Mats Johansson recenserar Frånstedt, (S) undfallenhet om Baltikum och en utskällning av Bergling på Studentafton i Lund

Svensk Tidskrift har låtit publicera en recension av tidigare chefen för kontraspionaget vid Säpo, Olof Frånstedts memoarer, länk här. 

Recensionen är skriven av Mats Johansson, ordförande i tankesmedjan Frivärld, ledamot av sällskapet för Rysslandsstudier (samt leda(M)oten i riksdagen). Det är en klarsynt reflektion kring den första delen av memoarerna. Johansson konstaterar att Frånstedt efter ungefär ett decennium på sin post borde ha mycket att berätta.

Men ”I de kända affärerna (Wennerström, Bergling, Wallenberg med flera) har han dock föga nytt att tillföra”, skriver Johansson.

Själv tycker jag Frånstedts belysningen av Bergling är intressant, inte för att jag vet hur mycket som tillfördes från det som skulle kunna betraktas som allmänt känt. Den viktiga frågan är ju egentligen hur allmänheten i gemen uppfattar hr Sandberg, som ganska ofta får breda ut sig i diverse medier om sin spionhistoria.

Jag har själv träffat Berling en gång och det var en intressant upplevelse. Det var 2003 och jag hade dykt upp på Grand Hotel i Lund före den berömda Studentaftonen. Jag ville ställa en och samma fråga till den f d chefen på ryssroteln Tore Forsberg och till den spiondömde Stig Bergling.

Hur känns det att efter att så många år träffa den andre igen?

Jag kände inte Tore Forsberg vid den här tiden. Det var första gången jag mötte honom och han markerade bestämt att han inte ville sitta i intervju tillsammans med Stig Berling. Så jag satte mig först med spionen och ställde frågan om hur det kändes att träffa Tore Forsberg efter alla dessa år.

Jag har ingen bandad inspelning av det hela, men frågan fick det formligen att spruta ord ur munnen på Berling. Svaret blev ungefär så här:

Tore! Det är så trevligt att träffa honom igen. Jag är så glad att det var han som satte dit mig. Nu är det nya tider och forna fiender dricker öl i Bryssel…  

Jag minns att jag undrade hur jag skulle få stopp på honom, för jag skulle ju inte skriva en hel uppsats i tidningen utan behövde bara ett eller två citat från varje. Jag minns också att jag förundrad konstaterade att Berling hela tiden tittade rakt fram ut i tomma intet. Det var han och jag, men inte en enda gång riktades han sin blick mot mig som människa.

Jag fick i alla fall stopp på honom till slut och gick över till Tore Forsberg och ställde frågan om hur han kände att möta Stig Berling igen. Jag minns att Forsberg inte svarade direkt. Det var som om han vägde orden. Sen sa han att det ju var en kollega som visade sig vara en förrädare, men att han nu fått sitt straff.

Själva Studentafton har blivit omdiskuterad. Forsberg vägrade ju ta Berling i hand inför publiken, men knappt hade Forsberg dött ett par år senare förrän Berling gick ut i media och sa att de visst tagit varandra i hand – efteråt. Jag fick faktiskt frågan sen av DN om det Berling sagt var sant, men hur skulle jag kunna veta det då jag satt på redaktionen med deadline då det eventuella handslaget skulle ha skett.

Det intressanta är faktiskt inte om de två tog varandra i hand sedan, utan varför Tore Forsberg ställde upp tillsammans med Berling, vilket i sig var ett kontroversiellt beslut. Jag ångrar att jag inte frågade Tore varför han ställde upp så jag hade fått hans svar, men mitt bestämda intryck är att han ställde upp för den yngre generationen. Budskapet från Forsberg var mycket tydligt på Studentaftonen:

Det är ni som kan råka ut för värvningsförsök. Så här går det till. Det är inte mycket pengar att hämta och ni förstör, förutom detta, era liv.

