Reaktioner på DN:s Frånstedt-artikel: Bratt, Enn Kokk och Ystads Allehanda

Gårdagens artikel om Olof Frånstedts uttalanden om socialdemokratiska toppar med kontakter i Sovjet har fått sina reaktioner. Enn Kokk skriver på sin hemsida här och ger intressanta kommentarer. Han noterar t ex att den tidigare chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt

”som främsta angreppspunkt har att Birger Elmérs IB och de nämnda personerna på den socialdemokratiska partiexpeditionen agerade, ibland i samarbete och ibland var för sig, på områden som hans egen organisation borde ha haft monopol på.”

Kokk tycker att frågan bör kunna diskuteras, men hänvisar också till att han i sin ”Vitbok” om IB från 2001 (Hjalmarsson & Högberg) pekade på att såväl ledande socialdemokrater som personal inom IB hyste starka tvivel om såväl kompetens som omdöme hos Säpo. Kokks bok gavs ut för många år sedan, så den hittas väl enklast på de 35 svenska bibliotek som innehar boken, se här.

Kokk beskriver för övrigt den informationsöverföring som skedde mellan socialdemokraternas partiexpedition och IB som något ganska rutinmässigt och föga revolutionerande. Och han tycks inte heller tycka att kontakterna med sovjetambassaden och kommunistpartiet i Sovjet är det heller. Det är inte alla som håller med. Två refererade jag till i går.

Flera har ondgjort sig över att socialdemokrater hade hemliga möten. I dag ställer t ex journalisten Peter Bratt upp i DN och av artikeln framgår att han tycker det är ”trist med en dold agenda”, något som genast kommenterats av Enn Kokk här.

Själv tycker jag att det mest är spännande med hemliga möten! Ta bara ”Operation Riviera”, Sir Winston Churchills hemliga möte med Roosevelt utanför Newfoundland i augusti 1941. Tänkt om det inte hade skett! Hur hade det då gått i kriget? Churchills mål var ju att få en personlig kontakt med USA:s president mitt under brinnande världskrig och det var det som uppnåddes. Churchill var även noga med att underordnade skulle träffas och umgås under gemytliga former, utanför sammanträdesrummen. Det var ett jäkla spring mellan Prince of Wales och Augusta och alla fartyg som råkade vara där.

SvD-journalisten Mikael Holmström beskriver i sin bok Den dolda alliansen om hur militära företrädare för Sverige träffade utländska motsvarigheter under kalla kriget. Mötena sker i hemlighet och bygger på att man ska lära känna varandra. Sammanträdesrum och organisationscheman hålles borta. Det är helt enkelt Churchillskt. Hur mycket av Churchills tankar kring de informella och ibland hemliga mötena påverkade kalla kriget? Det är en fascinerande tanke. Några dagar efter D-day säger Churchill under en picknicklunch i Normandie till Montgomery:

”If only I could dine with Stalin once a week, there would be no trouble at all.” (Dinner with Churchill – policymaking at the dinner table, Cita Stelzer, sid 10)

American Colony hotel i Jerusalem är en annan hemlig mötesplats med historiska vingslag. Jag hittar inte referensen nu, så rätta mig om jag skriver något fel, men visst var det väl här som palestinier och israeler möttes i all hemlighet och förde fredssamtal trots att det enligt israelisk lag var förbjudet för israeler att ha kontakter med PLO? Visst var det ett lagbrott att träffas, men var det fel att träffas – egentligen? Själv tror jag att ju mer man träffas desto mer missförstånd reds ut.

Vad jag försöker säga är: Politiker och tjänstemän och företagsledare kan inte alltid ha sin almanacka öppen som en bok. Ibland kan det faktiskt komma ut något väldigt bra av att ha hemliga möten.

Vad gäller Socialdemokraternas möten på sovjetiska ambassaden och i Sovjetunionen är jag mer nyfiken på vad ledande socialdemokrater ansåg att de fått ut av mötena än att de faktiskt hade dem. Kan vi inte fokusera på det istället?

Eller varför ska vi inte fråga oss vad Frånstedt egentligen vill? Vad är han ute efter? Han var ju själv i egenskap av byråchef kontaktperson med IB på 60- och 70-talet. Det har jag själv papper på. Kontraspionaget och IB hade en hel del samarbeten och i sin samtid har jag inte något intryck av att han var missnöjd.

opionionssidaYstads Allehanda skriver Mattias Karlsson att IB-affären fortfarande kastar långa skuggor över socialdemokratin. Jag vet inte om jag håller med. IB-affären är den affär som PO Enquist redan 1974 konstaterade att ingen längre visste vad den handlade om. Där är vi väl fortfarande.

I min världsbild är det så att man sett på affären för ensidigt i fyrtio år. Man har helt enkelt alltid utgått från att IB, Säpo och Socialdemokraterna var dumma. Är det inte dags att börja vända på steken och utgå från något annat istället, så vi kommer framåt i diskussionen. Lek med tanken att Säpo, IB och för all del socialdemokraterna agerade helt korrekt. Se var du kommer fram till!

Visst är det rätt att det i ett långvarigt styre kan vara svårt att skilja partipolitik från statsmakt, men samtidigt kan jag inte riktigt förstå Frånstedts upprördhet i DN. Är det inte positivt att den styrande politiska makten hade en god relation till åtminstone ett av sina underrättelseorgan och förde en dialog med denna? Jag skulle bli mer orolig om jag fick höra att Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Karin Enström över huvud taget inte hade kontakter med KSI och Must och Säpo. Eller kanske att vi här har svaret. Att statsministern på 60/70-talet lyssnade på IB och inte så mycket på Frånstedt, som egentligen var mycket av mr Säpo. Han och rikspolischefen Carl Persson pekas ju ut gång på gång för att ha undanhållit väldigt mycket för både medarbetare och politiker, vilket inkluderar Säpochefer.

Man litade helt enkelt inte på varandra och det är denna djupa förtroendekris som är en del i svaret på varför det gick som det gick.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Peter Bratt, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.