Svenska kyrkans DDR-forskning föreslås även inriktas på relationer till svenska staten

I helgen var jag på två dagars konferens på biskopsgården Östrabo i Växjö. En stor del av mitt liv har jag bott i eller utanför Växjö, men har faktiskt aldrig besökt biskopsgården tidigare. Tegnér ska ha liknat gården vid ett gödselförråd i totalt förfall. Själv fann jag gården elegant, i synnerhet interiört.

Men jag var ju inte där för att studera inredningen utan för att delta i en konferens om Svenska kyrkans relation med DDR och om Stasi. Två dagars program, som tyvärr fick göras om lite då fil dr i historia Björn Ryman i all hast fått lämna återbud. Det var en besvikelse, eftersom jag länge velat lyssna på honom.

Den som tror att forskning inte sker på Svenska kyrkans relationer med diktaturer under 1900-talet, och att det inte publicerats något om Svenska kyrkan kontra DDR bör nog bland annat kolla in Rymans produktion, eller produktioner som han deltagit i, som den om Haus Victoria i Berlin.  

Rymans frånvaro från konferensen blev faktiskt en tankeväckare för de församlade. När initiativtagaren till konferensen, Frimodig kyrkas Dag Sandahl, fick några slutord konstaterade han att det finns många som kan oerhört mycket om Svenska kyrkans relationer med till exempel DDR, men att det hastar att se till att intervjua dem innan det är för sent.

Denna tanke bör Svenska kyrkan skyndsamt anamma. Det handlar inte, enligt min mening, främst om att nedteckna sammanfattningar utan om att sätta upp en kamera och mikrofon och låta personerna berätta. Tonläge, kroppsspråk kommer då fram, liksom frågeställarens formuleringar och för all del tonläge. 

Vad är det då man ska intervjua om? Efter två dagar med spännande föredrag kallades Oloph Bexell och Anders Jalert upp för att summera dagarna och blicka framåt och tycka till hur man skulle inrikta en framtida forskning.

Bexell är professor i kyrkohistoria vid Uppsala universitet medan Jarlert är professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet. De är också ordförande respektive vice ordförande i Svenska Kyrkohistoriska föreningen, som för övrigt bland annat gett ut Björn Rymans Brobyggarkyrka – om svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor. Kyrkans värld är onekligen liten.

Vad kom då de lärde fram till? De såg framför sig ett tvärvetenskapligt projekt med historiker och statsvetare, men där även kyrkohistoria skulle vara med.

Jag tror inte att de sa det uttryckligen, men för mig är det uppenbart att det nog inte blir ett helsvenskt projekt. Det fanns tyska talare på konferensen, bland annat docenten i historia Katharina Kunther, som på symposiet berättade om hur kyrkor i Tyskland hanterat sitt Stasiförflutna. Det var för övrigt hon som tipsade om att Svenska kyrkan antagligen skulle kunna finna finansiering till sitt forskningsprojekt i Tyskland.

Kunther såg det som mycket troligt att Svenska kyrkan kunde finna finansiering hos Die Bundesstiftung zur Aufarbeitung der SED-Diktatur, vars hemsida ni har här. 

Stiftelsen är grundad av tyska förbundsdagen och har i dag ett kapital på 77 miljoner Euro. Mellan åren 1998 och början av 2013 har man finansierat 2 400 forskningsprojekt, böcker och dokumentärfilmer i Tyskland och utomlands till ett värde av 34,3 miljoner Euro.

Något statlig motsvarighet till detta har vi mig veterligen inte i Sverige. Visst har vi Forum för levande historia, men de inriktar sig främst på information till skolor, tar fram eget material och får varje år ett regleringsbrev från regeringen om hur de ska arbeta. De politiska striderna om vad man ska informera om och hur man ska göra detta har inte uteblivit. 

Rätt kul scenario: På ledarsidor och i politisk debatt i Sverige hävdas att vi ska göra upp med vår nära historia från kalla kriget och så är det via pengar från tyska förbundsdagen som forskning uppenbarligen lättast kan bli möjlig. Just detta säger något om tillståndet i vårt land! Vad är vi rädd för? 

Journalisten Christoph Andersson sammanfattade detta på ett intressant sätt i Sveriges Radio, länk här och här. Christoph Andersson är inte ensam om att konstatera att man i Tyskland tar upp sin nära historia, medan man i Sverige inte vill ta itu med vad som hände under kalla kriget.

”Det är fortfarande en het potatis i och med att vi har en lagstiftning där hela den här tiden omfattas av kvalificerad sekretess”, säger Andersson till SR.

