den vore särskilt intressant.

Utöver detta användes i flera fall pistoler och i ett fall ett avsågat jaktgevär, men jaktgeväret har aldrig återfunnits och är således ej nationalitetsbestämt och den enda pistol jag känner till var stulen från en italiensk polis under en demonstration i Rom. En ligamedlem vittnar om att han införskaffat flera pistoler i just Rom.

Blekingegadeligan rånarbyte kan räknas på olika sätt. Det var över 100 miljoner om man räknar det stulna, men om man drar bort det som är värdelöst eller i princip ej omsättningsbart för en rånare (checkar, premieobligationer och värdepostbrev) blir det bara kvar ca 25,45 miljoner danska kronor i kontanter.

Blekingegadeligan behöll visst pengar, främst från de 2,45 miljoner de rånade ihop på 70-talet. Det behövdes för att bygga upp den egna verksamheten. Holger Jensen köpte en villa för 415 000 till KAK-ledaren Appel. Ligan åkte kors och tvärs i Europa och till Mellanöstern, köpte avlyssningsutrustning och hyrde lägenheter och hus. I programmet framkommer att Karsten Nielsen vid sin flykt från dansk polis krockar. I fordonet återfinns en halv miljon danska kronor. Jag har fått intrycket att han skulle använda pengarna till att rädda sig sitt eget skinn. Bara för att finansiera kidnappningen av Jörn Rausing fick ligan omkring 220 000 danska kronor av PFLP-beställaren Marwan El Fahoum. 

Alla verksamheter har omkostnader och en förbrytarliga som Blekingegadeligan hade stora omkostnader. Uppgiften om deras ädelhet kommer väldigt mycket från dem själva och ideologiskt närstående, varför man bör hålla sig försiktigt kritisk till påståenden om att alla pengar gick till fattiga/befrielseorganisationer. 

Journalisterna Lina E Johansson och Rosa Fernandez halkar snett redan från början i mina öron. De ger en ”ädlare” bild av Blekingegadeligan än vad som är med sanning överensstämmande. Tre fel på de första två meningarna påverkar intrycket av resten av de två timmarna. 

Tyvärr är det inte första gången de två slarvar med väsentliga fakta, som när de två i ”Terrorhösten 1977” svänger till med att det skulle varit Stasi som skjutit Benno Ohnesorg 1967, vilket är ett världssensationellt påstående av P3 Dokumentär som jag inte funnit belägg för i några initierade forskar- eller journalistkretsar.

Jag lyssnar på programmet om Blekingegadeligan och försöker sätta fingret på varför jag upplever en skevhet i programmet. Visst kommer terrorismforskaren Magnus Ranstorp, den av Blekingegadeligan i den judiska s k Z-filen kartlagda Bent Blüdnikow och polismannen Henrik Bjerg Jensen till tals, men det hjälper liksom inte riktigt.

Först kommer jag fram till att det är speakerns ordval jag reagerar på. Blekingegadeligan uppges vara en ”radikal politisk grupp” med ”politiska idéer”. Speakern återkommer flera gånger till att ligan genomför ”aktioner” och ”illegala aktioner”.

Av programmet framgår vad dessa ”aktionerna” består av. Det är flertalet värdetransportrån där kraftigt våld används mot de oskyldiga rånoffren, långt gående kidnappningsplaner mot Jörn Rausing i Lund, inbrott i vapenförråd i Flen, brandattentat m m.

Jag hade aldrig tagit ordet ”aktioner” i min mun om dessa gärningar. Jag hade kallat dem gärningar, eller kriminella handlingar och ingenting annat. Genom att konsekvent använda sig av ordet ”aktion” anammas förbrytarligans politiska retorik för att ursäkta sina handlingar.

Genom sitt ordval ger speakern programmet en beklagligt ursäktande ton, som om Blekingegadeligans våld och kriminella handlingar tillhör ”det goda våldet”, som om de bara nästan var kriminella eftersom de hade politiska motiv.

Speakern säger att några ur Blekingegadeligan åkte på ”studiebesök i Mellanöstern”, men det visar sig att de hamnar på ett läger arrangerat av PFLP. Där får Bruno di Pauli krigarnamn, fysiskt träning, vapenträning och träning i att använda sprängmedel.

