Leif GW Persson får det att klarna kring Geijeraffären (och indirekt även kring Sjukhusaffären)

Den kom ut 2011 men det är faktiskt först nu som jag läst den. Leif GW Perssons Gustavs grabb – berättelsen om min klassresa. Jag tog den från Hamrelius bokhandels hylla över biografier, men upptäcker snabbt att GW tvivlar på om den hör hemma där. Hellre än att kalla den en självbiografi eller en roman väljer han beteckningen berättelse. Så som han minns den.

Jag gillar förhållningssättet. Underrrättelsechefen Birger Elmér ska efter sin pensionering ha konstaterat att alla ljuger i sina biografier, men att så mycket som Sten Andersson ljög i sin fick man inte ljuga. Vad Elmér menade specifikt vet jag inte. Det är sådana där följdfrågor som borde ha ställts men som aldrig ställdes.

Författaren och grundaren av Författarskolan vid Lunds universitet Björn Larsson berättade en gång för oss elever att om man skriver en roman kommer det alltid att finnas någon eller några som analyserar hur många korn av sanning det finns i boken. Är det måhända en förtäckt självbiografi? Larsson hade själv mött en kvinna som förklarat att hon träffat hans romanfigurer i verkligheten. Problemet var bara det att Larsson hade hittat på hela storyn och inte alls visste att några personer liknade de han hittat på. Larsson förklarade i samma veva att om vi skrev en självbiografi skulle vi alltid mötas av tvivlare som ifrågasatte om allt vi skrev verkligen var sant. Larssons budskap var, som jag minns det, att en författare förlorar en del av sin bok när vi läsare tar över. Och i detta kan författaren bli ifrågasatt, misstrodd och missförstådd.

Det är detta jag tänker på när jag läser GW:s bok. Som kriminolog vet han rimligen hur urbota dåliga vittnen vi människor är. Spelar hjärnan oss ett spratt? Därav att GW tar på sig hängslen och livrem och säger att han berättar vad han minns.

Det är en intressant berättelse av många skäl och jag ska inte hyckla: Jag är mest intresserad av GW på grund av Geijeraffären. Jag har nämligen inte begripit mig på den.

Jag har förstått att bordellhärvan inte hade någon bordell och att några huvudkaraktärer heter Carl Persson, Lennart Geijer, Olof Palme, Torbjörn Fälldin, Doris Hopp, Peter Bratt, Jan Guillou och Leif GW Persson. Men förutom detta har jag alltid känt att det fattats något i alla turer och vändningar. GW får det att klarna. Han tillför sådant som jag inte noterat tidigare. Som att Palme attackerar DN-publiceringen om Carl Perssons PM om Geijer, men att han inte attackerade Ekot som körde samma grej.

Detta är intressant. I IB-affären byggde paret Brillou sitt avslöjande på en (1) källa, som i flera fall var en andrahandskälla. I det som ska bli bordellaffären bygger Bratt sitt avslöjande i DN på en (1) källa, Leif GW själv, som egentligen också är att betrakta som en andrahandskälla. I båda fallen fick man gå ut och dementera uppgifter som publicerats. Fadäs.

I Watergate krävdes tre av varandra oberoende källor. När Woodward och Bernstein strikt höll sig till detta behövdes aldrig några dementier och Washington Posts avslöjande skickade Woodstein till journalisternas eviga historieböcker.

Leif GW Persson påminner om en sak i Bordellhärvan: att Ekot publicerade mer specifika och korrekta uppgifter om bordellaffären och att de aldrig blev attackerade av Palme. Orsaken menar GW var att Palme visste att Ekot hade en tung källa. Förutom GW ytterligare en som suttit flera år i regeringsställning med Geijer. Ekot satt, likt Washington Post, säkrare i båten med de uppgifter de publicerade.

