Vilka svenska visselblåsare har vi haft? Del 1 om Törnqvist, de anonyma Röda Korset-medarbetarna och den f d IB-agenten Håkan Isacson

Det verkar som om det, i efterdyningarna av fallet Snowden, ännu en gång är aktuellt att diskutera vad en wistleblower, eller visselblåsare/visslare, är för något. Passar till exempel Snowden in?

Ordet visselblåsare har blivit så flitigt använt att jag ofta undrar hur många som sätter sig in i vad en visselblåsare är för något. Vem som egentligen passar in att benämnas som ”visslare”.  

Förrförra söndagen kommenterade jag journalisten Staffan Heimersons krönika i Aftonbladet. Den handlade om civilkurage. Om överste Ulf Henrikssons frispråkighet och om visselblåsare, som borde hyllas istället för jagas som läckor till media. Jag tog upp ämnet på min blogg då jag ifrågasatte Staffan Heimersons utpekning av den för IB-avslöjandet 1973 spiondömde Håkan Isacson som en en av flera visselblåsare som borde hyllas.

Heimerson är inte ensam om att tro att Isacson var en visselblåsare. Tidningen Norran angav ”Tre kända whistleblowers” i sin tidning den 11 maj 2013. De som räknas upp är:

  • Karin Törnqvist
  • Håkan Isacson
  • samt Jeffrey Wigand (Norran stavar Wigard, men jag utgår från att det är Wigand de menar)

Är de här alla tre verkligen typiska visselblåsare? Norran definierar vad visselblåsare är: ”Personer som larmar om exempelvis missförhållanden.” Själv lutar jag mig mot expertisen, dvs först Nationalencyklopedien, där det står att en visselblåsare är:

”benämning på person som säger ifrån, ofta till massmedier eller kontrollorgan, om den upptäcker oegentligheten (sådant som är olagligt, oetiskt eller olämpligt) i myndigheter, företag eller samhället i övrigt.”

Jag vänder mig också till Transparency International Sveriges hemsida som skriver initierat om wisleblowing i en rapport som jag varmt kan rekommendera, läs här:

”Missförhållanden (eng. wrongdoings) kan i whistleblowing-litteraturen vara av olika slag och inkluderar illegala, oetiska och illegitima förhållanden. Det är alltså inte endast brottsliga förhållanden som brukar avses utan också förhållanden som kan anses som oetiska, t.ex. grovt slöseri med organisationens resurser. (sid 13)  

Vidare står det på samma sida:

”En visselblåsare kan slå larm internt eller externt. Det förekommer visserligen en uppfattning att intern visselblåsning inte ska anses vara visselblåsning. Den vanligaste uppfattningen i dag är emellertid att även interna anmälningar ska anses vara visselblåsning, eftersom intern och extern visselblåsning ofta är en del av samma process, m.a.o. att de flesta visselblåsare först slår larm internt för att sedan slå larm externt vid behov.” 

När vi nu har definitionen klar för oss så kan vi då börja testa Norrans hypotes gällande sina tre utpekningar. Lätt konstaterar man att Wigand är ett solklart fall av visselblåsare. Jag tror att tillräckligt många har en bild av honom, kanske då de sett filmen ”The insider”, vars presentation säger allt:

”A research chemist comes under personal and professional attack when he decides to appear in a ”60 Minutes” expose on Big Tobacco.”

Wigard är den klassiske visselblåsaren. Han jobbade i tobaksindustrin och visste att hans arbetsgivare manipulerade cigaretterna för att öka rökarnas beroende (och därmed göra dem till livslångt trogna kunder). Wigard ansåg att detta borde komma allmänheten till kännedom och skulle berätta om detta i 60 Minutes. När han försökte göra det utsattes han för stor press. Om jag minns rätt kraschade både hans ekonomi och äktenskap på kuppen. I dag kan vi se en hjälteförklarad man som det inte tycks gå någon nöd på, men vägen dit verkar inte ha varit särskilt lätt.

Symptomatiskt för fallet Wigard är hans mod och att han utsätter sig för personliga risker genom att berätta saker som han anser bör komma allmänheten till del.

Vad kan vi då säga om de två svenska fallen som Norran nämner, Karin Törnqvist och Håkan Isacson?

Törnqvist blev utsedd till Årets Whistle-blower 2010 av Transparency International Sverige, vars kompetens att avgöra vem som är visselblåsare jag inte finner anledning att ifrågasätta. Vill du veta mer om fallet, läs här. 

