DN:s förhandsnyhet om Frånstedts memoarer. Reflektioner och tre felaktigheter om IB

Den 16 september kommer den tidigare chefen för Säpos kontraspionage Olof Frånstedt ut med första delen i sina memoarer. Den heter ”Spionjägaren – Bland agenter, terrorister och affärer” och som brukligt är brukar ju bokförlag ge någon tidning ett litet försprång för att läsa på och i fallet Frånstedt och ICA Bokförlag så verkar valet ha fallit på Dagens Nyheter. I dag publicerar DN en intervju med Frånstedt signerad journalisten Stefan Lisinski. Artikeln med rubriken ”Svenska folket har rätt att få veta” har ni här. 

Själva nyheten är alltså att socialdemokratiska partitoppar under 1960-talet hade möten med företrädare för sovjetiska ambassaden (läs KGB-representanter) samt åkte på hemlig resa för att träffa kommunistpartiet i Sovjet fastän men officiellt sett inte skulle ha sådana här kontakter.

Nyheten har stötts och blötts under dagen, bland annat av SvD:s ledarskribent Per Gudmundson här och f d riksdagsleda(M)oten Rolf K Nilsson här. Gemensamt för de två är att de var för sig sopar till Pierre Schori och ifrågasätter hans förklaringar till kommunistkontakterna. Jag låter dessa inlägg tala för sig själva!

Åter till DN:s artikel. Den är saklig och väldigt fyllig och ger en intressant bild av en del av kalla kriget ur ett svenskt perspektiv. Den ger också en intressant bild av hur Olof Frånstedt själv tänker och resonerar. 

Dock finns det tre (3) felaktiga uppgifter om IB i artikeln. Eftersom felen inte är oviktiga och då detta är en IB-nördig blogg med syfte att komma sanningen närmre så känner jag mig nödgad att ta upp dem.

03 VAR VARKEN SÄPO ELLER IB 

”Det är känt att IB använde sig av socialdemokrater ute på arbetsplatser som rapportörer”, skriver DN vilket jag menar är helt uppåt väggarna fel.

Det hela är kort och gott en sammanblandning av olika organisationer. Sverige har i dag och hade då på 1960-talet såväl säkerhetstjänst som underrättelsetjänst. Det ena är en polisiär verksamhet. Den andra är en militär verksamhet.

Det är alltså två statliga organisationer som är inordnade under var sin minister. Den ena organisationen, RPS/Säk, dvs dagens Säpo, är justitieministerns ansvarsområde medan den andra organisationen hade olika avdelningar, varav en hette IB och som motsvaras av dagens KSI, och som var och är försvarsministerns ansvarsområde.

Grundläggande att förstå är att det varken var RPS/Säk eller IB som ”använde sig av socialdemokater ute på arbetsplatser som rapportörer”. Det var en organisation som hette 03, som var något helt annat. Det låg mig veterligen aldrig under någon minister och var heller inte statlig. Den var politisk.  

Vad i hela fridens namn var då 03? Jag är ingen 03-expert men det jag har fått förklarat för mig var att det var en strikt socialdemokratisk organisation där omkring 400 av ca 4 000 arbetsplatsombud i landet rapporterade om kommunister på sina arbetsplatser. Rapporteringen om kommunisterna på arbetsplatserna ska inte ha varit någon huvuduppgift för 03. Jag har fått en siffra om att 10 procent av verksamheten rörde denna typ av rapportering.

Den politiska kampen på arbetsplatserna har tyvärr under fyrtio års tid speglats väldigt ensidigt i media. Det är bra att belysa och kritiskt granska (S) för att de kartlade kommunister på arbetsplatserna under kalla kriget, men det är häpnadsväckande att yttersta vänstern i detta sammanhang inte fått ett uns av kritisk granskning eftersom de tydligen också ägnade sig åt att politiskt kartlägga sina arbetskamrater! 

Bilden blir lite mer nyanserad och förståelig när man till exempel läser ur KPML(r) ”Instruktion för kommunistiska driftsceller” (HS-tryck 1973) där det framgår att gruppen ska analysera arbetskollegornas ”politiska tillhörighet, grad av facklig militans, politisk lättrörlighet osv”.

Kort och gott. Kommunisterna hade utfärdat en instruktion på att cellen skulle kartlägga alla jobbarkompisar och då inte bara Socialdemokrater.

Om det var (S) som började kartlägga kommunisterna eller kommunisterna som började kartlägga alla jobbarkompisar vet jag inte. Det intressanta är att det tycks ha varit ett ömsesidigt spionerade och den bild jag har av kartläggningen är att kommunister och Socialdemokrater kämpade om makten (ofta den fackliga) på arbetsplatserna.

