Christoph Andersson om Stasiforskningen i Sverige – och hur ser forskning om kalla kriget ut i Sverige?

Den 15 maj hölls ett riksdagsseminarium om Stasi, Stasiforskning och kalla kriget. Samma dag som riksdagsseminariet hölls publicerade en av deltagarna, journalisten Christoph Andersson, en debattartikel på Expressen (här). I princip är han inne på samma linje som jag är. Det vore vällovligt om Sverige lättar på sekretessreglerna och blir lite öppnare så att våra politikers skryt om den svenska öppenheten stämmer överens med verkligheten. Men till syvende och sist: vem i hela fridens namn är det som ska forska?

”Problemet är bara att det knappast finns någon vetenskaplig Stasi-forskning i Sverige, förutom Birgitta Almgrens. Frågan är om svenska forskare ens vågar ta sig an ämnet efter att ha sett hur staten försökt både bakbinda och munkavla Birgitta Almgren”, skriver Christoph Andersson.

I december 2012 skrev jag om att Växjö stifts AU var positiva till ett forskningsprojekt om Stasi och DDR. Jättebra, men vem ska forska? undrade jag. Vem har kompetensen i Sverige? En av initiativtagarna gick i taket på sin blogg över mitt inlägg, men frågorna kvarstod i all sin enkelhet.

Genom regeringsrättens sekretesskrav fick visserligen Almgren tillgång till material, men restriktionerna har låst henne från fortsatt forskning i ämnet. 

Av någon outgrundlig anledning beslutade år 2010 Regeringsrättens ledamöter Susanne Billum, Marianne Eliason, Nils DexeAnnika Brickman och Henrik Jermsten på föredragande regeringsrättssekreteraren Kristina Jonssons inrådan om krav som var omöjliga att följa. Ett krav var att ingen skulle kunna känna igen någon som Almgren beskrev ur Säpos handlingar, inte ens den som berördes.

Hur en person inte ska kunna känna igen sig själv om denne beskrivs i Stasi/DDR-sammanhang är onekligen ett intressant krav! I synnerhet när minst ett tiotal av Säpo utredda redan var kända i en vidare offentlighet då personerna ställt upp i dagstidningar, kvällstidningar, tidskrifter och/eller behandlats med namns nämnande i andra tryckta skrifter i både Sverige och Tyskland. Visst material om dem går också att få ut som offentliga handlingar ur svenska arkiv.

Almgren fick se Säpos material, men hon kan inte diskutera sin forskning med forskarkollegor och fick inte heller kontakta berörda för att be om deras synpunkter. Hon får heller inte gå i svaromål om någon attackerar henne, något som hänt ett otal gånger.

Sammanfattningsvis kan man säga att Regeringsrättens ledamöter skapade de allra bästa förutsättningarna för att en enskild forskares forskarinsatser om Stasi i Sverige skulle avslutas.

Dessutom skapade man de allra bästa förutsättningarna för att kränka enskilda individer, något som inte är värdigt en demokrati.

Vi får inte glömma att det utan tvekan bland de 60-talet utredda finns de som har arbetat för den fruktade säkerhetstjänsten Stasi. Men det finns också de som hamnat i Stasis sökarljus, men som aldrig ens fått frågan om de ville samarbeta. De kanske var potentiella rekryteringsobjekt, objekt som Stasi ville övervaka eller informationsbärare som man endast genom att vara trevlig kunde få att säga något intressant om nästa års budget, regeringens planer eller vad det nu var. Möjligen att en och annan varit naiv, men det är mig veterligen inget brott enligt svensk lag.

Tyvärr är det så att en del av dessa troligen helt oskyldiga uppfattas som ”agenter” i dagens debatt och i synnerhet på sociala medier. Inte för att Almgren har påstått något sådant, utan för att glada amatörer (okunniga journalister och allmänhet) gör sin högst privata tolkning efter att ha läst Almgrens bok eller ännu värre och troligen vanligast: ger sken av att ha läst hennes bok fastän de egentligen grundar sin uppfattning på en rubrik i en tidning eller en artikel som påstår sig citera Almgren korrekt.

