Professor Birgitta Almgrens hemliga-papper-bål uppskjutet av Säpo ytterligare ett år

Jobbade med min årskrönika för 2013 i helgen och insåg att jag saknade några uppgifter. Därför ringde jag professor em Birgitta Almgren för att kolla några saker. Har hon t ex hunnit bränna sina hemliga anteckningar ännu, de som enligt det senaste besked jag kände till skulle brännas nu innan årsskiftet?

För er som inte kan bakgrunden – häng med i svängarna:

Sommaren 2010 avkunnade Regeringsrätten (nuv Högsta Förvaltningsrätten) en dom som gav Almgren tillstånd att under omfattande förbehåll ta del av hemliga Säpoutredningar om ett 60-tal misstänkt Stasibelastade personer. Av domen framgår att Almgren bland annat inte fick kontakta de utredda, inte beskriva dem så att de ens kunde känna igen sig själva samt att hon bara fick göra handanteckningar när hon gick igenom materialet och att dessa eventuella (sic!) anteckningar skulle vara förstörda senast den 24 juni 2010.

Nu förstördes inte anteckningarna, eftersom Säpo efter ett Expressenavslöjande lämnade över en anmälan till Justitiekanslern för misstänkt brott mot tystnadsplikten. Hemliga-antecknings-bålet sköts upp under den åtta månader långa förundersökningen mot Birgitta Almgren. Men vad hände när förundersökningen lades ner 2012?

I november 2012 begärde Almgren resning för att vissa förbehåll skulle tas bort, främst då tystnadsplikten. Regeringsrättens hade nu ersatts av Högsta Förvaltningsrätten, som förkunnade att tystnadsplikten skulle kvarstå.

Men Högsta Förvaltningsrätten hade glömt bort att bedöma frågan om Almgren verkligen behövde elda upp sin anteckningar, köra dem i en papperstugg eller vad man nu gör i sådana här ”eventuella” fall.

Ärendet fick tas upp igen och den 19 juni 2013 beslutade Högsta Förvaltningsrätten att Almgren skulle ha förstört alla anteckningar till årsskiftet, dvs före 1/1-2014. Så det var alltså det här jag ringde om i går. Hade hemliga-antecknings-bålet ägt rum ännu? Svaret blev att det hade det inte.

Efter senaste domen vände sig Birgitta Almgren till Säpo och begärde uppskov med att förstöra anteckningarna, något som beviljades för ett par veckor sedan. Almgren får alltså ännu ett års respit. Anteckningarna får nu finnas kvar till den 31 december 2014.

Jag tycker beslutet är intressant. Jag trodde att en dom var en dom om den gått till högsta instans, men tydligen kan Säpo som myndighet ge dom-dispenser.

Kommer anteckningarna att eldas upp till nästa årsskifte då? Inte nödvändigtvis. Gissningsvis är det bara att begära uppskov nästa år igen. Och nästa och nästa och nästa.

För Birgitta Almgren är inte anteckningarna den viktigaste frågan utan, som hon kallar den, ”den absurda tystnadsplikten”, som innebär att hon inte kan diskutera sin forskning med andra forskare eller ens gå i svaromål om någon av de beröra i Stasiutredningarna eller andra framför synpunkter eller kritik mot henne i offentligheten.

En av Almgrens största kritiker är gymnasieläraren och flyglottan Marianne Ersson, som har utretts av Säpo under många år och vars fall behandlas i Almgrens bok. Ersson avslöjades av Expressen hösten 2011 innan Almgrens bok ens var ute i bokhandeln. Det var detta som var bakgrunden till förundersökningen mot Almgren som JK drev under åtta månader. Ersson, och hennes f d man, begärde att få se sina akter hos Säpo, varpå Säpo skickade ärendet vidare till JK, som inledde förundersökning.