Det är sant att det framkommit att Birger Elmér var socialdemokrat och att det även fanns andra socialdemokrater i organisationen. Men ska man definiera svensk underrättelsetjänst som helhet i politiskt hänseende tror jag det är bättre att benämna den som ”en del av hela det politiska spektrat med ett extremt underskott på kommunister”.

Summa kardemumma: Det är både fel och orättvist att skylla på IB för arbetsplatskartläggningen då den uppenbarligen utfördes ömsesidigt av två politiska och rivaliserande organisationer. 

IB KAN INTE HA ÄGNAT SIG ÅT OLAGLIG ÅSIKTSREGISTRERING

I DN:s faktaruta, som är mycket fyllig och faktaspäckad, har jag bland mycket korrekt information även hittat två felaktigheter. Den enda är ett påstående om att Fib/Kulturfront skulle ha avslöjat IB:s ”olagliga åsiktsregistrering”. Jag reagerade direkt mot påståendet och kollade för säkerhets skull med f d IB-agenten Svante Winqvist. Det är korrekt i DN:s faktaruta att Säpo 1969 fråntogs rätten att föra ett så kallat ”åsiktsregister”. Men vad DN missar är att IB inte i samma veva inte förbjöds föra ”åsiktsregister”. Således kan IB inte ha begått någon olaglighet i registerfrågan! Däremot ska registerreglerna ha införts för IB efter IB-avslöjandet.

INGA BEVIS OM PROVOKATIONER FRÅN INFILTRATÖRERS SIDA

I DN:s faktatura står det att Fib/Kulturfront avslöjade IB:s infiltration i vänstergrupper ”och om rena provokationer från infiltratörerna”. Detta är fel. Det fanns en (1) infiltratör i den svenska vänstern som avslöjades i och med IB-affären och det var min man, Gunnar Ekberg. I Peter Bratts och Jan Guillous artikel i Fib/Kulturfront från 1973 står följande att läsa:

”Gunnar Ekberg var inte bara spion och angivare. Han arbetade dessutom som provokatör. Det vill säga, bland hans arbetsuppgifter ingick att försöka få Palestinarörelsen att begå våldsbrott. I det syftet bombhotade han själv ett israeliskt flygplan”, står det i ingressen.

Vän av ordningen tycker faktiskt att man här borde reagera. Låter det inte lite konstigt? Menar paret Brillou att svensk underrättelsetjänst hade så lite att göra. Hellre än att fika och ta ut kompledigheter ägnade de sig åt att provocera fram arbetsuppgifter?

Vi kan i alla fall konstatera att paret Brillou påstår att Gunnar Ekberg var provokatör, men faktum är att ingen någonsin bevisat att vare sig Ekberg eller någon annan IB-agent använde sig av arbetsmetoden ”provokatör”. 

Ekbergs förklaring till bombhoten (som faktiskt var två till antalet) skildras i hans bok ”De ska ju ändå dö” (2009). Han menar att han av personer från Palestinarörelsen uppmanades att bombhota två plan. Det hela tolkades som ett inträdesprov av honom och hans medarbetare och blev det också de facto. Efter de två bombhoten fick Ekberg en inträdesbiljett till den fruktade terrororganisationen PFLP:s innersta. Han fick vid flera tillfällen träffa operationschefen Wadie Haddad, eller Gud som han också kallades. Det unika med att ha träffat Wadie Haddad speglades faktiskt av den inte helt obekante Robert Fisk, som Ekberg råkade träffa för några år sedan. På frågan om Fisk, som jobbat i Mellanöstern i många år, hade träffat Haddad svarade han bestämt att INGEN träffade Haddad. Fisk fick stora ögon när Ekberg svarade ”But I did”. Detta säger något om hur framgångsrik Gunnar Ekberg var. Det var galet. Det var livsfarligt. Men det var också framgångsrikt.

Det finns en person till som (indirekt) påstått att Ekberg varit provokatör. Han heter Ulf Bjereld och media hade tidigare en förkärlek att kalla honom ”oberoende expert i svenska Säkerhetstjänstkommissionen”.

För något år sedan började de rättmätigt, men något sent, beteckna honom ”S-märkt professor”. 