Almgren har ingen rätt enligt Regeringsrätten att gå in i diskussionen och påpeka alla sakfel som florerat i media. 

Allt detta, inklusive den över halvårslånga förundersökningen mot Almgren skrämmer onekligen bort andra svenska forskare, de som eventuellt funderar på att forska på Stasi. Det är väl möjligen det som var meningen. 

Jag har stött på tillräckligt många från forskarvärlden för att förstå att svensk sekretesslagstiftning, men faktiskt också rena politiska påtryckningar, skrämmer bort forskare från ämnet kalla kriget. Tendensen är solklar: I Sverige finns en entydig tradition att forskare inte tar i ämnet eller flyr bort från ämnet efter att ha ”provat på”.

Kanske du tycker att jag har fel och hänvisar till att vi visst forskar om kalla kriget. Jodå, vi forskar på kalla kriget, men bara inom vissa områden.

Vi forskar på kalla kriget ur utrikesnämndens perspektiv, den socialdemokratiska Europapolitiken under kalla kriget, Sveriges Natoförbindelser under kalla kriget, armén under kalla kriget och inte minst minan under kalla kriget.

Men var hittar du forskning om DDR:s, Sovjets, Polens, Tjeckiens m fl underrättelse- och säkerhetstjänsters verksamhet i Sverige? Svaret är att det är riktigt tunnsått i Sverige, att jämföra med Danmark där man för några år sedan till och med gav ut ett 700-sidigt lexikon med uppslagsord som ”KGB:s agentnät i Danmark”, ”Stasis agentnäs i Danmark”, för att inte tala om ”Underrättelsesamarbetet i Norden”.

För att göra ett lexikon med dessa uppslagsord måste det finnas en livaktig forskning och eftersom vi inte har detta i Sverige kan det ju inte heller bli något tjockt lexikon eller ens ett lexikon alls. Däremot kan vi göra hur många böcker som helst om alla hemliga bergrum och vapenförråd vi haft.

I Sverige blir således kalla kriget oftast likställt med bergrum, vapenförråd, minor, stridsvagnar och flygvapen. Den mjuka delen – underrättelse- och säkerhetstjänsterna – finns knappt med i sinnevärlden. 

Almgrens forskning är betydelsefull och banbrytande, men hennes profil bör kompletteras med forskning med en mer strikt historisk underrättelse- och säkerhetstjänstinriktad profil som belyser främmande makts verksamhet och vårt samarbete med vissa av dem. Denna forskning finns mig veterligen inte inom den svenska universitetsvärlden.

Kalla krigets historia kan endast förstås med insikt om hur underrättelse- och säkerhetstjänsterna arbetade. Kalla kriget var nämligen inget annat än ett krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Utan svensk forskning inom detta ämne så har vi bara halva vår nutidshistoria. Vi förstår helt enkelt inte vår samtid.  

Naturligtvis kan man inte berätta allt. Men i grannlandet Danmark och i andra länder har man öppnat arkiv för forskare och låtit dem spegla delar av 1900-talet. I kölvattnet på detta har man forskare och institutioner med en inriktning på underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia. Ett lysande exempel på detta är den så kallade PET-kommissionen, vars själva existens inte bara gav upplysningar om kalla kriget till allmänheten utan som också visade sig stärka den danska säkerhetstjänsten. De kände ju inte till sin egen historia, så hemliga var de.

I Sverige tillsatte man vid samma tidpunkt en charad vid namn Säkerhetstjänstkommissionen. Det utlovades sanning och kommissionen kallades av många för Sanningskommission. Någon kvalitetssäkring av begreppet gjordes dock aldrig. Kanske för att sammansättning, mandat och uppdrag i sig utgjorde en garanti för att sanningen inte skulle komma fram.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Forskning, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Christoph Andersson om Stasiforskningen i Sverige – och hur ser forskning om kalla kriget ut i Sverige?

