E-kuriren 1998: Guillou påstås gärna ha gett sig på de som var svagare och Solbacka var ingen överklasskola

Titt som tätt kommer debatten upp kring de statsbidragsstödda internatskolornas vara eller icke vara. Troget ger sig krönikören, journalisten, författaren och den 1974 för spionage dömde Jan Guillou in i debatten som kritiker av internatskolesystemet och expert på så kallade ”kamratuppfostran”. Som nu förrförra helgen då han gav sig in i debatten genom en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Är vi för eller emot skattefinansierad pennalism i skolan?” 

Jan tar på sig rustningen och tycks ge sig in i striden likt den ädle riddaren, fastän det egentligen är så att han använder Lundsberg för att snickra vidare på sin hjältesaga om sig själv.  

I förra veckan aktualiserades debatten om sanningshalten i Jan Guillous bok Onskan (som kom ut 1981) då Expressen kunde meddela att Jans mamma Marianne Hansén inte bara avlidit, utan även gjort sin son Jan arvlös. Jan och hans mamma har tydligen inte haft kontakt sedan Marianne Hansén, hans halvsyster Pia och den före detta styvfaderns änka Ulla Hansén i samband med filmpremiären av Ondskan 2003 i Expressen gett sina ganska entydiga versioner av saken, som inte korrelerade med vad Jan hävdade var sanning.

En dryg vecka efter att Marianne Hansén avlidit i våras godkände Jan hennes testamente från 2006 där han inte fick så mycket som en släkttavla. Det var inte mycket att orda om. Den före detta egna företagaren Marianne Hansén, 91 år, hade inte en pryl kvar i boet när hon avled. Enligt faximil som Expressen publicerade var lösöret värt 0 (noll) kronor.

Det är inte ovanligt att äldre människor med hänsyn till sina arvingar ser till att inte ha några tillgångar innan de hamnar på hemmet, men att inte ha något lösöre fann jag intressant. Det verkar ha varit en resolut kvinna som onekligen visade var skåpet skulle stå även efter sin död.

På något sätt sammanföll Jan Guillous krönika och nyheten kring Marianne Hansén bortgång. För den som undrar över sanningshalten i Ondskan borde t ex ta del av lite läsning av journalisten Eva Axelssons artiklar från 1998 som publicerades i Eskilstunakuriren under de talande rubrikerna ”Här är Guillou vare sig glömd eller förlåten” samt ”Han gav sig gärna på de som var svagare”.   

Tyvärr finns just dessa artiklar inte på internet eftersom de publicerades tio år före Eskilstunakurirens digitalisering. Det är synd, för det är två väl genomarbetade artiklar där f d elever och lärare samt en f d vd på Solbacka får komma till tals. Vad som är ytterst påtaglig är en rungande kritik från just dessa personer.

”Ingen har någonsin frågat efter vår version” och ”Ingen bad om vår syn på saken” samt det onekligen intressanta påståendet ”Det var fel att kalla Solbacka överklasskola”. 

Det är den pensionerad Solbackaläraren Bo Magnusson som tycker det är fel att kalla Solbacka för en överklasskola. Själv har han gått på Solbacka och är son till en sjökapten. Bo Magnusson medger visserligen att många elever på skolan, som hade som mest 400 elever, var barn till sådana som tjänade bra.

”Men det var också många barn från splittrade familjer som skickades hit och under en period kom en betydande del av eleverna till Solbacka via Stockholms socialförvaltning”, citeras Bo Magnusson.

Eskilstunakurirens beskrivning om att man blandar ungar från välbeställda familjer med allt från sjökaptensbarn till ungar som betalas av socialförvaltningar i Stockholm tyder på att det inte var en renodlat segregerad skola. Tvärtom! Samtidigt verkar Solbacka inte heller ha haft en oproblematisk blandning av elever. Det är fullt möjligt att vissa familjer valde bort Solbacka just på grund av denna socialförvaltningsfallsinblandning.

