GW: Guillous memoarer sålde bara i 35 000 ex och recensenterna som nog fick kaffet i vrångstrupen

Kriminologen och författaren Leif GW Persson har intervjuats i Tidningen Metro och en sekvens om försäljningsvolymer intresserar mig. Enligt Metros reporter Johan Kellman Larsson ska GW:s så kallade memoarer Gustavs grabb ha sålt i en halv miljon exemplar, nästan lika många exemplar som Zlatans bok har sålt. GW svarar:

”Vet du hur många exemplar Jan Guillous memoarer sålde? 35 000. Han är inte så glad i att höra det, men jag tycker att det är ganska kul”, citeras GW i Metro.

Det är kul att GW:s memoarer har sålt bra. Boken är verkligen läsvärd, den var både underhållande och allmänbildande. Jag begrep plötsligt en hel del av turerna i kulisserna kring Geijeraffären.

Vad som däremot får mig att höja på ögonbrynen är det som framstår som en memoarflopp för Guillou. Stillsamt undrar jag hur mycket Expressens och Svenska Dagbladets var för sig stora avslöjanden påverkade försäljningssiffrorna i negativ riktning.

Guillous så kallade yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt kom ut i början av september 2009, lagom till bokmässan. Det blev knappt två månader med hovsam rapportering innan Expressen genom Micke Ölander och Christian Holmén den 24 oktober 2009 avslöjade att Guillou fått betalt av KGB efter ungefär fem års samarbete. Källan var Guillou själv, som nu villigt berättade framför mikrofon och kamera om sitt förflutna som KGB-agent. Det hela övergick massmedialt snabbt till ett skarpt ifrågasättande av att Guillou ”glömt” ta med denna inte helt oviktiga information om sig själv i sina så kallade yrkesmemoarer.

Mitt i mediedrevet avslöjade SvD:s Mikael Holmström (fyra dagar senare) den 28 oktober 2009 att Guillous första så kallade IB-källa dementerade hela den historia som Guillou lagt fram i årtionden, men även i de nu redan omdiskuterade så kallade yrkesmemoarerna. Guillou hade ju i många år upprepat historien om upprinnelsen till IB-affären, hur han fått tips om IB på restaurang Tennstopet i Stockholm av en journalist och hur detta lett till det stora avslöjandet. I yrkesmemoarerna hade nu Guillou för första gången namngett personen, därtill skrev Guillou om personen som om han var död. Holmström kände igen namnet på en tidigare SvD-medarbetare och kontaktade karln, som då förnekade hela storyn.

”Jag har läst vad Guillou skriver. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det är inte sant”, sa den utpekade Bengt Erlandsson till SvD.

När Guillou konfronterades med förnekandet sa han bland annat:

”Om det inte är sant så riskerar man ju en pinsam dementi. Det väntade jag mig förstås inte.”

Läs hela Guillous svar här.

Jag minns alla recensionerna. Guillous så kallade yrkesmemoarer kom ut ungefär samtidigt som min man, Gunnar Ekberg, kom ut med sina memoarer. De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst behandlade till viss del samma saker som Guillou behandlade. Guillou hade varit med om att avslöja IB och Ekberg, och därtill fått fängelse för saken, och Ekberg hade jobbat för IB och hade fått fly hals över huvud från Sverige eftersom han blivit hotad till livet efter Bratts och Guillous avslöjande. Till dessa två versioner ska tilläggas att Peter Bratt två år tidigare kommit ut med sina memoarer Med rent uppsåt, recenseras här.

Det var väldigt intressant att hösten 2009 före Expressens och SvD:s avslöjanden jämföra Guillous och Ekbergs memoarrecensioner. Det var så markant olika behandling av två författare som till vissa delar behandlade samma innehåll. Det handlade så väl om innehållet som rubriksättningen. 

Jag tänker till exempel på DN:s recensioner. Recensenten Stefan Jonsson visste inte till sig att hylla Guillou som yrkesperson. Guillou var av ”ekträ” och motstod enligt Jonsson Säkerhetspolisens förhörsledare. Det trodde ju Jonsson eftersom Jonsson läst Guillous memoarer, där Guillou beskriver förhören som ”ett intressant spel” som var ”fysiskt och psykiskt krävande” och att han påverkades av ”fångens totala isolering” och såg sig själv som en politisk fånge med ”ansvaret inför kamraterna att motsvara deras förtroende, plikten att inte förråda någon annan och viljan att segra på sin sida”.

Det låter ju bra och väldigt heroiskt, men den som läser IB-förhören från 1973 inser snabbt att Janne inte består av något ädelt ekträ. Förhören är riktigt underhållande att läsa. Guillous förhållningssätt till sig själv kan inte betecknas som något annat än egotrippat. Förutom detta visar det sig att enkla uppgifter av personlig karaktär som han berättar om inte stämmer vid vanlig källkoll, se t ex här och här. Utöver detta pratar Guillou som ett Niagarafall om hur IB-avslöjandet gått till utan att förhörsledarna behöver ställa nämnvärt mycket frågor. Hans påstådda motstånd för att inte svika kamraterna innebar i realiteten att han villigt berättade om Bratts och hans källor dag 1 respektive dag 2 under Säpoförhören. 

