Staffan Heimerson hyllar Håkan Isacson som wistleblower – men passar han in i hjältekostymen?

Journalisten Staffan Heimerson har skrivit en krönika i Aftonbladet som är rubriksatt till ”Visselblåsare ska hyllas”, vilket gör att man skulle kunna tro att den mest handlar om visselblåsare, eller så kallade wistleblowers som det heter på engelska. Det tycker jag egentligen inte att den gör. Huvuddelen av artikeln handlar om överste Ulf Henricssons problem på Balkan i början på 90-talet. Problemet kallade Henricsson för ”filttofflor”, vilket syftade på de svenska politikerna och byråkraterna som inte förstod att om man sagt A får man säga B (läs: om man skickar ner soldater till ett konfliktområde måste man ge dem förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Typ ge ansvar, befogenheter, resurser m m).

Det är ingen statshemlighet att Henricsson både blev hyllad och sedd som obekväm. Han kallades för ”Sheriffen i Vares” efter att han, som jag minns det, tänjde något på sina befogenheter och hotade skjutglada bråkstakare med samma mynt och eftersom skjutglada bråkstakare brukar förstå smärta samt insåg att Henricsson uppenbarligen tycktes mena allvar så kom de på att de inte alls skulle bråka just precis här och nu eller någon annan gång då Henricsson och hans manskap var i närheten. Ulf Henricsson skapade ordning och reda, men filttofflorna (politikerna och byråkraterna som borde stöttat honom) satte honom i efterhand i karantän då han ansetts för frispråkig.

Bilden som målas upp i Heimersons resumé visar att politikerna och byråkraterna först var oinsatta och fega. Sedan, när Henricsson hyllas för sin insats, blir de uppenbarligen sura då de själva inte kunde ta åt sig äran i hyllningsovationerna.

Hoppsan! Hur kom jag som av en händelse att tänka på den svenska avundsjukan?!?

Skulle Ulf Henricsson vara en visselblåsare? Jag konsulterar Nationalencyklopedien:

benämning på person som säger ifrån, ofta till massmedier eller kontrollorgan, om den upptäcker oegentligheter (sådant som är olagligt, oetiskt eller olämpligt) i myndigheter, företag eller samhället i övrigt.”

Vidare står det att visselblåsare ofta är i en utsatt position och att de ofta utsätts för repressalier.

Det känns inte riktigt som om Ulf Henricsson är en visselblåsare. Det påstår inte Heimerson heller. Visselblåsare kommer på tal först när Heimerson går in på SvD-avslöjandena om de ryska ”övningsanfallen” mot Sverige.

”Försvaret har via Säpo gjort det till ett JK-fall i syfte att finna läckan (rimligtvis en officer) och sätta dit Svenskan för tryckfrihetsbrott”, skriver Heimerson.

Det är fullt möjligt att reportern Mikael Holmström haft en hemlig källa, eller för all del flera, men man kan inte läsa av att Holmström haft det baserat på vad han publicerat. Ord har säkerligen vägts på guldvåg och jag noterar att Holmström nyligen var med i Medierna och påpekade att det första budordet för en journalist är att skydda sina källor, hör här.

Vad Heimerson menar är alltså att vi eventuellt har en eller flera wistleblowers att hylla som sett till att ytterligare klargöra att Sverige inte har så mycket till försvar. Dessa sanningssägare borde hyllas, menar han. Uppgifterna som de fört fram borde leda till en politisk diskussion om sakförhållandena istället för att politiker tvingar fram ännu en förundersökning för att efterforska (eventuella) källor.

Det är så uppenbart att detta inte är första gången som förundersökningar inleds för att efterforska källor och skrämma till tystnad. Vi har t ex förundersökningen kring misstänkt brott mot tystnadsplikten i Ekot/Saudiaffären. Här hade man ett dokument att gå på. Vi får heller inte glömma att allt tyder på att förundersökningen mot professor Birgitta Almgren egentligen handlade om att efterforska Expressens troliga källa/källor, läs t ex här.

Egentligen är det väl inte konstigt om anställda av Försvarsmakten läcker till media ibland? Det gör ju sjukvårdspersonal och lärare och andra yrkeskårer också. Men jag menar att raden av förundersökningar måste ses i sin historiska kontext.

Det som har hänt (tror jag) är att försvarsmaktsanställda läcker oftare nu än tidigare. Om arbetsgivaren inte längre kan garantera trygga anställningar och goda karriärmöjligheterna är det fullt logiskt att en del av lojaliteten tappas. Lägg till att politiker målar upp Potemkinkulisser, att allt är bra och att svensk beredskap är god. När skillnaden mellan den verklighet enskilda anställda ser och den bild politikerna målar upp blir allt större har jag full förståelse för att allt fler tycker att sanningen borde komma fram.