Jag minns min tid i grundskolan i Småland. Våra nya skolkamrater finansierade av Stockholmskommuners socialförvaltningar kunde ha en hel del andra erfarenheter och värderingar än vad vi lantisar hade. Jag vet att klassföreståndarna fick mer att göra just på grund av dessa fosterbarn. Det var nog inte heller lätt för dessa barn och ungdomar att komma till Småland. Alla vi ungar visste ju från början mer om deras bakgrund än vad de visste om oss. Orsaken till detta var att de varit samtalsämnen bland de vuxna. Således visste jag vilkens pappa som var alkis och vem som hade knarkat.

Det står inte i artiklarna i Eskilstunakuriren, men jag ser det som högst troligt att Jan Guillou var ett precis sådant här socialförvaltningsfallsbarn på Solbacka som Bo Magnusson beskriver. Så vitt jag vet är det till exempel odiskutabelt att Jan Guillou blev relegerad från Vasa Real på grund av misshandel, stöld och utpressning. Således måste han ha varit ett fall för Stockholms socialförvaltning. 

I februari 2007 gästade Jan Kanal 5:s Ett herrans liv där han själv intervjuades av Filip & Fredrik. Han fick frågor om sin tid som ”gängledare” och beskriver hur utpressningen gick till. 07.30 i programmet berättar Jan om att han blev relegerad från Vasa Real. Han får genomgå psykologtester hos Psykotekniska institutet.

Sedan kom psykologerna fram till att jag var obotligt kriminell men jättebegåvad”… ”Jag var 12 år”, säger Jan och ändrar sig snabbt. ”13”. Det upprepas att trettonåringen var obotligt kriminell. Ingen skola i Stockholm accepterade honom: ”… så då blev det internatskola”.

”Men hade det nu inte funnits pengar till den där internatskolan och jag hade kommit på ungdomsvårdsanstalt och träffat Lars Inge Svartenbrant…” säger Jan.

”… så hade du kunnat bli en annan människa”, fyller en av Filip & Fredrikarna i.

Med risk för att förstöra Jans story lite grand vill jag bara påpeka att han varken var 12 eller 13 år när han började på Solbacka. Han var 15. Enligt IB-åtalets personundersökning ska han efter två år på Vasa real i Stockholm ha blivit relegerad och flyttats över till Solbacka. Av skolkatalogerna från Vasa Real framgår att han gick där såväl ht 1957 som ht 1958, se här.

En Hans Norrman, lärare vid Solbacka åren 1959-1972 som dessutom påstår sig vara Jans f d lärare, skrev 2009 till Svenska Dagbladet med anledning av de lögner som han menade att Guillou spred om skolan via SvD m fl. Brevet går att läsa på Solbackapojkarnas hemsida, länk här. Av brevet framgår att Jan Guillou började på Solbacka i januari 1959 och att han var kvar till någon gång på våren 1960 ”då han blev förvisad från internatet på grund av rökning på elevhemmet”. Då Jan Guillou är född den 17 januari 1944 kan jag inte få det till något annat än att han var 15 när han började och 16 när han slutade på Solbacka.

Åter till Filip & Fredrik-intervjun där Jan berättar om att det fanns pengar till att betala internatskolan. Jag tror att många som lyssnar på Jan i det här läget tror att det är Jans familj som betalar. Och det är ju också den bilden han ger genom boken ”Ondskan”, som han sedan 2003 nu hävdar är självbiografisk. Där står det att internatskolan kostade en halv arbetarlön om året, ”följaktligen måste alla som gick där komma från rika hem”, står det att läsa.

Men det är ju just precis det vi fått lära oss att barnen på Solbacka inte behövde vara! En unge på glid, vilket Jan onekligen enligt sig själv var, kunde finansieras av en Stockholmskommuns socialförvaltning.

Då den eventuella familjeförmögenheten som Jan ofta talar om var borta sedan årtionden tillbaka, troligen redan på 1920- eller 30-talet, kunde Jans mamma låta eventuella fina tavlor hänga kvar på väggen.

Jag börjar tycka synd om Jan. Det kan inte ha varit lätt att komma till Solbacka i januari månad när alla andra klasskamrater gått ihop sedan minst en termin tillbaka och om Stockholms kommuns socialförvaltning betalde så visste nog alla elever om det.