Recensenten Jonsson fastslår att Ekberg ”kränker” Palestinagruppen, vilket i sig visar att Jonsson tagit ställning och betecknar den version som Guillou lägger fram som ”sanning” medan han insinuerar att Ekbergs version inte skulle vara det.

”Jämför man sedan Guillous minnen med Ekbergs egna … får man en lektion om memoargenrens selektiva minne”, skriver Jonsson.

När Lars Linder sedan recenserar Ekbergs bok i DN konstaterar Linder att ”nu söker han (Ekberg) upprättelse” därför att han nu ”i en ny bok försöker… krångla sig in från kylan”.

Utöver detta finns hela tiden en underton av misstro om Ekberg egentligen talar sanning. Ta bara meningen som börjar med: ”Får man tro Ekberg…” eller vad sägs om ”En bra story, och kanske kan IB-affären från det hållet te sig en aning snyggare.” Recensenten har helt enkelt klart färgats av medias skildring av IB-affären som att det var underrättelsetjänsten som var skurken och inte de tre avslöjarna som sattes i fängelse. Linders avslöjar sina förutfattade meningar genom detta konkreta konstaterande om Ekberg:

”Ska man då tro honom? Svårt att säga, berättelsen i sig gör ett trovärdigt intryck, vad det nu betyder när det gäller en gammal spion (och sedemera reklamare…)”

Linder använder sig av ordet spion, vilket är intressant. Det betyder att han tar ställning. Orden spion och agent har nämligen en väsensskild betydelse.Ordet agent är ett neutralt begrepp som anger att en person har eller har haft ett hemligt uppdrag, men inte för eller mot vem. Det finns i sig inget som säger att den hemlige agenten gjort något olagligt. Det finns massor av hemliga agenter som rapporterar vad de sett och hört och som inte bryter mot några lagar.

Men Linder använder sig alltså inte av ordet agent, utan av ordet spion. Detta ord används alltid för att definiera en gärningsman alternativt berättar på vilket sätt Du betraktar världen på. Således säger jag att Stig Berling var spion (mot Sverige) men agent för Sovjetunionen. Genom att Jan Guillou 1974 dömdes för spionage i svensk domstol är den korrekta benämningen ur ett svenskt perspektiv att Guillou arbetade mot sitt land. Eller som Guillou själv beskrev det i ett brev från Långholmen den 19 januari 1974:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget).”

Det är ur detta perspektiv som Linders definition av Gunnar Ekberg i DN 2009 blir så intressant. Linder definierar inte Ekberg som en agent för sitt land, utan som ”en gammal spion”. Det Linder förmedlar till läsaren, avsiktligt eller oavsiktligt, är att Ekberg ska betraktas som en fiende (läs: ur ett svenskt perspektiv).

Varför tar jag upp detta tema? Därför att personer på yttersta vänsterkanten använder sig i princip alltid av ordet ”spion” när de talar eller skriver om Ekberg.

I över fyrtio års tid har denna helt klart politiska retorik genomsyrat skildringen av IB-affären. Att skildra underrättelsetjänsten som förövaren och brottslingen, medan Bratt, Guillou och Isacson skildras som några som blev orättvist dömda är ett genomgående tema som så skickligt pumpats ut av enskilda politiska aktörer att de som inte själva tagit någon politisk ställning använder sig av yttersta vänsterns retorik utan att reflektera över att de just genom dessa små ordval i högsta grad deltar i ett politiskt retoriskt krig.

Låt oss ta om meningen en gång till, den om Ekberg:

”Ska man då tro honom? Svårt att säga, berättelsen i sig gör ett trovärdigt intryck, vad det nu betyder när det gäller en gammal spion (och sedemera reklamare…)”

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser det här. Linders personliga fördomar lyser onekligen igenom. Ekberg håller ju på med reklam. Sådana bör man ju betrakta med stor misstänksamhet, liksom man bör göra med sådana som arbetat för svensk försvarsmakt. Journalister som Jan Guillou är höjda över all misstanke efter som de ju är… journalister med rätt partitillhörighet. Och de ljuger ju aldrig. Eller?

Misstolka mig inte. Det är helt rätt att ifrågasätta sanningshalter i memoarer generellt sett, men i det här fallet var det så tydligt hösten 2009 att Ekberg skulle ifrågasättas på bred front medan mig veterligen inte en enda ifrågasatte Guillous framlagda så kallade sanning. Inte förrän knappt två månader senare.

Det är ur detta perspektiv som jag noterar att Guillou hösten 2009 fick oerhört stor uppbackning i form av gratisreklam i media, genom recensioner, hyllningsartiklar och välvilliga intervjuer. Många författare skulle vara glada för 35 000 sålda ex, men för Guillou kan det inte ha varit något annat än en superflopp. Därav Leif GW Perssons skadeglädje.

Själv tror jag att avslöjandena i Expressen och SvD bidrog till de dåliga siffrorna. Efter dessa avslöjanden blev det uppenbart att en del inom media satte kaffet i vrångstrupen och hoppades att ingen skulle rota fram deras gamla okritiska artiklar, intervjuer och recensioner.

Två dagar efter KGB-avslöjandet skrev förresten Lars Linder åter på DN och då om Guillou och KGB. Plötsligt ser jag att Linder nu intagit en återhållsam hållning till Guillou och hans sanningshalt. Visst är det intressant.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Uncategorized. Bokmärk permalänken.