Leif GW Persson förstärker bilden av det jag redan behandlat på denna blogg. Om maktkampen kring polisen och Säpo. GW är själv en av Carl Perssons grabbar. Båda har gjort en klassresa och när polisen organisatoriskt reformeras är det klassresenären Carl Persson som tar över. Allt är frid och fröjd fram till dess att de nya överklasspojkarna Palme och Geijer tar över det socialdemokratiska rodret. Det är då som ”Det förlorade årtiondet” inleds. Begreppet förklaras av den tidigare chefen för Säpos ryssrotel Tore Forsberg i boken Spioner och spioner som spionerar på spioner (2003). Curt Falkenstam beskriver samma fenomen i ”Polisernas krig” från 1983 och Sydsvenskan-journalisten Erik Magnusson i sin ”Maktkamp inom Säpo” från 1989.

Alla beskriver enskilda tjänstemän som springer ärenden åt den politiska makten och går förbi högre chefer. Å andra sidan förpassas dessa dubbelspelande tjänstemän till pappersvändare. GW pekar ut Säpochefen Hans Holmér som mullvad. Palme, Geijer, Ebbe Carlsson och Holmér skildras som en liten inre krets som tycks köra sitt eget race som inte alltid sker enligt gängse byråkratiska praxis. Därför isoleras Holmér.

Dagen efter DN-avslöjandet ringer Hans Holmér, som då är länspolismästare i Stockholm, till byråchefen Esbjörn Esbjörnsson. Han kan inte hitta Doris Hopps personakt i centralarkivet. Den ska han ha för att ge till Ebbe Carlsson så att han tillsammans med Hans Dahlgren kan skriva den berömda Palmedementin.

”Esbjörnsson jävlas med Hans Holmér”, skriver GW och menar att Esbjörnsson frågat efter diarienummer och namn på målsägare som drabbats. Sekretesslagen ser ju ut som den gör. (sid 282 pocketversionen)

Carl Persson försöker hålla den politiska makten borta. Holmér är utåt Säpochef men får ingen information. Den egentliga kunskapen och insikten och de internationella kontakterna ligger hos Carl Perssons förtrogne Olof Frånstedt, som för övrigt kommer ut med sina memoarer i höst.

För att förstå Geijeraffären och för all del Sjukhusaffären måste man förstå de informella maktstrukturerna och det faktum att Hans Holmér i egenskap av Säpochef alternativt f d Säpochef liksom Ebbe Carlsson inte visste ett jota! Det är de informella maktstrukturerna och informationsstrukturerna som ställer till det och i årtionden lett till att allmänheten serverats fel slutsatser.

GW har många kloka synpunkter. I sin bok konstaterar han att mycket av det som står om Geijeraffären på nätet är felaktigt. Men han tänker inte gå in och rätta.

”Ibland är det till och med så märkligt att man bara kan hitta sanningen med hjälp av lögnen”, skriver han (sid 244 pocketversionen).

Att Leif GW Persson ogillar journalisten Peter Bratt har jag förstått för länge sedan, men de ord GW tar till i sin bok är verkligen något som tycks komma från det allra innersta. Bratt är ingen vanlig skvallerbytta utan något som är värre än allt det som GW träffat under sina drygt fyrtio år som brottsforskare. Bratt påstås vara en dålig människa och tydligen också värre än alla andra skurkar och skitstövlar som GW stött på i hela sitt yrkesverksamma liv. Själv undrar jag hur i hela fridens namn GW lyckats hålla lågan mot Bratt vid liv i 37 år. Jag har lust att stryka GW på handen och säga åt honom att gå vidare här i livet.

GW drog visserligen det kortaste strået i samband med Geijeraffären och det var säkert motigt och tufft ett tag, men sett i backspegeln har han ju fått revansch flera gånger om. Varför då vara småsint?

Tro inte att jag inte förstår vad GW kan ha gått igenom. För lite drygt fyrtio år sedan skickade Jan Guillou ett hemligt kurirbrev till en av ledarna i den marxistiska organisationen DPFLP, som stod såväl KGB som terroristorganisationen PFLP nära. I brevet instruerade Jan Guillou att DPFLP-chefen Abu Leila skulle låta gripa och förhöra Gunnar Ekberg när han kom ner till Mellanöstern inom kort. Förhören skulle ske under dödshot. Motivet till förhöret var att Ekberg misstänktes jobba som infiltratör (vilket var helt korrekt). PFLP:s terrorledare Wadie Haddad, som själv även var KGB-agent, fick kännedom om brevet men valde att inte tro på Guillou (som han kallade ”den där fransmannen”).

