IB-affären: Skulle Sydsvenskan 2013 kunna ha agerat som Bratt och Guillou 1973?

I går publicerade Expressen ett avslöjande om vilka som döljer sig bakom s k anonymt näthat på hemsidorna Fria Tider, Avpixlat och Exponerat. Dag 1 gick åt till att avslöja några SD-kopplade personer, i dag avslöjas några personer som är företagare, forskare m m.

Sydsvenskan har i dag på kultursidan publicerat för- och motartiklar till publiceringarna. Är det rätt eller fel att avslöja vilka personer som döljer sig bakom de anonyma identiteterna? På rätt-sidan står Andreas Ekström, fel-sidan Anders Mildner. 

Jag ska inte recensera ställningstagandena om själva Expressenpubliceringen. Båda har sina poänger. Det jag reagerar mot är att Andreas Ekström drar in IB-affären i det hela:

”Gjorde Jan Guillou och Peter Bratt i journalistisk och moralisk mening rätt när de bröt mot någon eller några svenska lagar för att avslöja IB-affären? Jag tycker det”, skriver han.

Jag tycker att uttalandet är intressant och jag har haft en diskussion på twitter med Ekström i dag. Det är inte alltid lätt att föra och summera diskussioner på 140 tecken, men man kan väl säga att jag påpekade att det var intressant att Ekström såg Guillou och Bratt som journalister när Guillou och Bratt själva i 1970-talets förhör och brev uppenbarligen inte alls verkade se sig som journalister; definitivt inte först och främst.

På detta fick jag då till svar:

”Va!? Tycker du inte att IB-affären borde ha blivit känd? Det var en… ovanlig åsikt.”

När jag gav honom tre exempel från IB-affären 1973, men bytte ut aktörerna mot Sydsvenskan och satte det hela i nutid fick jag svaret:

”Du debatterar nu på ett oseriöst sätt. Kärnan: var det på det hela taget bra att medborgarna fick veta vad IB gjorde? Ja.”

När jag föreslog att han ska läsa IB-åtalet först och att vi sen kan ta en fika ihop fick jag som svar:

”Tack, men jag har läst tillräckligt för att känna mig trygg i min uppfattning om att vad de gjorde var journalistiskt rätt.”

Visst är det fascinerande hur min journalistkår unisont och ständigt upprepar mantrat att det var rätt och riktigt att avslöja IB, att ständigt upprepa att det var journalister som avslöjat IB och att det var journalister som sattes i fängelse och att det var journalister som oskyldigt dömdes för spioneri när det borde ha blivit en tryckfrihetsrättegång istället? Det påstås också att organisationen IB skulle ha varit ”olaglig”. 

Svensk journalistkårs förhållande till IB-affären upphör inte att fascinera mig. Man har helt enkelt bestämt sig för hur det var och är inte beredd att omvärdera.

Hur många gånger har jag inte mött en kollega som är fullständigt stensäker på att det var så här som kåren ”kollektivt” nu anser, men när jag ställer lite frågor runt själva ämnet visar det sig att de faktiskt har i högsta grad vaga kunskaper om händelseförlopp, vad åtalet gällde, vad som avslöjades, vilka metoder som användes samt vad som finns i bevisning i form av förhör och annan skriftlig dokumentation.  

2009 drogs jag in i ett projekt där jag genom Föreningen Sveriges öga och öra kartlade skadorna på IB-åtalet i Stockholm och såg till att skanna in dessa för att skydda dessa historiska handlingar. Stadsarkivet i Stockholm får mycket frågor om materialet, och som jag förstår det hänvisar personalen till min sammanställning när de får en ny besökare.

Syftet med skanningsprojektet var alltså att så många som möjligt skulle ta del av IB-åtalet så att de själva kunde bilda sig en uppfattning. Vad var IB-affären egentligen? Vem var Jan Guillou? Vem var Peter Bratt? Vem var Håkan Isacson?  

Det var detta jag tyckte att Ekström skulle göra. Läsa IB-åtalet och se om de så kallade etablerade sanningarna inom journalistkåren fortfarande stämmer, eller om det kanske är dags för en omvärdering.

”En normal sanning varar i högst tjugo år”, ska Henrik Ibsen ha sagt.