Således är jag fullt överens med Staffan Heimerson ända hit. Istället för att jaga budbäraren borde man diskutera sakfrågan. Hur ser vårt försvar ut – egentligen? Det är det som kommer sedan som jag vänder mig mot.

Heimerson räknar upp det som han menar är svenska visselblåsare. Ingvar Bratt (Boforsaffären), Leif GW Persson (Bordellaffären) och Håkan Isacson (IB-affären).

Ingvar Bratt och GW som visselblåsare har jag inget att invända mot. De är solklara fall. Men Håkan Isacson? Avslöjade han oegentligheter och/eller missförhållanden på IB? Svaret är: nej.

För eftervärlden hävdas att IB skulle varit ”olaglig” och ”grundlagsstridig” och att riksdagen inte hade känt till denna. Dessutom påstods det råda missförhållanden/oegentligheter inom organisationen.

Låt oss vända oss till ”det obönhörliga arkivet” som IB-avslöjaren Jan Guillou kallar det!

Vad ansåg den onekligen röda Aftonbladet mitt under IB-affären? Den 3 maj 1973 stod följande att läsa på ledarsidan om Fib/Kulturfronts avslöjande:

”Avslöjandet att det existerar en svensk spionorganisation är inte särskilt märkvärdigt. Alla stater har s k hemliga spionorganisationer, och de samarbetar ibland med varandra.”

Således har Guillous och Heimersons egen tidning hävdat att hemliga spionorganisationer inte är något konstigt. Det är legio. Vidare framgår av Aftonbladet den 5 maj att det är kommunistledaren C H Hermansson som sagt att riksdagen anslagit pengar till IB, men att ”de flesta” ledamöter varit okunniga om IB:s existens. Det är detta som Hermansson menar är ”grundlagsstridigt”. Inget annat parti håller enligt Aftonbladet med Hermansson om detta.

Således är det ett enskilt partis åsikt att IB var grundlagsstridig. I efterhand har allt omformulerats till att ”riksdagen” inte kände till IB, men av AB:s text samt av annat jag hört framgår det att det fanns ledamöter som kände till IB:s existens, dock ej kommunistledaren C H Hermansson.

Det framförs ofta kritiska röster kring infiltrationen i Palestinarörelsen, främst då Gunnar Ekbergs verksamhet. Justitieminister Lennart Geijer klargjorde för TT i maj 1973 att det inte var något brott att infiltrera organisationer, ”även om vi inte vill ha en sådan verksamhet.”

Vidare hittar jag ett brev som IB-avslöjaren Jan Guillou skrev från fängelsecellen. Det är daterat Långholmen 19 januari 1974:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”, skriver Jan Guillou.

Således anser inte Guillou att det är ”sanning” eller ”missförhållanden” som ska fram utan syftet tycks vara att skada det svenska försvaret. Höll källan Håkan Isacson med om detta? Jag vet inte. Det jag vet är att han hade stora alkoholproblem och det framgår klart och tydligt av IB-åtalet att han sparkades från sitt jobb då han förfalskar handlingar. I samband med att han lämnade sitt jobb tvingades han skriva på att han ska betala tillbaka ersättningar som han oskäligt fått ut.

Således är det en arbetslös och bitter man som är Bratts och Guillous källa. Flera av hans uppgifter visar sig senare vara felaktiga. Isacson har fått saker om bakfoten. Han har helt enkelt inte fulla kunskaper om saker och ting. 

Ett slående drag i avslöjandet är att Isacson skyddar vissa och hänger ut andra. Den röda tråden jag ser är att Isacson på olika sätt fått agg till eller känt sig trampad på tårna av de personer som han hänger ut.

Några oegentligheter lyckas man mig veterligen aldrig bevisa från IB:s sida. Året därpå inrättas IB som en officiellt hemlig del av försvarsmakten.

Däremot skulle jag välkomna en granskning av arbetsplatsövervakningen. Såväl SAP KPML(r) ägnade sig ju att kartlägga varandra på arbetsplatserna.

Jag har svårt att se Isacsson som den hjältemodiga visselblåsaren. Jag ser bara en bitter man som vill hämnas på sådana som han känt sig trampad på tårna av. Det är detta som paret Guillou/Bratt utnyttjar. Hjältemod kan jag icke skönja.

Fotnot: Jag råkade i första versionen skriva fel ”Bratt har fått saker om bakfoten”. Rätt ska vara Isacson har fått saker om bakfoten. Han har helt enkelt inte fulla kunskaper om saker och ting.”
T

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Håkan Isacson, Jan Guillou, Journalistik, Palestinarörelsen, Peter Bratt, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.