Säpo har fel om Stasiarkivet – inte alls 90 procent förstört om Sverige

I morgon inleds en konferens om Växjö stifts relationer med DDR och Stasis troliga inblandning i kontakterna med stiftets företrädare. En som inte kommer att vara med är professor Birgitta Almgren. Hon kommenterade häromdagen i Expressen varför hon inte kan delta och jag förklarade hennes frånfälle lite mera ingående i tidigare inlägg, se här. 

Almgren är inte den förste på underrättelse- och säkerhetstjänster inriktade forskare som har tystats och lär väl tyvärr heller inte bli den siste. Att tysta någon kan ske på många olika sätt. Politiskt, genom media, i domstol m m. Jag skulle kunna dra många exempel, men nöjer mig med att hänvisa till rättsprocesserna mot enskilda forskare som drivits i Tyskland och Danmark. Även om professor Helmut Müller Enbergs till slut vann i tysk domstol och fick benämna två elitagenter för östtyska utrikesspionaget, HV A, vid deras verkliga namn hade han själv fått både stå ensam och ekonomiskt ansvarig för själva rättsprocessen. Hans arbetsgivare, Stasiarkivets myndighet BStU, hade svikit honom. I Danmark har professor Bent Jensen precis vunnit i högre instans om att få benämna en person som KGB-agent.

För att kunna driva processen har Jensens och hans motståndare bedrivit omfattande insamlingsverksamhet för att kunna avlöna Danmarks allra bästa advokater. De tyska och danska fallen är båda utmärkta exempel på hur man skrämmer andra forskare från att ge sig in på forskning om kalla kriget. Det kan stå den enskilda forskaren dyrt. I värsta fall många miljoner. 

Birgitta Almgren fick ju genomleva ungefär åtta månader av förundersökning, vilket måste ha varit påfrestande.

Ett annat exempel på hur man kan hindra forskning kring kalla kriget är spridande av felaktig information. Som ett exempel har vi Säkerhetspolisens årsbok 2011.

På sidan 38-39 hittar vi kapitlet ”Uppgifter om personer med misstänkt samröre med Stasi”, vilket handlar om den så kallade Almgren-affären. Vad är det då jag reagerar mot? Under mellanrubriken ”Delar av Stasiarkivet bevarat” kan jag läsa om hur Säpo förklarar BStU, dvs Myndigheten för Stasiarkivets bestånd. Här förklaras att delar av Stasiarkivet blivit förstört efter murens fall. Och sedan kommer följande horribla slutsats:

”Sammantaget bevarades grovt uppskattat endast tio procent av personakterna för Stasis verksamhet utanför Östtyskland”, skriver Säpo.

Säpo verkar ha fått en hel del om bakfoten. Visst förstördes mycket av utrikesverksamhetens material efter murens fall, men uppskattningsvis bara hälften (femtio procent) om Västtyskland, Danmark, Sverige, Finland, Norge, Island osv finns kvar.  

Vad är det då som Säpo fått om bakfoten? Jag tror att de blandat ”pittar och morötter”, dvs förmår inte att koppla ihop rätt historiska organisationer med rätt statistiska data. Plötsligt är sanningen att 1+5=2 om ni förstår vad jag menar. 

Låt oss börja historiskt: 1950 skapades säkerhetstjänsten Ministerium für Staatssicherheit, MfS, Stasi. En tid senare inlemmades utrikesspionaget Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, den del som hade Markus Wolf som chef. Från och med detta blev MfS en säkerhets- och underrättelsetjänst, två saker på en och samma gång.

Det många felaktigt tror, inkl tydligen Säpo, är att det bara var HV A som jobbade i det så kallat kapitalistiska utlandet. Det är fullständigt fel!!!! Femtio procent av Stasis verksamhet i Väst stod HV A för. De andra femtio procenten stod de civila Stasiavdelarna för och dessa handlingar ÄR bevarade.  

Det är alltså här missuppfattningen finns. I princip allt HV A hade har förintats, men de civila avdelningarna har i princip kvar alla sina papper. Eftersom det Västsvenska paret som dömdes 1971 i svensk domstol, den göteborgsfödde Hans Jochheim, Aleksander Radler m fl, m fl organisatoriskt inte tillhörde HV A är deras akter tillgängliga!!! Du kan, om du är journalist eller forskare, vada i papper om Sverige om du har lust.

Nästa sak jag reagerar mot är följande påstående

”Även forskare och journalister kan för forskningsändamål få tillgång till handlingar, men generellt gäller att dessa handlingar inte innehåller uppgifter som kan knytas till enskilda personer.”

Jag måste säga att jag inte fattar vad Säpo menar. Personer är ju mig veterligen vad man i huvudsak söker på i Stasiarkivet! Vi journalister eller forskare kan få ut hyllmeter om enskilda personer som varit Stasiagenter, men vi kan också få ut material om personer som varit påtänkta som agenter (men som av olika skäl aldrig blev det). Vi kan genom tysk lagstiftning penetrera enskilda människors liv, men vi är samtidigt också ansvariga enligt tysk lagstiftning i det vi publicerar.

Varför har Säpo så fel om BStU? När den tyska lagen om Stasidokumenten, StUG, skapades var man noga med att se till att hålla stater och underrättelse- och säkerhetstjänster utanför. Det var bara offer, forskare och journalister som skulle ges axess till arkiven. Kanske är det just därför som svenska Säpo inte verkar förstå Stasiarkivet. Varför ska de förstå något som de enligt lag ska hållas borta från?

Det sorgliga är som sagt var om journalister, politiker och allmänhet uppfattar Säpos beskrivning av Stasiarkiven som någon form av sanning. I så fall tror man ju inte att det finns något att forska på, och det finns det verkligen. Det tar bara lite tid. Och ibland även lite mod. Det hade ju varit trevligt om Sverige likt andra länder satsade på forskning kring sin nära historia ur ett underrättelse- och säkerhetstjänstperspektiv. Som Helmut Müller Enbergs en gång sa. Kalla kriget var ett krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Den som inte tar med underrättelse- och säkerhetstjänsterna i sin historieskrivning får bara med halva sin nära historia.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Forskning, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.