Nu är ju IB-affären inget normalt fall, så kanske att vi nu efter drygt 40 år inom svensk journalistkår borde våga ställa etablerade sanningar till sin spets och se om de håller. För mig, som tillhör en annan generation journalister än de som var med 1973, var det en fascinerande läsning att första gången läsa förundersökningsprotokollen. Just det här – att jag är en annan generation – gjorde det så tydligt: språket, orden och formuleringarna som Guillou och Bratt använde sig av i förhör och brev gjorde det så tydligt:

I första hand såg ingen av dem sig själva som journalister i första hand, knappt ens över huvud taget. Påståendet att de (främst) skulle varit journalister har jag kommit fram till är en mediakonstruktion som inte överensstämmer med innehållet i IB-åtalet. Mina källor är Jan Guillou och Peter Bratt själva! 

Av IB-åtalet framgår att i synnerhet Guillou flyter i sina roller, han sätter sig på än den ena stolen, än den andra. Han talar och skriver om att han ska ”förhöra” IB-agenten Gunnar Ekberg och vid detta förhör ska han ha med sig personer från ”vårt parti” som bisittare (KFML antar jag). Han instruerar en KGB-styrd organisation att de ska ”gripa” Ekberg och förhöra honom under dödshot.

Det låter faktiskt inte i mina öron som journalistik och jag vågar faktiskt tvivla på att en majoritet ur svensk journalistkår skulle våga ställa sig upp offentligt och säga att förhör, dödshot och samarbeten med främmande underrättelseorgan är helt okey force majeur-journalistik.

Ekström tycks i Sydsvenskan ställa sig bakom att det är okey för journalister att bryta mot vissa lagar och vissa moraliska principer för att kunna avslöja saker. Det är intressant att han tycker, men vem är det då som ska bestämma om var gränserna går för denna force majeure-journalistik? Naturligt är ju att man diskuterar med sin närmsta chef och/eller ansvarig utgivare om var gränserna går innan man påbörjar ett projekt. Och det är precis detta som Jan Guillou och Peter Bratt uppenbarligen inte verkar göra.

Den som studerar IB-avslöjandet från ax till limpa ser något spretigt och oformligt, där den ena handen inte tycks veta vad den andra gör. Vem är huvudaktör i affären – egentligen? För mig känns Fib/Kulturfront som en kuliss som i synnerhet får vara med på slutet, och som i efterhand görs till aktör i hela föreställningen. En av motiveringarna till att man borde gjort IB-affären till en tryckfrihetsrättegång hade ju de facto inneburit att Greta Hofsten som ansvarig utgivare främst fått stå till svars, inte Jan Guillou och Peter Bratt och Håkan Isacson som det nu blev.

När det stjäls post på posten – vem var det då som begick handlingen? Är det ansvarig utgivare Greta Hofsten som sanktionerar stölden eller den inofficielle ledaren Jan Myrdal? Jan Guillou beskriver i sina memoarer det hela som en ‘operation’ (politisk handling) och det var ”dessutom brottsligt även med journalistiskt uppsåt” (s 185, pocketupplagan).

Det hemliga kurirbrevet från Jan Guillou till DPFLP:s Abu Leila är intressant och jag noterar att den till KGB starkt kopplade palestinska organisationen DPFLP får information om kommande publicering i FiB/Kulturfront av Jan Guillou. Men först ska Ekberg gripas och hotas till livet av DPFLP för att under förhör ge upplysningar om svensk underrättelsetjänst. Men han ska inte dödas. DPFLP ska banda förhöret och ge till Guillou. Om Ekberg är i livet och Jan publicerar allt i Fib/Kulturfront kommer det att ge ”bättre politisk effekt” både för Jan personligen och för DPFLP (och därmed KGB):

Du förstår, detta är något man måste se mycket vetenskapligt och politiskt på. I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion, den första svenska spionen som avslöjats inom en svensk organisation, som lever. Det kommer att ha en bättre politisk effekt för både dig och oss än att vi tar fysisk hämnd”, skriver Jan Guillou i det hemliga kurirbrevet till Abu Leila, läs mer här. 

I brevet till Abu Leila beskrivs också de svenska ”bisittare” som ska vara med vid Guillous konfrontation av Ekberg: Guillou uppger i brevet att de är med i ”vårt parti”, dvs KFML, kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. Och det är ju också precis det som sker. Tre KFML-are, varav en heter Jan Guillou och en annan gått på partiskola i DDR och Sovjetunionen, kommer hem till Gunnar Ekberg och breder ut bilder på köksbordet. Ekberg uppger senare att Guillou hotat honom med Al Fatahs underrättelsetjänst.