Vem var då Jan före det han kom till Solbacka? Själv framhäver han hela tiden sin tid i Saltsjöbaden, medan jag vid enkel källkoll menar folkbokföringen att han mest bott på Kungsholmen. Enligt halvsysterns uttalande i Expressen 2003 trodde han som barn att pappan var en fransk adelsman. Till en myndighet uppger han som vuxen att fadern är diplomat. Senare har Jan fått veta att pappan inte alls är det. Han är sportjournalist i Finland.

För tio år sedan intervjuade Expressen den före detta styvfadern Nils Hanséns änka Ulla Hansén. Hon menar att hennes make och Jan hade haft en fin relation. Han förstod ingenting när romanen ”Ondskan” kom ut 1981. Han trodde att det bara var en roman.

”Efter skilsmässan var Jan väldigt vilsen och efter skolan brukade han komma till Grand Hôtel där min make spelade i kaféer på eftermiddagarna”, sa Ulla Hansén till Expressens Markus Wilhelmsson år 2003, länk här.

Ulla Hansén beskriver honom som vilsen. Något år efter separationen från Nils Hansén blir Jan Guillou, eller Jan Hansén som han t ex hette i skolan ett tag, relegerad. Det är uppenbarligen något som händer omkring 1958. Jan beskriver sig själv som ett barn som kunde blivit riktigt kriminell. Det är alltså detta barn som kommer till Solbacka.

Jag återvänder till Eva Axelssons artiklar i Eskilstunakuriren från 1998. Hon har bland annat intervjuat en man som jobbar i reklamvärlden vid namn Thomas P. Han gick på Solbacka i sju år och säger att han aldrig skulle fått för sig att sätta sina egna barn på internat. Han saknade sin familj något fruktansvärt och tycker att en skola för bara pojkar var fel. Däremot var skolan känd för sina ”fruktansvärt bra lärare”.

Thomas P. minns Jan Guillou ”för att han gick på folk, var en riktig elaking, gärna gav sig på de som var svagare och därmed fick ta en hel del stryk från de som var starkare”, står det i artikeln.

Jag noterar att denne Thomas P. är några år yngre än Jan. Om han själv fick personlig erfarenhet av Jans påstådda metoder framgår ej.

Jag hittar flera som i Eskilstunakuriren och på andra ställen vittnar om att Jan blev relegerad från Solbacka med omedelbar verkan för att ha rökt på skolans elevhem. Av Axelssons artiklar framgår att rökning bara var tillåten på vissa ställen på skolan men då bara för de som var över femton år och hade intyg hemifrån att de fick röka. Av ett annat publicerat dokument jag hittat av Hans Norrman ska filmsekvensen från aulan i ”Ondskan” inte stämma. I verkligheten ska ca 200 elever varit närvarande i aulan när rektor Folke Goding ska ha meddelat att Jan Guillou avslöjats med att ha rökt på elevhemmet. Alla i aulan visste vad det betydde. Rökförbudet existerade av säkerhetsskäl då brandrisken var stor i byggnaderna. Jan Guillou ska ha skickats hem med omedelbar verkan samma dag, framgår av Norrmans text.

I Axelssons artiklar beskrivs kamratrådet på skolan. Varje klass fick genom sluten omröstning i demokratisk anda rösta fram en (1) representant från varje klass. En av uppgifterna, om möjligen den största uppgiften, för rådet var att hålla koll på att skolans regler för rökning efterlevdes. Således kan det ha varit kamratrådet som tjallade till skolledningen om Jans rökning. En som satt i kamratrådet vid den här tiden ska ha varit Thomas Bresky, journalist (eller möjligen f d journalist) vid Sveriges Radio i Luleå. Han vill inte kommentera åren på Solbacka för Eskilstunakuriren ”av personliga skäl”.

Thomas Bresky och Jan Guillou har inte bara Solbacka gemensamt utan även intresset för underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Båda är starkt Säpo-kritiska. Bresky har publicerat sig kring Enbom och hävdar bestämt att denne var mytoman. Jans personliga erfarenheter av såväl Säpo som KGB är väl kända.