Hur är det då med Håkan Isacson? Jag granskar arkivhandlingar om honom och inser att för varje papper jag läser blir det svårare och svårare att säga att han var en visselblåsare. Det blir faktiskt svårt att greppa vem Isacson egentligen var och i synnerhet vad hans motiv var. En fråga man måste ställa sig är om han ens hade ett motiv.

För att förstå vad jag menar måste man börja med grunderna. Runtom i världen finns det lagar och regler som skyddar visselblåsare. Här är två exempel i Sverige:

  • Vi har det grundlagsskyddade meddelarskyddet och källskyddet för den som vill vända sig till media och berätta om något som bör komma allmänheten till dels. Dock finns det undantagsregler för detta och som många glömmer bort och som gäller spioneri, landsförräderi mm. Spioneridomen mot Isacson berör dessa undantag, vilket är väsentligt för bedömningen av om han är en visselblåsare eller inte. Läs mer här.
  • Svenska insamlingsorganisationer som är medlemmar i FRII förbinder sig att ”utarbeta procedurer och regler som motverkar oegentligheter, exempelvis bedrägerier och korruption” samt att ”utarbeta procedurer som möjliggör för externa och interna intressenter (inklusive medarbetare) att synliggöra misstänkta oegentligheter utan att själva drabbas negativt.”

Ett svenskt klassiskt fall av visselblåsare som tyvärr aldrig nämns i media berör fallet med den för bedrägeri och mutbrott dömde Johan af Donner. Hans brottsliga gärningar uppdagades nämligen av personal anställda på af Donners arbetsplats Röda Korset. 

FRII:s uppförandekod visade sig här fungera. Visselblåsarna (sanningssägarna) har mig veterligen inte råkat ut för några repressalier. Utredning sattes igång och den misstänkta brottsligheten visade sig inte bara beröra Röda Korset utan även en annan insamlingsorganisation. af Donner och ytterligare personer dömdes senare i härvan.

Röda Korset visade från allra första början en exemplarisk öppenhet, vilket bl a framgår av deras press-sida här.

Personligen anser jag att det är en skam att vi inte lyfter fram detta historiska fall av visselblåsare i Sverige. Visserligen är Röda Korset-medarbetarna anonyma, men de bör trots detta hyllas, liksom jag anser att Röda Korset bör hyllas för att de följde FRII:s uppförandekod.

Varför intresserar jag mig för visselblåsare? Därför att jag följt fallet med Röda Korset med största intresse då jag känt igen mig. Jag satt en gång som ersättare i en insamlingsstiftelse med 90-konto och upptäckte snabbt att man på flera punkter tummade med sanningen i sin kommunikation om hur insamlade medel användes, man följde inte gällande regelverk och dessutom spenderade man pengar på ett i högsta grad slösaktigt sätt (t ex betalade man 2,1 miljoner för en högst ordinär hemsida som borde kostat ca 50 000-100 000 kronor).

Jag larmade styrelsen. När det inte fungerade vände jag mig till en f d minister och påtalade att han satt ordförande för något som nominerade ledamöter till stiftelsen. Tyvärr kunde inte mycket göras eftersom stiftelser är juridiskt mycket självständiga enheter. Jag vände mig också till FRII, som visade sig vara riktigt ryggradslösa. Jag har skriftligt på att deras regelverk inte är bindande för medlemmarna utan bara rekommendationer, vilket är intressant i och med att många insamlingsorganisationer visar upp FRII-symbolen som någon form av kvalitetssymbol eller ”Svanenmärkning” som jag brukar kalla det. Tänk på det när du skänker pengar nästa gång! Symbolen betyder tydligen bara att insamlingsorganisationer kan följa dem om de har lust!

Jag ville inte skada stiftelsen och dess ursprungliga ändamål, som var behjärtansvärt, men tyvärr hade fel personer hamnat i verksamheten.

Först försökte jag gå den mjuka vägen, men när inget annat hjälpte insåg jag att det bara var den hårda vägen kvar. Offentlighet via media. När det brakade skyddades jag av källskyddet, varför de ansvariga aldrig kunde attackera mig personligen utan var tvungna att istället svara på sakfrågor (vilket var mer intressant ut allmänhetens synvinkel).

Så här många år efteråt känns det inte som en stor grej att säga att jag varit en visslare. Jag behöver inte längre något källskydd. De som borde ha haft dåligt samvete när stormarna gick begrep nog allt med en gång att det var från mig informationen kom, men de kunde inte hoppa på mig eftersom jag inte trädde fram. Nu är allt historia.

Vad vill jag ha sagt med detta? Att jag förstår essensen i att vara visslare. Jag minns obehaget och min ilska när jag upptäckte felaktigheterna.