I SVT:s Aktuellt från maj 1975 (jag tror dock att inspelningen är från 1973) glömmer Jan Guillou bort det där med ”vårt parti”. Istället säger han att de två bisittarna känner Ekberg och varit med för att ställa ”särskilda frågor” och vara ”vittnen” åt Jan Guillou.

Det här är alltså orsaken till att jag i dag till Sydsvenskans Andreas Ekström gjorde en ”nutida” jämförelse när han tog Guillous och Bratts force majeur-journalistik i försvar:

”Jösses! Brukar Sydis ta med partiföreträdare som bisittare när deras journalister ska konfrontera en makthavare?”

Det är det här som är det intressanta. Om vi byter ut personer och organisationer och lägger skeendet i nutid så blir smaken av rätt och fel mer påtaglig. Det är väl det som kallas pedagogik.

Skulle det vara okey om Sydsvenskans journalister tar med sig företrädare för oppositionen som kan ställa ”särskilda frågor” och vara ”vittnen” när Sydsvenskans reportrar konfronterar den politiska ledningarna i Malmö eller Lund? 

Jämförelserna kan bli värre. Ovan har nämnts brevet till DPFLP, en organisation som samarbetade intimt med terrororganisationen PFLP. Brevet till Abu Leila kom till kännedom för PFLP:s operationschef Wadie Haddad, mannen som kallades Gud och som är den moderne terrorismens fader. Haddad valde dock att inte tro på Guillou utan litade på Ekberg, varför något förhör aldrig skedde. Eller så anade han att Guillou hade rätt, men lät enligt sedvanligt underrättelsemanér fortsätta släppa ut linan för att se vad som skedde.

Det är inte lätt att sammanfatta på 140 tecken men min twitterfråga ”Brukar Sydis skicka brev till Al Qaida där ni uppmanar dem att gripa och förhöra svenska medborgare under dödshot?” kanske egentligen skulle sammanfattas:

Skulle Sydsvenskan få för sig att kontakta en till Al Qaida närstående organisation och uppmana dem att gripa och förhöra en svensk medborgare under dödshot? 

Jag förstår att vanligt folk reagerar. Vilken fråga! Klart Sydsvenskan inte skulle få för sig att göra den! Men samtidigt framstår ju ett oavbrutet hyllande av och en avsaknad av kritik mot Jan Guillou, Peter Bratt och IB-avslöjandet som att svensk journalistkår (och nu Sydsvenskan) tycker att det var himla okey att en ”journalist” agerade på detta sätt 1973. Det var en dödsdom som gavs och en väldig tur för Gunnar Ekberg att han slapp undan med livet i behåll.

Den tredje kommentaren av mig på twitter, som Ekström uppenbarligen anser vara oseriös var:

”Brukar Sydis gå in i förhandling med (S) om publiceringsdatum/straffrihet före publicering av (S)-skandaler i #Malmö?”

Den historiska jämförelsen handlar om Jan Guillous möten sommaren 1973 med Pierre Schori, då Schori var Olof Palmes departementssekreterare vid stadsrådsberedningen med ansvar för vissa utrikesfrågor. Mötet skedde alltså före avslöjandet om IB:s verksamhet i Asien och till detta kopplade samarbeten med CIA. I själva verket. Det var det här det handlade om.

Jan Guillou berättar i förhör den 1 november 1973 om mötena med Schori. Guillou beskriver att han ”diskuterade” kommande Fib/K-avslöjanden med Schori. Det rörde sig om IB:s avdelning R5 och dess verksamhet i Asien. Guillou uppgav att diskussionerna med Schori var ”öppna” och att hans syfte med dessa var politiska, det vill säga att han inte vill störa ”förhållandet mellan Sverige – Nord-Vietnam”. Guillou uppger att han inte vill att regeringen ska göra något ”dumt dementerande”, för då skulle regeringen förlora trovärdighet och det skulle dessutom vara olyckligt för ”regeringen, Folket i Bild, den antiimperialistiska rörelsen i Sverige, FNL-grupperna och naturligtvis i första hand för vietnamesterna själva.”

Pierre Schori blir fyra år senare intervjuad i Expressen om händelsen. Schori bekräftar att Guillou sökt upp honom 1973 och ”ville informera om vad som skulle skrivas om Vietnam”.