Thomas Bresky är av samma årgång som Jan. Om han på Solbacka både varit klasskamrat och inblandad i problemen med Jans rökning vet jag inte, men det är tänkbart.

När Bresky inte vill berätta så ger reklammakaren Thomas P. förklaring till kamratrådets straff, som han uppger inte alls var i dignitet med Jans dramatisering i ”Ondskan”. Spöstraff ska ha varit helt överdrivet. Första förseelsen vid tjuvrökning resulterade i tillsägelse, andra att t ex tvingas sitta ensam i ett rum och plugga en lördag och tredje förseelsen bestraffades t ex med två helgdagars plugg, gräsklippning eller fysisk träning.

Om Jan Guillou har rätt och Thomas P. och alla andra fel vet jag inte, men det börjar bli mer och mer intressant att så många är kritiska till att media bara hör Guillous version. I Eva Axelssons artiklar får f d elever och lärare säga mycket. Att Guillous ”Ondskan” är ”grymt överdriven”. En läkare konstaterar att alla romaner har ett korn av sanning i sig och att författare naturligt spär på och förstorar egna upplevelser, men att som Guillou gör säga att Ondskan är sanning minskar hans trovärdighet. En säger att bara 5 procent av Onsdskan går att belägga. Resten är överdrifter eller påhitt.

Thomas P. säger att han känner igen fragment av historierna om Solbacka. Han menar att det är mun-till-mun-berättelsere som florerat på skolan i årtionden. Att de härstammar från 30- och 40-talet. Dess sanningshalt är ytterst oklar. 

Jag återvänder till förrförra helgens krönika av Jan Guillou som publicerades i Aftonbladet. ”Är vi för eller emot skattefinansierad pennalism i skolan?” heter den och Guillou menar att pennalismen alltid varit alla internatskolors svagaste punkt:

”Den internatskola jag själv gick på, Solbacka, lades ner av myndigheterna redan för fyrtio år sedan när serien av övergrepp blivit för långa och framför allt känd av omvärlden.”

1998 ger lokalreporten Eva Axelsson ett helt annat förlopp för Solbacka. Hon intervjuar t ex Sven Fredholm, f d vd för skolan, som kommenterar varför skolan lades ner. Följande står att läsa i artikeln:

”Skolan upphörde 1973 sedan en statlig offentlig utredning kommit fram till att Sverige inte hade behov av fler än fyra riksinternatskolor. Lundsberg, Gränna och de två skolorna i Sigtuna fick fortsatta statliga bidrag, Solbacka ställdes utanför.” 

Jag har inte tagit fram denna utredning, men Fredholm konstaterar att när statsbidraget försvann fanns bara ett alternativ. Att lägga ner skolan, vilket alltså skedde 1973. Åtta år före det att ”Ondskan” kom ut och bilden av Solbacka som en pennalismens högborg spreds för vinden och befästes några år senare genom filmen om ”Ondskan”. Vän av ordningen måste dock backa tillbaka till 1966. Då publicerar Jan Guillou sig i herrtidningen Fib Aktuellt och berättar om pennalismen på internatskolan Solbacka. 2009 beskriver Jan Guillou det hela i sina så kallade yrkesmemoarer. Han läser reportagetexten fyrtiotvå år senare och konstaterar krasst:

”Genom åren måste jag ha glorifierat minnet av det som rent faktiskt är ett uselt reportage, dessutom svårförklarat osant på flera ställen”, skriver han t ex på sid 43 i pocketversionen.

Jan medger hur han undan för undan har bättrat på historien om Solbacka där det är ”min egen litterära konstruktion jag minns i stället för verkligheten”. 

I memoarerna hävdar han nu att han i Fib Aktuellt tonat ner grymheterna och pennalismen som rådde på skolan varpå han beskriver att han varit i slagsmål med en skolkamrat. Hur många pojkar har inte varit det? Det är icke skäl för att stänga en skola.