Vad kan då Svenska kyrkans kommande forskningsprojekt leda till? Andersson är inne på samma spår som jag varit inne tidigare på min blogg:

Förhoppningen är att Svenska kyrkan kan bli en samhällelig institution som belyser sin historia på ett sådant sätt att det blir mer och mer pinsamt för de enskilda politiker och partier och andra aktörer som som verkar för att dölja eller som tiger still.   

För att ta exempel: Luleå stift har varit i Stasiarkivet och hämtat ut Radlers akt. Ikea har begärt ut handlingar om fångproduktion. Jag frågar: vad har moderaterna, kristdemokraterna, socialdemokraterna, Tidningen Arbetarbladet och Lunds universitet gjort sedan t ex Stasiarkivet öppnades? Mig veterligen – inte särskilt mycket.

Det enda jag känner till är att Lunds universitet kontaktat Säpo 1994 ang fallet Aleksander Radler. De har själva, mig veterligen, inte begärt aktinsikt i Stasiarkivet för att försöka förstå hur och på vilket sätt deras f d anställde forskare i egenskap av Stasiagent utnyttjade sin position. Moderaterna skulle kunna ha gjort motsvarande då Radler varit förtroendevald för partiet i Lunds kommun på 80-talet. Vad gjorde han där? På vilket sätt utnyttjade han moderata samlingspartiet? Ville han bara finna legitimitet i samhället eller fanns det också något annat speciellt syfte? Kristdemokraterna, där Radler senare blev medlem i, betraktade i tysthet turerna kring Radler i media 2011-2012. Trots att Luleå stift varit nere i Berlin i början på juni 2012, tagit del av Radlers akt och då det enligt den tyska myndigheten BStU inte rådde någon som helst tvekan om att Radler lämnat uppgifter till Stasi och då stiftet uttalat sig om just detta i svensk media fortsatte förnekelsen. I Tidningen Dagen den 27 juni publicerades ett uttalande av förbundsordföranden i Kristdemokrater i Svenska kyrkan Thérèse Engdahl att de gav Aleksander Radler sitt fulla stöd.

”Jag är fullständigt övertygad om att detta bara är falska påhopp. Vi försöker nu stötta honom på alla sätt vi kan”, uttalade hon i Dagen.

Det bör påpekas att KD och Kristdemokrater i Svenska kyrkan inte är samma sak. Det senare är alltså en fristående nomineringsgrupp från KD-partiet, men det är ju onekligen befolkat av KD-medlemmar. Vad sa då denna förbundsordförande mer? Jo, hon påstod att det var vi journalister som ”startat ett drev”.

”Han (Radler) har inte en chans att rentvå sig, det är hemskt”, citerades Engdahl i Dagen.

En månad senare publicerades Radlers erkännande i DN att han varit Stasiagent, varpå KD nu visade handlingskraft och krävde att Radler lämnade sina förtroendeuppdrag, se här.

Vad gäller Socialdemokratiska partiet och Tidningen Arbetarbladet, så avslöjades ju Stasiagenten König, som spionerade på svensk och västtysk socialdemokrati, av Aftonbladet år 2000. Det framgick då att han erkänt olovlig underrättelseverksamhet redan 1994 för Säpo. År 2006 kunde man i den ansedda Forskningstidskriften Horch & Guck läsa att i artikeln ”Die Westarbeit der HVA im Norden – das Königreich Schweden im Visier ostdeutscher Spitzel und Agenten” att journalisten heter Björn Jensen och bland annat arbetat för Tidningen Arbetarbladet. Man skulle kunna tänka sig att Socialdemokratiska partiet och Tidningen Arbetarbladet skulle vilja undersöka hur Björn Jensen påverkat respektive verksamhet, men mig veterligen har något sådant intresse inte påvisats. Däremot har Jensen i tidningen Sydsvenskan påpekat att (S) inte har något emot honom eftersom de fortfarande skickar kallelser till årsstämmor. (S) hedrar alltså en man som arbetat för en diktaturs säkerhets- och underrättelsetjänst med fortsatt partimedlemskap!

Det är med denna bakgrund man ska förstå att de steg som Svenska kyrkan nu uppger sig vilja ta inte får ses som en solitär. Ju fler som väljer att titta på sin nära historia desto mer pinsamt blir de för de som väljer tystnad och undflyenhet. 

I lördags eftermiddag förklarade professorerna Oloph Bexell och Anders Jarlert på Östrabo  att de såg ett tvärvetenskapligt projekt framför sig. Det handlade om Svenska kyrkan och den politiska makten under 1900-talet. Det handlar alltså inte bara om att skildra Svenska kyrkans relation till kyrkan i DDR och SED-diktaturen. Svenska kyrkans relation till makten i Sverige skulle också belysas.