Jag är väl inte säker på att budskapet gick hem hos den unga delen av publiken. Det var rätt flamsigt ett tag, innan en äldre dam i publiken reste sig upp och skällde ut Berling med besked med sina berömda ord, som ni kan höra i P3 Dokumentär ca 1:11:20 in i programmet, länk här.

”Jag kommer mycket väl ihåg detta och jag anser inte man har lust att skoja om det här för jag anser att en förrädare ska inte kunna komma sen när han ångrar sig och inte trivs någon annan stans, i Ryssland eller någonstans. Ska man kunna kalla det att komma hem till ett land som man har förrått. Kalla det för sitt hem. Det är så jag håller på att gråta faktiskt när jag tänker på det. 

Sen vet jag inte om det finns i en spions vokabulär: att skämmas. För jag tycker faktiskt man borde skämmas när man har förrått sitt land på detta sätt.”

Vem var denna kvinna som fick publiken att tystna? Det enda jag vet var att jag såg henne ofta på tingsrätten i Lund. Hon arbetade så vitt jag vet med vittnesstöd. Således är hennes funderingar kring brott och straff, skuld och förlåtelse, i högsta grad intressanta.

Denna sekvens ur P3 Dokumentär är intressant om man också tar del av Olof Frånstedts memoarer. Dessa två bildar tillsammans en hälsosam avvägning mot de inslag där Berling får egentid i media och lägger fram än den ena och än den andra mest fantastiska historien om sig själv som storspion.

”Än i dag återges hans fantasispäckade berättelser som om de vore annat än en insats i underhållningsbranschen”, skriver Frånstedt.

Medan vi hör Ekot presentera Stig Berling som en ”storspion” i P3 Dokumentär ger Frånstedt honom en desto omildare beskrivning. Han var ju inte någon snygg värvning av ryssarna, utan ”snubblade sig till berömmelsen att bli den största spionen i Sverige sedan Wennerström” och ”sålde sin själ för pengar”. Även om Berling gav ryssarna uppgifter de ville ha var Berling också en person som fick ögonen på sig, något som underrättelse- och säkerhetstjänster ogillar hos sina agenter. Frånstedt beskriver att han har hade för vana att trassla till det i sina kvinnorelationer, som för övrigt var många. Polis tillkallades till hans hem på grund av fylla och bråk, och en flickvän polisanmälde honom för misshandel. Det var även problem på jobbet.

”Jag var inte en bland de andra grabbarna”, minns jag att hans sa till mig.

Kanske är det för att jag träffat Berling som jag finner Frånstedts beskrivning av honom intressant. Den storspionpiedestal som Berling verkar vilja sätta sig själv på framställs onekligen av Frånstedt inte passa honom särskilt väl. Det är inte alltid man behöver tillföra nya saker, ibland kan det vara hälsosamt med påminnelser om det som många tycks ha glömt bort.

Åter till recensionen i Svensk Tidskrift. Johansson tycker att Frånstedts bok motiveras med belysningen av den socialdemokratiska partitoppens rapportering till IB. Det är inte frågan om att man har möten och diskuterar utrikespolitik.

”Men det är lika intressant att notera vilka länder eller förtryck man inte talade om”, skriver Frånstedt och pekar ut länderna som (S) inte vill fråga om, eller ställa krav kring: Estland, Lettland och Litauen. 

Det är uppenbart att Johansson tycker att Frånstedt borde ha mer att sjunga ut om efter sina många år på Säpo. Kanske en vidare belysning av det han börjat med kring regeringens hållning i utrikesfrågor?

”Förhoppningsvis kastar nästa del av Frånstedts minnen ljus över svaret på den berättigade frågan. Den svenska undfallenheten kan inte bara ha berott på att landsförrädaren Stig Wennerström hade utpekat en svensk diplomatfru i Moskva vid den tiden som en säkerhetsrisk”, avslutar Johansson.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i GRU, Journalistik, Säpo, Stig Bergling, Stig Wennerström, Svensk neutralitet, Sverige, Tore Forsberg. Bokmärk permalänken.