  1. donbard skriver:

    Bästa Lena!
    Jag delar din analys av Jan Guillous mediafjolleri.
    Men-kantrar inte hela din journalistik om IB-affären över i tankegodset
    att IB skulle vara en legitim organisation som hade att hålla koll på ”östsidans”
    kalla krigföring mot Sverige? Visserligen säger du någonstans att man
    också höll ett öga på såväl stalinistiska- som högerfacistiska grupper vars
    syfte var att skada den svenska demokratin.

    Exempel på hur det gick till när man infiltrerade t.ex. ”Palestinarörelsen” och att underrättelsematerialet kom i händerna på främmande makt- Israels säkerhetstjänst,
    har du säkert bättre kläm på än jag.

    Men riktigt otäckt ur demokratisynpunkt var väl ändå att Socialdemokratiska
    Partiet SAP använde IB som ett slags SAPO för att hålla reda på politiska
    motståndare på arbetsplatserna- och att det då var ”Kommunisterna”
    som på många industrier låg nära att ta över de fackliga verkstadsklubbarna,
    som kartlades.

    Det är naturligt vis OK att ett politiskt parti håller koll på politiska motståndare.
    Med när detta parti grips av hybris, -betraktar sig som statsbärande-
    och åsiktsregistrerar arbetskamrater och därvid använder sig av en statligt organiserad och finansierad spionapparat som IB till det smutsiga arbetet
    -då har man passerat anständighetens gräns. –inte sant?

    Kanske hela IB var just ett verktyg för det statsbärande partiet att i bästa DDR-stil
    hålla ett öga på samhällskroppen?

    Säpo och andra underrättelseorgan kunde väl sköta rikets säkerhet som tidigare?

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Anonyme Donbard!
      Tack för ditt inlägg. Dina funderingar är intressanta, men slutsatserna blir helt annorlunda om du lägger till vissa väsentliga fakta.

      En vän sa till mig en gång att man gärna ska jämföra med bilar. Vi kan väl vara överens om att Volvo gör volvobilar och Saab gör saab-bilar. Det du försöker göra i ditt resonemang är att påstå att Volvo gjort saab-bilar och att saab har gjort fiat-bilar, vilket är helt fel.

      Du gör det klassiska misstaget att tro att IB var 03. Det är jättefel. Jag är ingen expert på 03, men har förstått av vad andra skrivit att denna SAP-drivna organisation bedrev någon form av kartläggning på arbetsplatserna. Som exempel har du Sjukhusspionen. Läser du Lampers rapport om Sjukhusaffären i Säkerhetstjänstkommissionens rapport framstår det klart och tydligt: Det är INTE Säpo som anställer Lindqvist. Det är INTE IB som anställer Lindqvist. Det är däremot helt klart att det är socialdemokrater som anställer honom och att dessa S-are absolut INTE jobbar på vare sig Säpo eller IB. Slutsatsen blir bara en enda: det var 03.

      Jag har ännu inte träffat någon som jobbat på IB som har någon som helst bild av att IB var en SAP-verksamhet. Tvärtom beskrivs verksamheten som ett opolitisk och professionellt organ inom svensk underrättelsetjäsnt.

      Vad var då IB? Det var en underrättelseorganisation vars huvudsakliga uppdrag var utrikesspionage, dvs att driva agenter utomlands. IB har aldrig haft uppdraget författningsskydd, som du i din argumentation försöker få det att framstå som. Däremot var det naturligtvis att om de fick in något som berörde författningsskyddet skulle de vidarebefordra detta till ansvarigt organ, dvs till Säpos författningsskydd.

      KOM I HÄNDERNA PÅ ELLER NATURLIGA SAMARBETEN?

