Krönikor om Stasi och Svenska kyrkan i Smålandsposten

I sommar har jag publicerat några krönikor i min gamla hemorts tidning Smålandsposten. Av de sammanlagt fem krönikorna har fyra berört DDR och Stasi, en av dem har berört terrorism. Två av krönikorna om DDR och Stasi har nu publicerats på nätet. Det är två krönikor som berör tankar kring hur Svenska kyrkan generellt, eller Växjö stift specifikt, ska hantera de tankar som finns om att djupare belysa sin egen historia från kalla kriget. Om allt från agenter och infiltratörer till nyttiga idioter och vardagshjältar!

Den första krönikan har ni här och den handlar om den övertro som ofta finns om hur ”lätt” det är att hitta i arkiven. Vissa svar konstaterar jag att vi kan få om sisådär 300 år, om inte ett datoriseringsprojekt kan sjösättas och fungera ordentligt.

Den andra artikeln skrev jag medvetet provokativt. Jag tror allt att många behöver ta på sig nya glasögon för att kunna belysa den egna historien. Underrättelse- och säkerhetsperspektivet förstår få i Sverige och av de som förstår detta perspektiv har de flesta tystnadsplikt. Det hade varit rackarns intressant om Svenska kyrkan tog steget och blev föregångare för att belysa sin historia ur ett kalla krigsperspektiv.

Hur var det egentligen att vara statlig kyrka och samtidigt ha företrädare som faktiskt tog ställning på olika sätt mitt i kalla kriget? Ibland var man nog allt tvungen att hålla en neutral fasad fastän delar av Svenska kyrkan samverkade med våra egna tjänster, eller enbart tog ställning mot diktaturer och till exempel hjälpte flyktingar.

Aleksander Radler, som 2012 medgav att han arbetat för Stasi, är onekligen ett bevis på en infiltratör inom Svenska kyrkan som en annan makts tjänst nyttjade sig av.

På olika sätt hände det saker under ytan under kalla kriget, inom och kring Svenska kyrkan. Vissa trådar kan vi nysta bakåt in i andra världskrigets fasor. Vissa personer kan vi i dag hylla för deras mod, andra anser vissa att vi ska fördöma. Men de allra flesta har valt tystnaden. Det är många gånger synd. Det viktigaste är väl att skriva historien så nära som det bara går. För sanningen gör inte så ont som många tror. Det är ofta ondare att inte skriva den. Krönikan har ni här.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Säpo, spionage, Stasi, Svensk neutralitet, Svenska kyrkan, Sverige, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.