Opedagogiskt att inte särskilja IB och 03. Och varför Säkerhetstjänstkommissionens rapport inte är värd att hänga i julgranen

Med anledning av gårdagens inlägg har jag fått påpekanden via sociala medier om att 03 var underställd Birger Elmér och att man i Säkerhetstjänstkommissionen skriver IB/03.

Nu är det så att jag inte ger Säkerhetstjänstkommissionen särskilt hög trovärdighet. Den lovordades av vissa politiker, yttersta vänstern samt av okritiska alternativt politiskt färgade journalister som ”Sanningskommissionen” redan innan den kommit fram till något och utan att begreppet kvalitetssäkrades. Bara detta borde fått den kritiske att dra åt sig öronen.

Säkerhetstjänstkommissionen ger ett intryck av hög akademisk verkshöjd och oberoende, men når inte upp till något av det. 

För att förstå Säkerhetstjänskommissionens tillkomst: Statsminister Göran Persson var trött på att den så kallade åsiktsregistrering skulle diskuteras till varje val. Han hade ju inte haft med det hela att göra och ville ha slut på diskussionerna. För att få slut på tjafset offrades sanningen på slaktbänken genom att man tillfredsställde olika politiska viljor på vänsterkanten.

Därför bör man betrakta kommissionens slutsatser med mycket stor skepsis. Det kanske är sant det som påstås. Eller så är det inte det. Vem vet. 

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom av ett enda skäl: Kravet på att granska i hur hög grad statsmakternas organisationer, Säpo respektive IB, hade överskridit sina befogenheter gällande övervakningen av yttersta vänstern. Jo, ni läste rätt. Man utgick från första början från att organisationerna hade överskridit sina befogenheter. Som man frågar får man svar. Detta var alltså kompromissen.

Om man nu skulle granska om hur Säpo och IB följt regelverket borde ju rimligen jurister vara väldigt viktiga i Säkerhetstjänstkommissionens arbete. Det intressanta är att det är just denna kompetens som det råder stor avsaknad av i hela kommissionen. Du hittar dem knappt. 

Vad man däremot hittar är att över 50 procent av ledamöterna och experterna var att betrakta som jäviga, oftast på den politiska sidan från S och vänsterut. Kommissionen leddes förresten av en professor i elektrisk mätteknik, vad det nu har med underrättelse- och säkerhetstjänst att göra. 86 procent av slutrapportmaterialet var dessutom skrivet av personer som endast uppnått graden fil kand eller inte ens det.

Sammantaget svarar jag: Om Säkerhetstjänstkommissionen kommit fram till något så kan jag läsa det och begrunda det, men jag kan icke förmå mig att peka på denna charad som något som serverat sanningen.

Vad gäller min strikta hållning att särskilja IB från 03 handlar det i grunden om pedagogik och förståelse. Man måste förstå att IB och 03 i grunden var två artfrämmande verksamheter.

IB var strikt inriktad på underrättelsetjänst och rekryteringen av personer skedde baserat på kompetens. Många tycks tro att IB var en väldigt klantig organisation, men jag har vittnesmål från någon som följt med genom åren att IB var klart mera professionell än dagens underrättelsetjänst. Orsaken till att man tror att IB var klantiga är, enligt min mening, att man mixar ihop IB och 03 och t ex tror att IB hade med Sjukhusaffären att göra.

Vad var då 03? Den enda bild jag får är att man rekryterades strikt på partibok. Det är också, enligt min uppfattning, den här organisationen som rekryterar Sjukhusspionen.

Sjukhusspionen är ett bra exempel för varför jag strikt vill skilja IB och 03 åt. Sammanblandningen mellan organisationen gör att media aldrig lyckats förklara vad denna affär handlade om. Folk från Säpo slår ifrån sig med att de inte hade med denna att göra. Folk från den militära underrättelsetjänsten gör det likaså. Kvar står en förvirrad journalist som inte lyckas göra lyssnarna alternativt läsarna ett dugg klokare. Snarare skapas mer förvirring, något som endast tjänar den delen av yttersta vänstern som hade terrorkopplingar.

Det finns alltså ett politiskt intresse att kvarhålla diskussionen vid tjafset om vilken organisation som gjorde eller inte gjorde vad. 

Håller man sig strikt till att prata om IB som IB och 03 som 03 klarnar mycket kring Sverige och kalla kriget. För den som vill att fler ska förstå är det och förblir det en pedagogisk vinst att strikt särskilja dessa organisationer. Då kan man fokusera på vad de olika organisationerna sysslade med istället. Och det är det som gynnar sanningen.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i 03 (S-styrd organisation), IB, Journalistik, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.