Guillou på lista med 49 misstänkta Baader-Meinhof-anhängare

Med anledning av att Säpos tidigare operationschef Olof Frånstedt kommer ut med sina memoarer i höst plockade jag fram en bok av äldre datum, nämligen ”Maktkamp om Säpo” (Corona förlag) från 1989. Den är skriven av Sydsvenska Dagbladets reporter Erik Magnusson. I hans kapitel ”Säpos byteshandel” får man läsa mer om både för- och efterspelet till ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975.

Jag har flera gånger tidigare på denna blogg berört hur Säpo några månader före ockupationen av västtyska ambassaden fick in uppgifter om att anhängare till Baader Meinhof-ligan i Tyskland kontaktat svenska medlemmar i KFML (r) för att få till sympatiåtgärder i samband med ockupationen. Uppgifterna framkommer i ett hemligt telex som den 11 december 1974 skickas från Säpos chef i Göteborg Pehr Synnerman till Säpos operationschef Olof Frånstedt. Så här står det i det hemliga meddelandet:

”G(eno)m en tillförlitlig källa har framkommit att förespråkare för Baader-Meinhofligan troligen den 9.12.1974 kontaktade KFML(r) i Stockholm för att få hjälp med att väcka internationell uppmärksamhet för ligans situation i V-tyskland.”

”Situationen” i Västtyskland handlade om att Baader-Meinhofligans ledare Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin satt fängslade, liksom en mängd andra RAF:are. Det krypterade meddelande fortsätter så här:

”Ligans förespråkare som är från Hamburg ville ha KFML(r):s hjälp att företa en ockupation av en ambassad i Stockholm. KFML(r) vill inte ställa sig i spetsen för en sådan aktion men är villiga att ordna en demonstration eller att ta upp saken i press.

Genom samma källa har också framkommit att tyska förespråkare för ligan den 3 december 1974 haft kontakt med KFML(r) medlemmar i Norrköping och överlämnat informationsmaterial. Källan vet ej om ligan också kontaktat andra extrema v-organisationer.” 

Vill ni se hela PM-et ligger det här på ett inlägg jag gjorde år 2011.

Den 24 april inleds ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm. En fråga jag ställt mig är vad Säpo egentligen gjorde under de drygt fyra månaderna före. Det är detta som framgår av Erik Magnussons bok. Här framgår att Säpos operationschef Olof Frånstedt kontaktar västtyska ambassaden och uppmanar dem att förstärka säkerheten. Efter några veckor kommer västtysk polis till Stockholm för några möten, bl a med Säpo.

Vid sammanträffandena i Stockholm ska den västtyske BKA-officeren Krüger ha överlämnat en lista med 49 misstänkta Baader-Meinhof-anhängare i Sverige. ”Listan innehöll även adresser som västtysk polis fått fram vid utredningar av brott som RAF begått i Västtyskland”, står det att läsa på sid 180 i Erik Magnussons bok.

Bundeskriminalamt var alltså den federala polismyndighet som under många år höll i utredningar kring terrororganisationen RAF. 

Magnusson uppger att listan visade ”att västtyskarna hade god kännedom om de intensiva kontakter som under en tid förts mellan svenska och västtyska organisationer som protesterat mot Baader-Meinhof-gruppens förhållanden i de västtyska fängelserna”.

Av de 49 namnen kan Magnusson räkna upp tre från det västtyska protokollet: straffrättsdocenten och FIB/kulturfronts juridiske rådgivare Göran Elwin, författaren Tobias Berggren samt Fib/Kulturfrontmedarbetaren Jan Guillou, som just precis detta år dömts för spionage i tingsrätten, hovrätten samt nekats prövningstillstånd i högsta instans.

Elwin och Berggren nämns i samband med Krum, riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, en svensk organisation som engagerade sig i RAF-medlemmarnas situation i fängelset. Elwin och Berggren ska ha mött RAF-advokaten Siegfried Haag i Stockholm den 6 december 1974. Haag var inbjuden av Krum.

Det bör noteras att Siegfried Haag gick under jorden efter ambassaddramat och senare blev dömd till 15 års fängelse för terrorism av västtysk domstol. Haag var känd som RAF:s advokat under åren 1973-75, men mycket tyder på att han var djupt involverad i planeringen av ockupationen av västtyska ambassaden. I denna Welt-artikel anges t ex att han var med om att skaffa fram vapen till själva ockupationen. 

Således är det väl utan överdrift mer en terrorist än en människorättskämpe som Tobias Berggren och Göran Elwin möter i Stockholm den 6 december 1974.

Samma episod om mötet med Haag beskrivs i journalisten Linda Erikssons artikel i Tidningen Fokus 2010 under rubriken ”Kända svenskar övervakade”. Här återupprepas alltså historien om ockupationen av västtyska ambassaden, men i Erikssons version skildras Säpos kartläggning ur ett helt annat tidsperspektiv.