Det intressantaste är väl hur Jan Guillou i sina s k memoarer beskriver hur han erbjuder ”små gropies” på skolan att ta fram misshandelsbilder och att bäst bilder till tidningen skulle ge tusen kronor i arvode.

Jan beskriver hur han och pressfotografen bjöd in till fotovisning i slöjdsalen ”ett par timmar senare”. Vinnare utsågs och enligt Jan föreställde bilderna som sedan publicerades en lärare på skolan som misshandlade elever. Det är just dessa fejkbilder som Jan påstår ledde till en politisk diskussion så att Solbacka fick sina statsanslag indragna. Förutom att bilderna var fejk menar Jan att det inte alls var flera lärare på skolan som misshandlade elever, bara en.

”Den dagliga misshandeln sköttes av de äldre eleverna, så i viss mening var bilden inte ens sann. Men även osanna bilder kan säga mer än tusen ord” , skriver Jan (sid 46-47, pocketversionen).

Jag bläddrar förstrött i ”Ondskan” och hittar snabbt en sekvens där Jan beskriver att det finns en simhall på internatskolan. Simhallen spelar en viktig roll i filmen också, och ni vet ju att Jan hävdar att boken är självbiografisk.

I Eva Axelssons artiklar i E-kuriren räknas idrottsanläggningarna på skolan upp: gymnastikhall, fotbollsplan, skyttepaviljong, slalom- och hoppbacke. Dessutom används Kyrksjön på vintern för segelflygutbildning och bandymatcher. Däremot nämns ingen simhall. Tidigare har jag skrivit om att journalisten Per Svensson ska ha reagerat över att Jan vid något sammanhang sagt sig vara ett OS-ämne i simsport. Svensson gick igenom årgångar av tidningen Simsport utan att hitta Jan på en enda placering.

Hur kan det komma sig att det som först är fiktion i Jans värld sedan lanseras av Jan som en sanning utan att svensk journalistkår förvånat höjer på ögonbrynen och tänker att det här onekligen osar likt Reefat El Sayeds påstådda doktorshatt från Berkley 1972?

Ta bara det där med om Arn har funnits eller inte, som författaren Kalle Lind tar upp i boken ”Människor som haft fel”. Ett annat exempel är ”Ondskan”. När den kom som roman 1981 recenserades den som just detta, en roman. Jan Guillous före detta lärare Hans Norrman pekar i en text jag hittat på nätet, troligen från 2009, på att en förändring kom 2003 då filmen ”Ondskan” hade premiär. Det var då Jan började hävda att romanen var självbiografisk. Norrman nämner ett bonusmaterial i DVD:n där Jan får frågan om sanningen om sin tid på Solbacka. Jan ska då, enligt Norrman, svara utan tvekan:

”Det är en journalistisk sanning”

Jag har inte kollat uppgiften i DVD:n men konstaterar att jag inte vet skillnaden mellan en ”sanning” och en ”journalistisk sanning”, så journalist jag själv är. Däremot har jag redan sedan tidigare konstaterat att Jan påstående om att han ska ha pryglat upp styvfadern när han kom hem från skolavslutningen på Solbacka är helt fel.

Nils Hansén hade redan lämnat Jans mamma och flyttat ihop med en annan kvinnan 1957, det vill säga två år före Jan började på Solbacka och tre år efter den skolavslutning han påstår sig ha varit med på fastän hans före detta lärare hävdar att han redan var relegerad.

Det tragiska är därmed att en oändligt lång rad av journalister hjälper Jan Guillou att felaktigt svärta en död mans minne.

Jag avslutar med att citera Hans Norrmans ord i en insändare till Svenska Dagbladet från 2009 som jag inte vet om den någonsin blev publicerad. Men den ligger tillgänglig på nätet så det är väl bara att citera:

”Om någon journalist vill ta död på myten om att Guillou dödade Solbacka är det bara att läsa ”Skolgång borta och hemma …  utlandssvenska barns skolgång, skolinackordering mm.” Förlag: Stockholm E. Kihlströms tr. Det är en offentlig utredning som finns på Stadsbiblioteket Stockholm, Magasin, Packsal 4.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.