”Som det sedermera utvecklade sig kom jag underfund med att han ville gardera sig för ett åtal”, citerar Expressen Pierre Schori den 5 december 1977.

I samma artikel framgår att Jan Myrdal precis gått ut i Expressen och påstått att det sommaren 1973 föregick ”diskussioner” mellan representanter för Fib/Kulturfront och den dåvarande regeringen och att detta ”ledde till att tidningen lät sig övertygas om att inte publicera mer material om IB förrän efter valet på hösten 1973 för att inte skada den socialdemokratiska regeringen”.

Guillou förnekar i samma artikel att han ”ville ta särskilda hänsyn till den socialdemokratiska regeringen” under pågående valrörelse. Han säger att hans motiv var att han inte ville störa ”Sveriges förhållande till Nordvietnam under brinnande krig”. 

Myrdal, Guillou och Schori verkar i alla fall vara överens om att någon typ av informationsutbyte sker kring innehåll i publicering och publiceringsdatum.

Dessutom konstaterar jag att IB-avslöjandet består av tre publiceringar i Fib/Kulturfront:

  • Nummer 9 har utgivningsdatum 3-16 maj
  • Nummer 10 har utgivningsdatum 15-29 maj.
  • Nummer 17 har utgivningsdatum 27 september till och med den 10 oktober. 

Här hittar jag information om riksdagsvalet 1973, som inträffade den 16 september detta år.

Således drar jag slutsatsen att det är fyra (4) månaders medietystnad från FiB/Kulturfront om IB, vilket som av en händelse råkar sammanfalla med brinnande valrörelse. Elva (11) dagar efter valet publiceras det sista IB-avslöjandet. 

I valet backar socialdemokraterna med 1,78 procent medan kommunisterna går upp 0,58 procent. Socialdemokraterna behåller regeringsmakten, men har med stöd från kommunisterna bara 48,89 procent.

Sambandet mellan valrörelsen och Fib/Kulturfronts ställningstagande att vänta med en publicering torde vara uppenbar även för den blinde.

Min fråga blir således om det i dag är okey för en nyhetsredaktion att avstå från publiceringar som kan skada den sittande majoriteten. Skulle verkligen Uppdrag Gransknings valstugereportage ha fått sändas? osv osv.

Ska vi fortsätta med Guillous och Bratts ”journalistiska metoder” är det ju dags att gå över på ett avlyssningsförsök av en underrättelsechefs sovrum. Kan detta måntro ha varit sanktionerat från Fib/Kulturfronts ledning? Vad var syftet? Är det här måntro sådant som Sydsvenskan ställt sig bakom i sin artikel?

”Syftet med den här aktionen i Gamla Stan … var att rekognosera och utröna möjligheten för att med hjälp utav tekniskt avancerad apparatur, avlyssna vad direktör RYDSTRÖM yttrade i ett utav sina rum, beläget nedanför det här rummet, där han ofta förde privata och känsliga samtal, förklarar Jan Guillou för Säpo i förhör 26 oktober 1973 (sid 3).

Jan Guillou förklarar sedan att tankarna med avlyssning av mannens sovrum syftade till var att ta reda på vad Rydström och underrättelsetjänsten (läs: Östekonomiska byrån) hade att säga om Fib/Kulturfronts publiceringar.

Som om någon tror att en man, som inte längre sammanlevde med sin hustru och sina barn, skulle ha privata och känsliga arbetssamtal i sitt sovrum, när han kunde ha det i vilket annat rum som helt i sin lägenhet eftersom han bodde där mol alena. Varför över huvud taget ha ”känsliga samtal” om jobbet när Östekonomiska byrån, Rydströms arbetsplats, låg ca två meter från hans egen ytterdörr?

Den enda rimliga orsaken till att någon som jobbade med Rydström skulle följa med Rydström in i sovrummet är ju onekligen att dessa två hade en relation.  

På något sätt kom jag att tänka på News of the Worlds avlyssningsmetoder, som svensk journalistkår enhälligt förkastat. Usch och fy, så som i England får man inte göra, har det unisona fördömandet varit från kåren. Även Jan Guillou gav sig in i den moraliska debatten och iklädde sig en riddarrustning som onekligen inte riktigt passade honom. I en krönika i AB skrev han så här:

”Ett stort problem med att göra journalistik av pikant sexskvaller är nämligen bevisfrågan. Folk brukar neka. Det kan lätt bli fel, journalistiken förvandlas till förtal bakom fikonlövet att ‘granska makten’. Såvida vi inte gör som engelska journalister. Börjar avlyssna telefoner och installerar kameror och bandspelare i folks sovrum.