”Direkt efter att ockupationen avslutades startade Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (Säpo) en utredning för att kartlägga RAF:s eventuella svenska förgreningar”, skriver Eriksson.

Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra, men läsarna ges onekligen ett helt annat intryck när Eriksson bara berättar vad som hände efter ockupationen och inte något om vad som hände före.

Läsarna skulle här kunna tro att övervakning av enskilda individer med anknytning till Krum börjar i maj 1975. Erik Magnussons bok säger något helt annat. 

I Erikssons berättelse inleds en övervakning av Göran Elwin i maj 1975. I hennes skildring gör Säpo en lista med 180 namn efter att ambassadockupationen är över. Det är en lång rad kända namn som räknas upp och deras gemensamma nämnare beskrivs vara just Krum. Det är bl a Thomas Nordegren, Fib/Kulturfronts chefredaktör Greta Hofsten, Åsa Moberg och Stig Edling. Göran Elwin är också med på listan, men jag noterar att varken Tobias Berggren eller Jan Guillou är med.

Vilken lista tycker jag är intressant? Den med 180 namn upprättad av Säpo efter ockupationen och som uppenbarligen verkar bygga på en krets av människor som öppet engagerat sig i eller varit med på möten i en förening? Eller den som västysk kriminalpolis vaskat fram i samband med förundersökningar kring brott kopplade till terrororganisationen Rote Armee Fraktion, RAF? Självklart är det den senare.

Typiskt för den här tiden var ju att jobba med frontorganisationer där man senare kunde rada upp mängder av intet ont anande och ”oskyldiga” medlemmar som inte alls förstod kopplingar till terrororganisationer och främmande makts underrättelsetjänster. Således är de öppet aktiva oftast inte de intressanta utan de som smög i kulisserna och inte frontade med sina namn.

Tillbaka till Fokus-artikeln. Här uppges i alla fall Göran Elwin ha deltagit på en presskonferens tillsammans med Siegfried Haag i december 1974.

Men vad intressantare är: Göran Elwin deltar i en ”öppen och fredlig” demonstration utanför västtyska ambassaden i Stockholm tillsammans med ett tiotal andra deltagare den 12 december 1974, det vill säga dagen efter Synnerman skickat sitt hemliga PM till Frånstedt i Stockholm.

Fokus konstaterar att Säpo ”övervakar” demonstrationen. Själv konstaterar jag att det hade varit tjänstefel att inte vara där med tanke på den information Säpo precis fått in.

Bengtsson uppger att ”övervakning” av Elwin inleds i maj 1975. Vad denna övervakning består av framgår ej. Spaning, kanske telefonkontroll eller båda. Men samtidigt reserverar jag mig lite för påståendet. Det kan ge intrycket av att Säpos intresse för Elwin började i maj 1975. Det är inte sant. Elwins namn har poppat upp innan och inte bara under presskonferensen i december 1974. Elwin var nämligen Fib/Kulturfronts juridiske rådgivare i samband med publiceringarna om IB-affären. Således bör Elwin varit i Säpos sökarljus redan 1972, då det var känt för statliga organ att något var på gång gällande IB.

Vad demonstrerar då Elwin & Co om utanför västtyska ambassaden? På en av banderollerna uppger Fokus att det står ”Krav till Förbundsrepubliken Tysklands regering. Upphäv behandlingen och dödandet av 40 hungerstrejkande politiska fångar”. Exakt vilka de 40 fångarna var framgår ej, men på grund av syftningen hungerstrejk så är det nära till att tänka på RAF, som alltså här betecknas som ”politiska fångar”.
Så här i efterhand talar banderollen rätt bra för sig själv. Själv undrar jag vad i hela fridens namn som har gjort att Jan Guillou hamnat på BKA:s heta 49-lista. Det framgår ej av boken.

På något sätt känns det som det i Sverige bara levereras små pusselbitar av vår historia och där många bitar saknas för att få en helhet. Vi behöver verkligen ha vår nutidshistoria skriven ur ett underrättelse- och säkerhetsperspektiv, så som man t ex låtit göra i andra länder.

Sverige har också ett annat slående karaktärsdrag. Under hela kalla kriget och tiden därefter har tolkningen av vad som hände i högsta grad fått domineras av de som själva stod på barrikaderna och som själva uppenbarligen varit i Säpos sökarljus. Det låter som en god förklaring till varför svensken i gemen är okunnig om vad som verkligen hände. Det kallas egenintresse.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BRD, IB, Jan Guillou, KFML(r), KRUM, Rote Armeefraktion (RAF), terrorism, Tyskland, Västtyskland. Bokmärk permalänken.