Det är en stor skillnad på att presentera något som ett ”studiebesök” och att, som jag hade föredragit, säga att danskarna åkte för att delta i ett träningsläger som drevs av en terroristorganisation och där danskarna fick träning i vapen- och sprängteknik.  

Studiebesök är att passivt betraktande. Deltagande är en aktiv handling. 

Till och med DN:s tidigare korre Christian Palme ger sig någon gång in i den ursäktande vänsterretoriken. Han kallar t ex planerna på att kidnappa Jörn Rausing för en ”annorlunda aktion” och när han beskriver rättegången mot ligan kallar han en av ligans medlemmar för ”den där stackars Carsten”. Visst hade Carsten Nielsen råkat ut för en fruktansvärd olycka och han var relativt ny i den brutala rånarligan, men han hade i allra högsta grad deltagit i det postrån som blev ligans sista och som ledde till att en polisman dödades.

När är det rätt att betrakta en brottsling som en stackare? Var t ex Siegfried Hausner en stackare när han efter ockupationen av västtyska ambassaden svårt skadad utvisades ur Sverige och dog en kort tid senare?  

Till Christian Palmes försvar måste jag dock påpeka att han beskriver rånarna som icke ångerfulla och vidhållande sina politiska idéer, han använder ordet terrorrörelse och försöker föra in begreppet kalla kriget, men får ej tillräckligt utrymme för att göra det.

Plötsligt inser jag vad som är problemet med programmet om Blekingegadeligan. Hur var det nu professor Helmut Müller Enbergs uttryckte det på en konferens i Stockholm för ett par år sedan?

Kalla kriget var ett tyst krig. Det var ett krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna och den som inte tar med underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia i sin historieskrivning får bara halva sin nutidshistoria skriven. Utan den kommer vi helt enkelt inte att förstå vår samtid. 

Där i ett nötskal ligger min kritik mot P3 Dokumentärs Blekingegadeligan. Listar man vad som sägs och jämför med vad som inte sägs blir det uppenbart. Historien om underrättelse- och säkerhetstjänsterna i fallet Blekingegadeligen är ju för sjutton som ett tusenbitarspussel där journalisterna bara tar fram två bitar! Resten av bordet gapar tomt! 

Låt oss titta på de underrättelse- och säkerhetsorganisationer som nämns: 

  1. den danska säkerhetspolisen PET
  2. israeliska Mossad

Inga andra organisationer nämns som underrättelse- och säkerhetsorganisationer. Således har man med två från Västsidan intressanta aktörer – medan Östblockets aktörer i sammanhanget inte nämns med ett enda litet pip.

Visserligen säger Christian Palme ordet ”kalla kriget” och nämner stormakterna, men det förklaras inte för lyssnarna varför i hela fridens namn detta har med Blekingegadeligan att göra. Vi får veta att den danska säkerhetspolisen PET övervakar av enskilda personer ur Blekingegadeligan, eller snarare brister i sin övervakning, att PET och dansk polis tydligen inte samarbetar så bra och att det finns en teori om att PET haft en Mossadagent på sitt högkvarter under den här tiden. Vad denne gjort där förklaras ej, men språkkunskaper är ganska viktiga. Detta påstådda samarbete påstås vara olagligt.

(Jag noterar vad som inte sägs:

  1. PET-kommissionen slog 2009 fast att PET haft för lite övervakning på extremvänstern. Mig veterligen har det inte handlat om ovilja eller någon form av konspiration, utan att en demokrati ger juridiska begränsningar till övervakning och att resurserna är (till skillnad från hos diktaturer) begränsade. Detta utnyttjas av såväl kriminella som terrororganisationer.
  2. Det framgår i böckerna om Blekingegadeligan att två ligamedlemmar genom sitt vanliga arbete får tillgång till Rikspolisstyrelsens datasystem, vilket utnyttjas så att PET:s möjligheter till övervakning försvåras. Bl a sitter ligan på registreringsnumret på alla civila spanarbilar.
  3. Jag konstaterar att PET hade regeringsuppdrag att rekrytera en agent från Sovjet. När personen (Oleg Gordievskij) identifierats och ansetts rekryteringsbar insåg de att Danmark inte klarade rekryteringen själva. Således gavs tillstånd att sköta rekryteringen i samarbete med främmande makt på dansk jord. Att stater samarbetar, som i det här fallet med brittiska MI6, är intressant men den som blir upprörd flaggar mest sin egna politiska ståndpunkt)

Åter till P3 Dokumentärs program: Varför får Blekingegadeligans medlemmar i uppdrag att kartlägga eventuella Mossadagenter i Danmark – och varför är Blekingegadeligan så intresserade av vad journalisten Bent Blüdnikow, med judisk bakgrund, lånar för böcker på biblioteket? Här går man inte på djupet!