Vi glömmer så gärna bort att Svenska kyrkans band till svenska staten har varit täta, och är det fortfarande. Fram till den så kallade skilsmässan 2000, som väl egentligen är ett lagreglerat särboskap, utsåg ju t ex regeringen biskopar och ärkebiskopar.

Jag tror det var under Jarlerts föredrag som vi fick se en bild på hur svenska biskopar marscherat i ”fredsmarsch” med Olof Palme. Skulle vi se Lars Carlzons ordförandeskap för Vänskapsförbundet Sverige-DDR som att det var en f d biskop som blev förbundets siste ordförande eller var det socialdemokraten Lars Carlzon som tog ordförandeklubban?

Under dagarna på Östrabo nämndes kyrkoherden i Victoriaförsamlingen i Berlin Heribert Janssons smuggling av DDR-flyktingar, liksom den onekligen mycket specielle Carl Gustaf Svingel, som till vissa delar övertog Janssons uppgifter när smugglingen avslöjades. Tyvärr är Svingel död, men han borde haft mycket att berätta, eftersom denna kameleont tycks ha funnits i närheten av alla som hade fingrarna med i spelet kring DDR:s människohandel.

Själv insåg jag för länge sedan varför t ex Stasiagenten Aleksander Radler intresserade sig för vem som skulle bli ny svensk kyrkoherde i Berlin. På Haus Victoria fanns under 1900-talet onekligen en lång tradition av att hjälpa utsatta människor.

Kyrkoherden Erik Perwe, vars plan blev nedskjutet utanför Falsterbo 1944, är bara ett namn på Svenska kyrkans företrädare som hjälpt människor under förtryck, se recensionen av boken Bombprästen (som utlovats i nytryck 2014) här. 

Nyfiket bläddrar jag i den nyligen införskaffade boken Brobyggarkyrka av Björn Ryman (2010) och läser om Svenska kyrkans företrädares engagemang i den så kallade baltfrågan. Det är alltså svenska journalister från Ny Dag, syndikalistiska Arbetaren i Malmö och MorgonTidningen i Stockholm som avslöjar att socialsekreteraren vid Diakonicentralen i Stockholm Allan Svantesson ”bedrev politik för balternas sak, som gick stick i stäv mot den av regeringen beslutade” (sid 145, Ryman). Arbetaren menar att Diakonistyrelsen bedrev egen utrikespolitik med Svantesson som ”fältmarskalk”.

Rubriken lyder: ”Nazismens renässans förberedes i pastor Svantessons och Diakonistyrelsens hägn”. 

Vad gjorde då Svantesson som var så hemskt? Enligt Ryman verkade han för att de baltiska flyktingarna inte skulle bli utlämnade till Sovjetunionen, både på biskopars och Röda korsets uppdrag. Dessutom hjälpte han baltflyktingar att fly. Det är alltså detta som skulle vara ”nazismens renässans” som förbereddes.

”Det som upprörde det nyblivna statsrådet Tage Erlander allra mest var att Manfred Björkquist (biskop Sth stift 1942-52, red anm) trotsade regeringens neutralitetspolitik och bedrev smuggling av lettiska flyktingar med en liten motorbåt. Båten Gugge hade inköpts för insamlade pengar, även om Björkquist och Svantesson hävdade att givarna öronmärkt pengarna för just detta ändamål”, står det att läsa på sid 147.

Vidare citerar Björn Ryman Tage Erlanders egen dagbok om hur statsrådet såg på händelserna med baltflyktingarna på Gotland. Av en polischef har han fått veta att flyktingtransporterna hade letts av Svantesson (Diakonicentralen), Erling Eidem (ärkebiskop), Björkquist (biskop i Stockholm) samt Ysander (biskop på Gotland) varpå Tage Erlander den 28 november 1945 konstaterar:

”Bakom regeringens rygg har alltså dessa snygga gossar drivit en politik rakt i stäv med regeringens ofta proklamerade åsikter. Det hela är för djäkligt.”

Det är med bakgrund av detta som jag jublar och välkomnar den forskningsinriktning som föreslagits. Jag tror att det blir riktigt spännande att se hur svenska staten och svenska regeringar försökt att påverka Svenska kyrkan och hur enskilda kyrkliga företrädare ibland agerat mot den officiella linjen, och hur SED-diktaturen och Stasi å andra sidan försökte utnyttja svensk välvilja. Kalla kriget var onekligen en kamp om själarna.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Säpo, Stasi, Svensk neutralitet, Svenska kyrkan, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Svenska kyrkans DDR-forskning föreslås även inriktas på relationer till svenska staten

  1. Ping: Nyhetssvepet efter Växjö Stifts konferens om DDR och Stasi | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.