Sant är att Bjereld kommer från yttersta vänstern, men att han bytte parti på 80-talet och gick över till Socialdemokraterna. Det var således en socialdemokratisk före detta kommunist som media kallat för ”oberende forskare” i svenska Säkerhetstjänstkommissionen. Detta ”oberoende” manifesterade Bjereld genom att i sin rapport för Säkerhetstjänstkommissionen glömma bort att nämna vad hans före detta partiordförande Olof Palme hade för roll kring Gunnar Ekbergs uppdrag (kort och gott: Palme godkände infiltrationen av yttersta vänstern i Göteborg och han godkände också insatsen i Mellanöstern med vidhängande samarbete med israelerna).

Utöver detta hade Bjereld i egenskap av ”oberoende expert” kontaktat de personer Ekberg pekat ut som anstiftare till bombhoten. Efter samtal med dessa politiska själsfränder kom Ulf Bjereld fram till att dessa personer var hur trovärdiga som helst, vilket Gunnar Ekberg (som han inte ens ringt till) inte var. Själv har jag läst Säpoförhör med de så kallade anstiftarna och konstaterat att deras vittnesuppgifter inte bara var motstridiga. En svensk åklagare hade aldrig någonsin lutat sig mot dem i egenskap av karaktärsvittnen. Sickna virrpannor! De hade ju för f-n inte ens haft vett att snacka ihop sig om en gemensam version av vad som hänt!

Det där med att Gunnar Ekberg varit provokatör är ej belagda påståenden från personer som ideologiskt sympatiserar med de som både Säpo och IB var satta att hålla koll på (i min värld: ej trovärdiga) 

Påståendet om att Gunnar Ekberg skulle vara provokatör bör först och främst Jan Guillous signatur. Så här sa han t ex i Nordegren i P1 2009:

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot. Eftersom underrättelsefolk som Ekberg hela tiden var på oss och försökte få oss att begå brott så upplevde vi ju ganska starkt att det är en sak vi absolut inte ska göra, vi ska inte göra som vettvillingarna i Tyskland och börja gå till direkt aktion som de kallar det. För dels slutar det med att vi själva blir skjutna eller sitter i fängelse, dels så har vi liksom omöjliggjort de idéer vi försöker föra fram.” 

Janne har onekligen en känsla för dramatik och förmåga att skarva med sanningen. Är det bara jag som tycker att han låter urbota korkad? Menar han att en svensk normalbegåvad människa verkligen ska tro att den svenska vänstern är ett unikum i hela Europa? Att alla andra europeiska länders vänsterorganisationer utom den svenska har haft medlemmar som har tänkt ”terroristtankar”.

Jan Guillou vet alltså vad alla i den svenska vänstern har tänkt under hela kalla kriget, vilket onekligen får hans förmågor att framstå som gudomliga. Om man nu tror på honom, vilket jag inte gör.

Det där med att påstå att Gunnar Ekberg och annat underrättelsefolk var ”provokatörer” handlar ju enbart om att framställa sig själv och sina kompisar på vänsterkanten som vita oskyldiga små lamm. 

Väldigt många människor inom vänstern ville inte en fluga för när. Men det fanns folk, även i Sverige, som var kopplade till terrororganisationer och som fick träning i träningsläger i Mellanöstern och i Östeuropa. I dag tror jag inte att någon ser det som konstigt om Säpo eller för all del underrättelsetjänsten har viss koll på de som sticker ner och strider i Syrien. Det hade varit tjänstefel av såväl Säpo som IB att negligera de terrorkopplingar som de facto fanns inom den svenska vänsterrörelsen under kalla kriget.

Journalister har genom åren kartlagt svenska vänsterns terrorkopplingar, t ex det här av Erik Magnusson från Sydsvenskan. Sydsvenskan var för övrigt den som råkade ge mig ledtråden till att fördjupa en ytterst intressant svensk terrorkoppling, nämligen den kring Wadie Haddads efterträdare Marwan El Fahoum, hans hustru och kidnappningsplanerna på Jörn Rausing på 80-talet, läs här.

Som en liten parantes: Marwan El Fahoums hustru förklarar f ö 1988 att hon inte känner några terrorister (fastän hon var gift med en sedan 1976). Till Stefan Borg på Aftonbladet förklarade hon att hon var chockad över att ha blivit utpekad för terrorkopplingar. Den första hon ringde till efter att media kontaktat henne var… Jan Guillou. Inte för att hon kände honom, men för att hon litade på honom.

Det framgår av artikeln att Guillou gett råd till denna Dam gällande Säpos övervakning av henne.

På något sätt sluts alltid cirkeln. Jan Guillou poppar upp överallt. Som expert. Som tyckare. Som stötta till en terroristhustru. Varför i hela fridens namn ges denne man sådan trovärdighet i media. Jag tar mig för pannan!

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i 03 (S-styrd organisation), IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Marwan el Fahoum, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.