Genom att ta upp vad P3 Dokumentär inte berättar för sina lyssnare klarnar bilden. Två underrättelse- och säkerhetsorgan som tillhörde Väst-blocket nämns alltså, men inget om motståndarna, som otvetydigt står med fingrarna i syltburken.

PFLP:s historia beskrivs, men P3 Dokumentär avhåller sig från att berätta följande i högsta grad väsentliga fakta:

  • att PFLP var en marxistisk organisation
  • att PFLP delvis finansierades av Sovjetunionen, som en del i kalla krigskonflikten. Det är väl känt att Sovjetunionen bidrog med vapen och pengar till PFLP och andra palestinska motståndsrörelser så att man kunde hålla konflikten i Mellanöstern vid liv.
  • att PFLP:s operationschef  (den ansvarige för terroraktionerna) Wadie Haddad, var KGB-agent. Wadie Haddads motiv för att bli KGB-agent var att få pengar och vapen från Sovjetunionen, vilket också levererades, bland annat genom ”Operation Vostok” i Adenviken. KGB i sin tur ville ha valuta för pengarna och författarna Christopher Andrew och Vasili Mitrokhin ger en omfattande redogörelse kring KGB:s engagemang i de olika PFLP-operationer. Det är också PFLP-ledaren och KGB-agenten Haddad som har de första kontakter och avtal med ”Äpplena”, PFLP:s kodnamn för Blekingegadeligan, om dess rånar- och bedrägeriverksamhet på 70-talet.
  • När PFLP-ledaren och KGB-agenten Haddad dog 1978, troligen förgiftad av Mossad, efterträddes han av Marwan El Fahoum, som i Peter Övig Knudsens böcker beskrivs som underrättelseofficer. Det är Fahoum som blir Blekingegadeligans förbindelseofficer och beställare från 1979. I böckerna om Blekingegadeligan kan man läsa att Fahoum presenteras för Blekingegadeligan som chef för PFLP:s underrättelsetjänst och medlem av den marxistiska organisationens centralkommitté, kort därefter (1979) uppges han ta plats i PFLP:s politbyrå (s 350, dansk pocketversion). Fahoum nämns också som säkerhetschef och ansvarig för PFLP:s mililtära avdelning (läs: terroransvarig) och mycket tyder på att han tog över ansvaret för PFLP:s fortsatta etablering i Skandinavien. Som av en händelse flyttar hans fru hem till Lund 1982 och således får Fahoum giltigt skäl att med falskt diplomatpass landa på Kastrup och ta sig över till Sverige med viss regelbundenhet. Om detta berättar P3 Dokumentär inte, trots att jag vet att de har intervjumaterial som berör dessa svenska kopplingar! 
  • att väldigt många möten mellan beställaren Marwan el Fahoum och Blekingegadeligans medlemmar sker bakom järnridån, ofta i Sofia, men även i Östberlin. Sådant hade aldrig skett utan Östdiktaturernas välvilliga ögon!

En mera korrekt beskrivning hade ju varit om P3 Dokumentär presenterat kalla kriget som två stora konkurrerande koncerner, där en hette Warszawapakten och där den andra var ett antal västliga demokratier, som officiellt eller inofficiellt samarbetade, ofta under Nato-täcket.

Moderbolaget Sovjetunionen styrde sina koncernbolag med järnhand, men PFLP bör beskrivas som ett bolag man dock inte hade full aktiemajoritet i men hade stort inflytande över och där Blekingegadeligan var en kontrakterad underleverantör till PFLP. 

Det är först med dessa fakta som bilden klarnar. Lyssna om på P3 Dokumentär och avgöra själva –  är bristerna förorsakade av oskicklighet eller politiska val eller är det hela ett lågbudgetoffer?

Varför nämner aldrig P3 Dokumentär en västenlig nyckelperson; nämligen PFLP:s Marwan el Fahoum? Speakern vill uppenbarligen få åhörarna att tro att det är ”danskarna” som ”vidareutvecklar sina planer” och när de ska kidnappa Rausing är det ”de” som ”låter en man läsa in ett meddelande på engelska som de planerar att vid ett senare tillfälle skicka till Gad Rausing”. 