      Du använder t ex ett uttryck om att infiltrationen av ”Palestinarörelsen” ledde till att underrättelsematerial ”kom i händerna på främmande makt”. Det ligger en klar anspelning i ditt påstående att något fel hade begåtts av svensk underrättelse- eller säkerhetstjänst. Eftersom jag inte vet vilken specifik information du menar kan jag inte kommentera den, men däremot kan jag ge en generell kommentar:

      Fakta är att svensk underrättelse- och säkerhetstjänst samarbetar med utländska underrättelse- och säkerhetstjänster. Det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra. Man BYTER information.

      Ett exempel på informationsutbyte är att Säpo i december 1974 fick information om att RAF planerade att ockupera en ambassad i Stockholm. I detta läge kontaktade Säpo västtyska ambassaden. Vid möte i början på 1975 överlämnade en officer vid Bundeskriminalamt en lista på 49 svenska medborgare som västtyskarna misstänkte var RAF-sympatisörer och så fortsatte säkert informationsutbytet kring detta ämne.

      På 60/70-talet var den största terroristorganisationen palestinska PFLP. Målet var tydligt uttalat: att skada Israel och påverka mellanösternpolitiken. Medlet blev att kapa flygplan och göra andra attentat i Skandinavien, övriga Europa samt till viss del även i Asien. Finansiering fick man delvis från Sovjetunionen (chefen för terrorplaneringen var inte bara operationschef utan även värvad som KGB-agent). Sett ur detta perspektiv blir ett samarbete med israeliskt underrättelse- och säkerhetstjänst inte så konstigt. Det blir heller inte så konstigt att man samarbetar mer med andra Väst-tjänster än med de sovjetiska (som delvis var med och finansierade just precis de terroraktioner man ville motverka).

      Om vi i dag skulle få in information om ett planerat terrordåd i Ryssland är jag till 100% övertygad om att svensk und/säk skulle vidarebefordra informationen. Jag är övertygad om att man hade gjort det på sovjettiden också.

      Slutsats: Du försöker få det till att utbyte av information med främmande makt skulle vara klandervärd. Jag säger att den är legitim och legio i branschen. Spioner och terrorister jobbar globalt och för att motverka dessa måste våra underrättelse- och säkerhetstjänster samarbeta med andra länder. Det gör man genom att skapa relationer och genom att utbyta information. Det finns hur mycket litteratur som helst som visar ATT vi samarbetade med olika organisationer och ATT vi bytte information, något som ledde till flera åtal mot spioner och terrorister.

      SAP OCH R-ARE ÖVERVAKAR VARANDRA

      Du beskriver SAP som att IB var deras verktyg och att IB användes på arbetsplatserna för att övervaka folk i Sverige. Det har jag redan påpekat är jättefel. Men vad du dessutom bortser från i sammanhanget är KFML(r)-arnas egna instruktioner att kartlägga människor på sina arbetsplatser. Så här står det i ”Instruktioner för kommunistiska driftsceller” från 1973:

      ”Att göra en politisk kartläggning av respektive industri innebär att göra en analys av varje avdelning som visar arbetarnas politiska tillhörighet, grad av facklig militans, politisk lättrörlighet o s v. Denna uppgift är för cellen ingen särskild uppgift utan kartläggningen kommer att vara ett resultat av erfarenheterna från agitationen. Den politiska analysen kommer att växa fram och bli alltmer fullständig allteftersom cellens politiska arbete utvecklas.”

      Således kan man inte dra någon som helst annan slutsats än att r-arna spionerade och kartlade såväl SAP-are som Borgare och annat löst folk medan SAP-arna tydligen kartlade r-arna. I efterhand gråter gamla r-are stora krokodiltårar över den ”kränkning” som begåtts mot dem från SAP:s sida. Hyckleri kallas det. Eller som det står i Romarbrevet 2:1:

      ”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.”

      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.