Jag hade nöjet att lyssna på fru Ersson för några veckor sedan. Hon hade skickat in ett paper till Växjö stifts konferens om relationerna mellan Svenska kyrkan och DDR och fick göra en kort presentation på konferensen. Själv var jag mest förundrad över vad hon gjorde på denna konferens då hennes eget fall mig veterligen inte har ett dyft med Svenska kyrkan att göra.

Hon lade i sitt tal fokus på att berätta om Stasiarkivet och om huruvida dokumenten där var tillförlitliga eller inte, trots att hon själv inte fått ut ett enda papper om sig själv ur arkivet och mig veterligen inte heller är listad som forskare hos Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Säpos papper kunde man inte heller lita på, enligt Ersson.

Där satt vi: professor, professorer em samt andra forskare och journalister, varav åtminstone en handfull forskningsmässigt hade studerat antingen Säporapporter eller Stasiakter, eller för all del båda, och säkerligen visste långt mycket mer om dessa rapporter än Ersson själv.

Min forskarkollega Svante Winqvist var där. Han har skrivit en rapport om fallet ”Sven” och ”Britt”, som dömdes för samarbete med Stasi i svensk domstol på 70-talet. I Winqvists rapport har han jämfört Säpos förundersökning med Stasiakten och kommit fram till att Säpo och Stasi är slående överens (medan vissa samtida tidningsskildringar gav en helt annan bild än vad Säpo och Stasi hade för uppfattning).

Till skillnad från Birgitta Almgren har Svante Winqvist kunnat kontakta ”Sven” och komplettera bilden genom en intervju. ”Sven” var inte oäven att ställa upp och generellt kan man väl säga att han i stora drag var överens med Säpo och Stasi om vad som hänt.

Själv har jag ingående studerat ett helt annat Stasifall från 60-talet – och kommit fram till att Säpo och Stasi när affären briserade blev slående överens om vem som varit agent och dubbelagent och vad som verkligen hade hänt, men att vissa samtida tidningsskildringar gav en helt annat bild än den som Säpo och Stasi var väldigt eniga om.

Låt oss konstatera att varken Säpos eller Stasis arkiv ska ses ur ett antingen svart eller vitt perspektiv. De är källor och måste värderas precis så som Skattemyndighetens (inkl folkbokföringens) eller någon annan myndighets uppgifter. Det här är inte något revolutionerande för arkivfolk.

Vad som var mer intressant: Jag konstaterade att det var väldigt många på Stasikonferensen i Växjö som kände, hade känt eller någon gång träffat den före detta Stasiagenten Aleksander Radler. Det var nog  lättare att räkna de som inte träffat Radler!

Radler förnekade länge att han varit agent för Stasi. Ända sedan 1994 faktiskt. Han ställde upp i en intervju i Expressen våren 2012 och fick se dokument ur sin egen Stasiakt. Han fortsatte att förneka. Det som stod i akten och Almgens bok var inte sant. Han förnekade att han kände studenterna som dömts till fängelse efter att de lämnat hemliga brev till honom om sin planerade flykt från DDR. Han avfärdade Stasidokumenten med följande kommentar:

”Desinformation är ju en stor del av Stasis verksamhet”, säger Radler 4.20 in i intervjun, se här.

”Var du spion?” undrar reportern.

”Nej. 150 procent.”

Men bara några månader senare var ju saken en annan. Luleå stift hade skickat en delegation till Berlin och tagit del av hans akt. Efter att en expertrapport om akten hade lagts fram kapitulerade Radler i DN och erkände att han varit agent för Stasi. 

Svenska kyrkan har skakats av turerna kring Radler. Många har känt till att han varit agent under lång tid. Han avslöjades faktiskt av en teolog 1994 i Tyskland och den teologiska världen är inte särskilt stor, så det var ju klart att uppgifterna spred sig till Sverige. Men vad man inte får glömma är att vidden av vad Radler gjort blottlades först genom Birgitta Almgrens bok från 2011 samt genom efterföljande journalistiska avslöjanden.