Jag kan väl inte påstå att jag blev populär hos ordföranden, som direkt såg till att porta mig från styrelseammanträdena när jag lämnat över en lång lista över alla FRII-regler man bröt mot till min ordinarie ledamot, en vd för ett privat vårdbolag som av outgrundlig anledning valde att rösta för att jag skulle slängas ut ur styrelsen. Jag undrar fortfarande varför han gjorde detta val.

Jag tjänade inga pengar på avslöjandet. Tvärtom lade jag väldigt mycket ideell tid på att sanningen skulle komma fram därför att jag ansåg att sanningen var viktig.

Någonstans är det här jag finner kärnan till detta inlägg. Vilket motiv har Snowden? Vilket motiv hade Håkan Isacson?

Om Snowden vet jag för lite så jag skjuter den frågan på framtiden. Men kan jag acceptera att ha Jeffrey Wigard, Karin Törnqvist, de svenska anonyma Röda Korset-medarbetarna som larmade om af Donner och mig själv i samma klubb som Håkan Isacson? Jag måste erkänna att jag inte kan det. 

Fakta är att Håkan Isacson trots tystnadsplikt pratade med sin kompis, journalisten Peter Bratt, under flera år om att han jobbade för underrättelsetjänsten. Men det var först i början av 1972 som han började bli mera konkret och gav detaljer till Bratt, som vände sig till Fib/Kulturfront och Jan Guillou. IB-affären blev IB-affären i och med publiceringarna i FiB/Kulturfront våren och hösten 1973 och genom Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet (utgavs hösten 1973) samt genom gripande, åtal och dom mot Bratt, Guillou och Isacson hösten/vintern 1973, läs mer här.

Det finns något mycket viktigt som föregår hela detta skeende. I IB-åtalet B653/73 framgår att Håkan Isacson år 1970 och 1971 till sin arbetsgivare har lämnat in tjugo (20) stycken förfalskade kvitton för överättningsarvoden. I förhör medger han att han ändrat siffrorna på kvittona så att han fått ut högre belopp.

Han erkänner utan omsvep detta för åklagare, bl a den 15 maj 1973. Han berättar att han saltade räkningarna för att få några hundra extra i fickan var gång.

”Det betyder alltså att Ni narrade till Er dom pengarna från (Bo, red anm) Anstrin, va?

Ja, det är riktigt”, svarar Håkan Isacson utan omsvep i detta förhör.

Håkan Isacson har i maj 1973 inte några som helst problem att erkänna sina brottsliga handlingar. Det är också odiskutabelt att Håkan Isacson skiljs från sin tjänst vid underrättelsetjänsten den 1 februari 1972. Det är ingen hemlighet att det beror på kvittona, men det finns också andra problem. Isacson dricker bland annat rätt friskt. Således blir han av olika skäl olämplig att ha som anställd i en hemlig verksamhet där han har tystnadsplikt.

Han skriver i alla fall på papper om att han ska betala tillbaka pengarna och lämnar sin tjänst. Han blir arbetslös, men genomgår också en operation. I samband med denna sjukskrivning och arbetslöshet blir också hans kompis Peter Bratt arbetslös. De två börjar umgås mer och mer. Bratt har taskigt med pengar (vilket framgår av IB-åtalet) och har fått höra talas om ”stora hysh-hysh” tidigare, men nu börjar Isacson bli mer konkret. Bratt försöker sälja sitt scoop, men får nöja sig med den nystartade vänsterinriktade Fib/Kulturfront. Den fast anställde redaktören Jan Guillou invigs i det hela. Sedan är resten historia. IB-avslöjandet sker i maj 1973, med uppföljare under året. På hösten grips Bratt, Guillou och Isacson. De döms sedan för spionage alla tre.

Var Isacson en visselblåsare? Var han ute efter sanningen eller var han bara bitter efter att ha sparkats från sitt jobb? Arkivmaterialet och andra källor är motsägelsefulla. Ibland är Isacson klar och tydlig, ibland förvirrad och spelar på flera fronter. Vem var han? Vad ville han? Varför gjorde han det han gjorde? 

Fortsättning följer.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Håkan Isacson, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Peter Bratt, Sverige, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vilka svenska visselblåsare har vi haft? Del 1 om Törnqvist, de anonyma Röda Korset-medarbetarna och den f d IB-agenten Håkan Isacson

  1. Anders Broman skriver:

    En given whisleblower måste väl ändå vara Anders Ahlmark, sjöfartsverket, angående tankfartyget Tsesis grundstötning 1977.

    http://fangenpafyren.blogspot.se/

    /Anders

Kommentarsfältet är stängt.