Aleksander Radlers offer skriver öppet brev till Radler och två creddar som glömdes bort av Tidningen Dagen

Tidningen Dagen har publicerat ett öppet brev till den f d Stasiagenten Aleksander Radler, f d kyrkoherde i Burträsks församling (därtill f d anställd forskare vid Lunds universitet). Brevet är undertecknat av sex personer som för 45 år sedan var studenter och DDR-medborgare som planerade att fly diktaturen. De anförtrodde sig till Aleksander Radler, då österrikisk medborgare, och gav honom brev som han skulle posta i Väst. Breven innehöll detaljer kring den planerade flykten. Istället för att posta breven överlämnade Radler dem till sin Stasiofficer. De sex studenterna greps och sattes i fängelse för brott mot DDR:s strafflagstiftning. Att försöka fly sitt land var nämligen ett brott.

45 år efter Radlers svek vädjar nu fyra överlevande offer Gesine Overkamp (född Eichhorn), Manfred Winter, Thomas Hanke och Henning Frunder samt de två avlidna offren Bernd Herbst och Siegfried Rödinger via sina familjer (därav undertecknandet in memoriam) till Aleksander Radler att träda fram och berätta om sin tid som Stasiagent.

Efter att Aleksander Radler förra sommaren erkänt via min och Katarina Lagerwalls artikel i Dagens Nyheter att han jobbat för Stasi lät Radler publicera ett längre erkännande i Tidningen Dagen. Detta erkännande från 2012 tycker offren uppenbarligen inte räcker.

”Borde du inte med en gång börja dokumentera ditt förflutna inom Stasi, skriftligen med namn även på dem som höll i tyglarna, utan att åberopa några minnesförluster.

Borde du inte skriva ett brev till varje person som du hade att göra med, och förklara för dem hur ditt agerande inom Stasi påverkat dem, och självklart också deras nära och kära.

Borde du inte omedelbart visa din ånger genom att engagera dig i en organisation för offren för kommunistregimens brott, och bidra till att klargöra lidanden och oförätter?”, skriver de.

Det finns ytterligare två artiklar att läsa i sammanhanget. I den här gör journalisten Jacob Zetterman en bra sammanfattning av fallet, men tyvärr tycker jag att det fattas två (2) credar i sammanhanget.

Jag blir så ledsen varje gång som duktiga lokalreportrar glöms bort i riksmediesammanhang.

Den absolut första svenska journalist som skriver om fallet Aleksander Radler är Västerbottens-Kurirens Kerstin Eriksson. Det är hon som den 28 oktober 2011, sex månader före Radlers framträdande i Expressen, avslöjar att fallet ”Thomas” i Almgrens bok är en präst verksam inom Luleå stift, en person som även är verksam inom Umeå universitet.

Det är faktiskt hennes artiklar som leder till att Luleå stifts domkapitel startar en utredning kring fallet ”Thomas”!  Den som vill veta mer kan bl a läsa här.

Stiftets agerande tog nu intressanta turer. Stiftet blev direkt efter publiceringen rekommenderade att begära aktinsikt i Stasis arkiv (för det var där som sanningen skulle återfinnas) och att de till sin hjälp bl a kunde kontakta en av världens främsta Stasiforskare, Helmut Müller Enbergs, som jobbade på Stasiarkivet och som dessutom förklarat att han inte bara var inläst på akten utan också kunde ställa upp ”pronto” vid en utredning. I december meddelade dock stiftet att ärendet var svårutrett och några dagar senare fick jag via media veta att domkapitlet lagt ner utredningen med motiveringen att underlaget var bristfälligt. Att det inte fanns något material att tillgå (!)

Jag blev onekligen förbluffad när jag fick beskedet och konstaterade på min blogg att Stiftet valt att inte ta emot erbjuden hjälp. 

Parterna, Radler respektive Luleå stift, trodde nog att ärendet var glömt. Men några månader senare, i april året därpå, kom så först en intervju i Expressen med Aleksander Radler, där han ingående utvecklade sin version av ”sanningen”, dvs att han var utsatt för en konspiration. En kort tid därefter avslöjade Expressen att de fått ut över 1000 sidor om Radler och en hel del av vad Radler gjort i Sverige.

Då återupptogs utredningen igen med motiveringen att nya uppgifter kommit fram. Vilket det onekligen hade… i offentligheten. Förslaget som de fått i oktober 2011 återupplivades och representanter reste i juni 2012 till Berlin för att med hjälp av Stasiarkivet och Helmut Müller Enbergs klargöra vad man kunde säga om fallet Radler. Luleå stift blev märkbart kristallklara i sin kommunikation med media efter besöket i Berlin. De hade dessutom beställt en expertrapport av Helmut Müller Enbergs i egenskap av forskare.  

Den andra creden, som tidningen Dagen har missat, vill jag ge till Dagens Nyheter,  som en het sommardag valde att köpa in mitt material som frilansjournalist då jag fått ut det expertutlåtande som stiftet hade beställt. Överenskommelsen var att DN själva skulle konfrontera Radler. Jag skrev en artikel om expertutlåtandet och deras egen journalist skulle prata med Radler. Det hela slutade dock med att jag blev uppringd kvällen innan publicering av en av DN-cheferna, som informerade mig om att min artikel inte alls skulle bli i tryck så som var överenskommet. Radler hade skriftligen kommit in med ett medgivande till DN en timme innan pressläggningen till den så kallade landsorten. På en timme hade man fått skriva om artikeln innan den gick i tryck, vilket resulterade i att två separata artiklarna blivit en med båda journalisternas namn under.

Detta som en förklaring så att man förstår att jag faktiskt aldrig konfronterade Radler, fastän man skulle kunna tro det på grund av att mitt namn står under artikeln.

Då Radlers erkännande kom i Dagens Nyheter ska således Dagens Nyheter ha creden och ingen annan. DN ska också ha cred för att ha chefer som hörsammat en nyhetsvinkel som nog visade sig vara större än vad de först anade. 

Åter till Tidningen Dagen. Ni har ytterligare en artikel här där journalisten Christoph Andersson intervjuas och kommenterar Radlers valda tystnad, som onekligen är intressant.

”Grundproblemet här är egentligen inte att han varit hemlig Stasiagent. Utan att han inte vill prata om det. Förlåtelse kräver att Radler berättar mer än det han tidigare skrivit i Dagen. Tystnaden gör att han får ett märkligt maktövertag gentemot de drabbade som gör det ytterst svårt för dem att gå vidare”, säger han.

Jag håller med Andersson. Han har så rätt. Inklusive att spekulera, eller om vi ska kalla det lägga fram en hypotes, om att Radlers bana kanske inte slutade med Stasi.

 

Rättelse: Tidigare skrev jag att fem personer sattes i fängelse. Det ska vara sex. Det var sju Jena-studenter som greps. En kvinna vid namn Christine övertalades av sin pappa att erkänna och blev sedan använt som kronvittne mot de andra sex andra, som dömdes till fängelse. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige. Bokmärk permalänken.