Men vad var det han själv sa 1973 till Säpo att han gjort när han försökt avlyssna ÖEB-chefen Rydström?

”Det var alltså inte frågan om att skaffa något underlag för ytterligare kunskaper om Sven (fel, ska vara Jan, min anm)RYDSTRÖMs intima privatliv eller något sådant. Jag vill här betona att jag har sagt många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av information kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har jag aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt”, säger Jan Guillou den 26 oktober 1973 och avslutar med ett ”Vi skulle aldrig kunna använda oss av utpressning eller något sådant.”

IB-affären är en komplex affär. Den är svårbegriplig och kräver mycket förkunskaper för att man ska kunna uttala sig om den. Därför blev, tyvärr, detta inlägg rätt långt. Men sammanfattningsvis har jag gett en bild av varför jag reagerade över det Andreas Ekström skrev i dagens Sydsvenskan. Hur var det nu han uttryckte det?

”Gjorde Jan Guillou och Peter Bratt i journalistisk och moralisk mening rätt när de bröt mot någon eller några svenska lagar för att avslöja IB-affären? Jag tycker det”, skriver han.

Var Ekström missat är att IB-affären var en väldigt smutsig affär som hade anmärkningsvärt lite med journalistik att göra. Eller för all del med moral. Allt i påståendet faller ju!

IB-affären var en del av kalla kriget, och kalla kriget fortsätter så länge en stor del av svensk journalistkår tjurskalligt försöker hålla Potemkinkulisserna uppe om att IB-avslöjandet var någon form av journalistisk höjdpunkt i Sverige.

Var det då bra att IB avslöjades? Det skadade svenskt underrättelse- och säkerhetssamarbete under en tid, och den skadade våra verksamheter som fick omorganiseras och rekrytera ny personal då andra var ”brända”. En person fick fly hals över huvud och leva under hemlig identitet eftersom han befann sig under dödshot. 

Men samtidigt förde den något gott med sig också. Underrättelsepersonal har vittnat för mig att det faktum att IB blev känt gjorde att antalet svenska medborgare som erbjöd sig att stå till underrättelsetjänstens förfogande och kom med tips ökade. Det är väl en ödets ironi som Bratt och Guillou inte hade räknat med. Eller ens ville. 

——————–

p.s. Hur var det nu med att IB påstods ha varit olaglig? 

I samband en debatt i riksdagen 1973 gick kommunistledare C H Hermansson till angrepp och menade att det av budgetbesluten inte framgått att pengarna gått till IB. Således hade beslut tagits i riksdagen om anslag till IB utan att alla riksdagsledamöter förstått att det gick till IB.

Eller som Hermansson i Aftonbladet den 5 maj uppges ha uttryckt det: ”de flesta” ledamöter har varit okunniga om IB:s existens. Det är detta som Hermansson menar är ”grundlagsstridigt”. Inget annat parti håller enligt Aftonbladet med Hermansson om detta.

Detta har i dagens debatt av många journalister omformats till att riksdagen (dvs alla) inte kände till IB, vilket är att tumma på sanningen.

Vidare påstås ibland att IB bröt mot neutraliteten och att detta skulle vara ett lagbrott. Men mig veterligen fanns och finns ingen neutralitetslag. Beslutet att samarbeta med olika länder tas av våra politiker. Så var det då. Så är det nu. Det var ingen hemlighet under kalla kriget att vi samarbetade med andra länder. Den som vill se kunde ta till sig information redan under kalla kriget. Men det förutsatte att man inte hade politiska skygglappar.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Peter Bratt, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till IB-affären: Skulle Sydsvenskan 2013 kunna ha agerat som Bratt och Guillou 1973?

  1. @Benanderii skriver:

    Andreas Ekström har vid tidigare tillfällen visat sig opportun i sina omdömen (se: http://snurrigtdotcom.wordpress.com/2013/03/08/om-vikten-av-att-halla-manniskor-i-fruktan/)
    Inslaget av postmodernism är övertydlig, objektiva sanningar existerar inte, bevis för det ena eller andra håller inte, det är bara min egen tolkning av verkligheten som utgör sanning. Detta utgör kulturelitens hållning gentemot populasen.

Kommentarsfältet är stängt.