Vad jag försöker säga är att Ersson hade valt fel forum att tala om källkritik och huruvida man kunde lita på Stasiakter eller inte. Källkritik gäller ju i all forskning.Dessutom fanns ju fallet Radler på mångas läppar. Det reflekterades på fikaraster och luncher, och på ett och annat föredrag. En del uttryckte öppet att de blivit lurad av den man som under lång tid spelat ett högt spel, men som inte klarade en närgången granskning, sitt pokerface till trots. 

Efter Erssons anförande i Växjö tog moderatorn Erik Sidenvall till orda och läste upp ett mejl från Birgitta Almgren, där hon förklarade varför hon inte kunde närvara på konferensen. Högsta Förvaltningsrätten har fastställt att hennes tystnadsplikt kvarstår och därmed kunde hon inte vara med på konferensen och tala om sin forskning.

Slutsats: trots att Rader erkänt att han jobbat för Stasi och trots att alla nu vet att det är han som gömmer sig bakom täcknamnet ”Thomas” i Almgrens bok så är Almgren alltså fortsatt bunden kring sin tystnadsplikt. Inte ens Radler kan lösa henne från denna tystnadsplikt.

Det var i samband med Sidenvalls uppläsning av Almgrens brev som Ersson framförde en av sina återkommande kritiska synpunkter mot Almgren. Den kring att Birgitta Almgren faktiskt hade lovat att kontakta henne.

Bakgrunden är att Almgren i sin bok Inte bara spioner… och på DN Debatt 2011 förklarade att hon inte fick kontakta de utredda genom Regeringsrättens dom, men att de kunde kontakta henne:

”Om du är en av dem som den här boken handlar om har du säkerligen synpunkter på det jag skrivit. Kanske vill du komplettera eller lägga till rätta. Kanske har jag missuppfattat något. Jag lovar dig då på frivillig basis samma sekretess som Regeringsrätten beordrat mig”, skrev hon 2011. 

Trots att Ersson skrivit till Almgren efter att boken kom ut så har Ersson inte fått svar och detta har Ersson många gånger i offentligheten kritiserat Almgren för. Erssons kritik har bara mötts av tystnad från Almgrens sida. Men där i Växjö reste sig journalisten Christoph Andersson och förklarade bakgrunden för de närvarande. Han avråder å det bestämdaste alla sina journalistelever att skriva på förbehåll om de vill ta del av sekretessbelagd information, så som Almgren gjort. Almgren och hennes rådgivare uppfattade uppenbarligen domen från 2010 som att hon inte kunde kontakta berörda, men att de kunde kontakta henne. Men när JK inledde sin förundersökning 2011 skärptes läget. Almgren fick bokstavligt talat munkavle. Hon fick inte ha kontakt med utredda. Hon fick inte försvara sig. I all hast ställdes t ex en föreläsning in.

”Hon ligger som i en kista”, förklarade Christoph Andersson på konferensen.

Det var en skrämmande, men också väl formulerad beskrivning om Birgitta Almgrens forskningssituation. Som att vara levande begravd.

Det går inte att undvika att dra slutsatsen att hela denna juridiska cirkus egentligen handlar om en konflikt mellan olika ej klart definierade intressen, men där Marianne Ersson otvetydigt är en part. Säpo har erkänt att de gjort fel genom att ha satt upp henne på en lista över personer som erkänt samarbete med Stasi, men trots att den frågan är avklarad är det uppenbart att striden inte är över.

Almgrens hemliga anteckningar från Säpo finns i tryggt förvar på Södertörns högskola. Almgren kan begära nya uppskov, men det är inte det hon ser som ett problem. Den dag sekretesstämplarna tas bort kanske det inte finns så mycket kvar att titta på. Akter kan ha gallrats. Det har hänt förr, både i Sverige och i andra länder. Klart att det kan hända igen.

En sak vet vi i alla fall. Hur många sidor som Säpo anser att akten var på 2012.