Ni har länkar till alla dokument här samt Guillous förklaringar till varför han gjorde som han gjorde. Han är onekligen rätt stolt över sina konspirativa kontakter!

Som tur var gick allt bra. Gunnar Ekberg åkte på sin resa och överlevde diverse dödhot, som paret Guillou och Bratt ställt till. Ekberg slapp bli gripen av en palestinsk organisation vars förhörsmetoder endast kan benämnas som tortyrlikande. DPFLP lydde inte Gullous brevledes order, som Ekberg i sina memoarer benämner som en ren och skär ”dödsdom”.

Nu kommer vi till den intressanta frågan. Om Leif GW Persson springer omkring och uppbådar väldigt stor ilska över Peter Bratt 37 år efter Geijeraffären – springer Gunnar Ekberg och hans familj och uppbådar väldigt stor ilska över den den tortyr med påföljande avrättning som Jan Guillou försökte få till mot Gunnar Ekberg för fyrtio år sedan?

Svaret på den senare frågan är väldigt enkel. De flesta i stora tjocka familjen bryr sig inte ett skit om Guillou, alternativt fnyser åt honom eller kallar honom naiv. De enda som kan uppbåda irritation är möjligen jag och kanske eventuellt Gunnar Ekberg och då endast när Guillou går ut och förtalar någon vi känner alternativt då han ljuger och skarvar om sina insatser kring IB-affären (vilket i och för sig kan ske rätt ofta).

Fast ni måste förstå att jag egentligen inte blir arg på Guillou för Guillou är ju som Guillou är. Jag blir faktiskt mest irriterad på den okritiska skara journalister som väljer att svälja hans motsägelsefulla påståenden.

GW strök ett streck över Guillous insatser kring Geijeraffären, dvs hans försök att efterforska och avslöja en annan journalists källa. Detta kan alltså GW förlåta eftersom Janne bett om förlåtelse.

Guillou har aldrig bett om ursäkt för brevet med instruktionen att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot. Det är dock tveksamt om Gunnar Ekberg och jag skulle tro Janne om han gjorde det. Däremot har Janne i sina memoarer försökt få det att framstå som att han var rädd om min man. Hur han nu kunde vara det med tanke på det brev han skrev.

En läsning av Leif GW Perssons bok gör att jag både blir klokare på honom och inte blir klokare på honom. Säg mig vilka vänner du har och jag ska säga dig vem du är, sägs det. Jag noterar de vänner och umgängen han räknar upp och inser att han är mer komplex än jag anat. Han står nära chefen för Rikspolisstyrelen Carl Persson och dricker sherry hos honom. Jan Myrdal ringer när GW mår dålig och vill ta hand om honom. GW umgås med Dodo (Doris Hopp) innan Geijeraffären blir Geijeraffären. Sven Melander är en av hans vänner. GW känner många journalister och gillar uppenbarligen en av spelarna i IB-affären, Fib/Kulturfrontjuristen Göran Elwin, som nu jobbar på Sveriges Radio. Han gillar en moderat riksdagskvinna som också tycks gilla honom. Det enda jag får fram att han tycks undvika i umgänget är sådana som kommer från överklassen. Om det finns någon tanke i det vet jag inte.

Den vänskap jag inte förstår är den till Jan Guillou. Jag har inte skrivit det förr men gör det här och nu: för mig är Jan Guillou svensk journalistkårs motsvarighet till Reefat el Sayed.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Socialdemokraterna, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Leif GW Persson får det att klarna kring Geijeraffären (och indirekt även kring Sjukhusaffären)

  1. ericr45 skriver:

    Intressant läsning, har följt GW innan han blev ”GW” med svenska folket, han var en av mina lärare på universitetet. (Har självklart läst ”Gustavs grabb”)
    Krönikan når sen sin absoluta spets i och med sista meningen…WOW!

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Eric!
      Tack för kommentaren. Problemet med sista meningen är dock att de flesta inte fattar vad jag menar. Men å andra sidan var det många som under väldigt lång tid inte trodde på Björn Gillberg heller för den delen.
      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.