Egentligen är det precis tvärtom! Läser man allt danskt material man kan hitta om Blekingegadeligan skildras Marwan El Fahoum som den i högsta grad aktive beställaren, den som pushar på, den som har idéerna och planerna, den som skickar sin närmsta man för att bistå vid sista rånet, den som har tagit fram en alternativ kidnappningsplan när ligan vill backa ur 1985, den som i minsta detalj drar upp riktlinjerna för överlämningen av de 25 miljoner dollarna.

Varför sägs inte att Blekingegadeligan består av människor tillhörande en politisk sekt, som förhärligat våldet för kampens skull och som tror sig ha rätt att ta till våld, som tror sig vara självständiga men som egentligen bara är en utförandeorganisation till terroristorganisationen PFLP.

Blekingegadeligan är marionetterna, Fahoum styr dem. Vem och vad styr Fahoum? Varför finns inte detta med?

Bristerna till trots har P3 Dokumentärs Blekingegadeligan vissa fördelar och det handlar främst om intervjuerna med journalisten och palestinaaktivisten Staffan Beckman och f d Blekingegadeliganmedlemmen Bruno di Pauli. Den senare ångrar ingenting av vad han gjort och berättar ganska utförligt om rån och bedrägerier, Beckman rättfärdigar gruppens handlande.

Staffan Beckman talar om att ”se det ur grabbarnas (sic!) synvinkel” och att de ju var engagerade i ”de förtryckta folkens kamp”. Beckman är ju emot ”rån i allmänhet” och så ska man ju beakta att grabbarna (Blekingegadeligan alltså) ”riskerade sitt eget liv” när de begick gärningarna. Beckman ställs inför frågan om ligans brott och förklarar att gränserna är töjbara så ofta att hans argument blir unknare och unknare.

En annan höjdpunkt är när Beckman ca 15.30 in i programmet får frågan om han förstod att PFLP fick pengar från Danmark. Beckman blir ställd och råkar säga att han fått pengar och jo, han har ju känt till något.. Man riktigt hör hur han vrider sig som en mask, för dessa frågor hade han inte väntat sig.

”Man kan gott se Blekingegadebanden som en slags Robin Hood för de tog från de rika, banker och så vidare i Danmark, och så överförde de pengarna till fattiga palestinier”, säger författaren, journalisten och den till vänster hörande Peter Övig Knudsen i programmet.

Kanske borde Fernandez och Johansson varit lite kritiska till påståendet. För när Blekingegadeligan rånade två A-kassetjänstemän på en halv miljon danska kronor 1975 så tog man ju rimligen inte från de rika utan från stackars arbetslösa danskar. För övrigt finns det faktiskt inte några som helst bevis för att Blekingegadeligans pengar har gått till några fattiga palestinier över huvud taget. Alla samhällen har korruption, men tyvärr är det palestinska samhället i världsmästarklass och marxistiska organisationer, som PFLP är och var, har tyvärr en tendens att gynna toppen mer än den stora massa man säger sig företräda.

Det intressanta är den slentrianmässiga acceptansen av påståendet att pengarna gick till de fattiga, när ingenting visar att så var fallet. 

Avslutningsvis vill jag citera vad KGB-chefen Jüri Andropov i maj 1970 skriver om terrorledaren Wadie Haddad och PFLP:

”The nature of our relations with W. Haddad enables us to control the external operations of the PFLP to a certain degree, to exert influence in a manner favourable to the Soviet Union, and also to carry out active measures in support of our interests through the organization’s assets while observering the necessary conspirational secrecy” (sid 247 The world was going our way)

Om denna sida av kalla krigets tysta krig fick lyssnarna av P3 Dokumentärs program om Blekingegadeligan inget höra! 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Blekingegadeligan, Danmark, Israel, Journalistik, Kalla kriget, KGB, Marc Rudin, Marwan el Fahoum, MI6, Mossad, Palestinarörelsen, PET, PFLP, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, Sverige, Sveriges Radio, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.

En kommentar till P3 Dokumentärs Blekingegadeligan – flipp eller flopp?

  1. Ping: Årskrönika för 2013 och spådomar för 2014 | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.