Enligt en dom i Kammarrätten i Stockholm 28 februari 2012 (dnr 1944-12) ska Säpo ha medgett att Erssons akt var på omkring 300 sidor.

Av dessa har Birgitta Almgren fått se 153 sidor ”förutom de 80 sidor som SÄPO ‘av förbiseende’ visat henne.”

Av tillhörande handling AD 189-1953-12 skriver Säpo om just detta förbiseende så här:

”De 80 sidor som du fick ta del av vid ditt besök hos Säkerhetspolisen den 10 januari 2012”.

Inser ni hur uppseendeväckande denna information är? Via offentliga handlingar och en god sammanfattning på UNT kan jag konstatera:

  • Erssons akt ligger på cirka 300 sidor.
  • Av dessa får Birgitta Almgren se 153 sidor innan hon publicerar sin bok Inte bara spioner…
  • Efter bokpubliceringen får Marianne Ersson se 116 sidor om sig själv
  • Efter bokpubliceringen får SvD:s Mikael Holmström se 92 sidor av Erssons akt
  • I november 2011 publicerar SvD ett antal artiklar av Holmström där Ersson framträder med sitt riktiga namn och där Holmström, baserat bl a på de 92 sidorna, framför kritik mot Almgren som forskare gällande fallet Ersson. Det blir även debatt i media. Almgren hänvisar till förbehållen hon satts under. Hon kan ej uttala sig.

Det är alltså i svallvågorna av denna cirkus, som UNT så förträffligt sammanfattar att vi åskådare faktiskt inte alls kan avgöra vilken eller vilka parter som har rätt eller fel. Är det Almgren, som sett 51 procent av akten, Ersson som sett 39 procent eller Holmström som blott sett 30 procent?

Men vad som är ännu mer intressant: det är alltså efter bokutgivningen och efter SvD-skriverierna som Birgitta Almgren åter besöker Säpo och den 10 januari 2012 får se 80 sidor utöver de 153 sidorna hon redan sett. Någon på Säpo visar henne alltså 80 sidor som domstolen ej pekat ut att hon ska ha. Det är detta som kallas ”ett förbiseende”.

Är det sannolikt att Säpo av misstag råkar visa 80 sidor för en besökare som besökaren inte ska få se? Tänk på att det är ett mycket känsligt fall. Personligen tycker jag det låter som om någon ville att hon skulle se 80 sidor till. Men varför skulle hon se dem? Vad stod det på dessa sidor som inte stod på de andra 153?

Oavsett betyder det att Almgren plötsligt år 2012 hade sett 233 sidor eller 78 procent av Erssons akt. Men vad hjälper väl det att få se fler sidor då hon har tystnadsplikt! Snacka om att ligga i en kista och matas med information som hon inte kan använda någonting till!

Ständigt upprepas detta: Jag var inte Stasispion. Så heter till och med Erssons bok. Jag är mest fascinerad över att Säpo över huvud taget har utrett henne för sådant samröre. Hon var Lotta, vilket är militärt. Hennes man har, enligt Almgrens bok, utretts för eventuellt samröre med GRU, vilket är militärt. Hon har själv utfört ett uppdrag för SSI, vilket är miltärt. Varför då fokusera på ett östtyskt underrättelseorgan som hade ytterst begränsade uppgifter kring det militära och som dessutom själva ansåg att fast placerade agenter i höjd med Hudiksvall var alldeles på tok för långt norrut?

Trelleborg, Malmö, Lund och Helsingborg får tummen upp för att placera fasta Stasiagenter i liksom Stockholm och Göteborg. Men handen på hjärtat: Stasis intresse svalnade markant strax norr om Uppsala. Det enda som kunde fått upp Stasis puls till att ha en fast agent längre norrut var om man kunde stjäla lite forskning någonstans och då var det HV A, Haptverwaltung Aufklärung, och inte Stasi som var huvudman.

Jag har följt fallet Almgren så länge att jag kan konstatera att Ersson uppenbarligen är den heta potatis som allting snurrar kring. Fallet är ytterst underligt och jag hoppas att jag får leva så länge så att jag en dag kan utbrista i ett ”Aha – var det så det var!” Ibland kan det vara så enkelt som att vissa intressen måste skyddas. För den goda sakens skull. För statens bästa.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Professor Birgitta Almgrens hemliga-papper-bål uppskjutet av Säpo ytterligare ett år

  1. Lasse Lundeberg skriver:

    Även om jag tycker svenska folket borde få veta hur ett Stasi påverkade det svenska samhället, samt att det troligen finns folk som vill skydda sig själva eller de sina, så är ju sekretessfrågan en annan. Det finns upplagda rutiner för sekretess. De är formgivna för att folk aldrig ska prata. Såvida inte den politiska makten öppnar upp. Forskarvärlden och journalistvärlden är något annat. Där pratar man med alla om allt.

    Så om man ser på saken som att Almgren fick en ställning som andra med rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter, så blir det självklart att hon inte kan uttala sig. Eller kontakta föremål. I den meningen är hon inte längre vanlig forskare eller journalist. Hon fick ena foten in i lite i Säpo.

    Det innebär att hennes forskning inte kan komma alla till del. Idag. Kanske resultat kan hemligstämplas och öppnas senare?

    Det är ju viktigt med forskning på detta område. Folk behöver känna till hur alla delar av deras samhälle och myndigheter agerar. Men av praktiska skäl måste mycket bli offentligt med några decenniers fördröjning.

    Dock kvarstår min misstanke att det finns saker hemlighålls av mer cyniska politiska skäl, än rikets säkerhet.

    • Lena Breitner skriver:

      Fast Regeringsrättens dom var ju omöjlig eftersom ett tiotal av de utredda redan var att betrakta som offentliga, typ paret som redan ställt upp i hemma-hos-reportage i en veckotidning om att de blivit dömda för spionage.

  2. ericr45 skriver:

    Pysslat lite ”med data”.
    Ingen vettig person i branschen tar och raderar/bränner det som är av historiskt värde..
    Hur var det nu med tsunamibanden???
    De var ju ”raderade” – men hade sparats.. Konstigt eller ansvarsfullt? Tja…
    Så kommer nog att ske även här, på ett eller annat sätt.
    Jag vet iaf vad JAG skulle göra även här..

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Eric,
      Det finns uppfattningar i världen i den bransch vi talar om att man ska bränna och gallra, så att det inte finns något kvar. Så sker också. Ibland blir det lite upprörda miner, som när det framkom att PET under Nyrups S-ministär på 90-talet såg till att slänga delar eller helheter av personmappar gällande en rad danska politiker. Det ska enligt Jyllandsposte bland annat gälla de tre tidigare statsministrarna Anker Jørgensen (S), Poul Hartling (V) och Jens Otto Krag (S) samt de tidigare DKP-ledarna Knud Jespersen, Jørgen Jensen och Ole Sohn
      https://tankaromib.wordpress.com/2012/05/07/pets-gallring-av-personakter-over-kanda-politiker-vacker-fortsatt-debatt/

      Birgitta Almgren har en genomgång i sin bok Inte bara spioner… om gallringar som Säpo genomfört. Jag har för mig det var sexsiffrigt. Du har också uppgifter här
      http://www.regeringen.se/content/1/c4/07/15/46d32397.pdf

      I övrigt har nog Säpo inte goda erfarenheter av gamla papper. I Säkerhetstjänstkommissionens felfinnarandra hittade man arkivmaterial som inte haft med Säpo att göra, men som någon råkat ställa i deras källare. Säpo blev sedan ersättningsskyldiga till levande personer som fanns med i arkivmaterialet, trots att de inte haft med saken att göra. Pengarna togs från Säpos budget. Så svaret att man absolut vill spara det som är av historiskt värde tror jag inte på. Jag tror faktiskt inte att det i dag finns så många hjärtan som klappar för det historiska. Vilket är synd.

      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.