Första delen av Frånstedts memoarer kommer ut i september. Spökskrivaren, terrorhotet och Säpos förlorade årtionde

Den tidigare chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, kommer ut med första delen av sina memoarer till hösten. Jag har gått och väntat på när den ska komma. Redan 2011 ställde Frånstedt upp på en intervju i Tidningen Focus där det framgick att han skrev på sina memoarerna.

Jag har varit nyfiken på när den skulle komma och vem som skulle skriva boken, för jag hade också hört att det var en spökskrivare inblandad.

Boken heter alltså ”Spionjägaren – bland agenter, terrorister och affärer” och kommer att ges ut i två delar. Den första kommer ut den 24 september i år och enligt ICA Bokförlags utgivningsansvarige är del två planerad till våren 2014 (mars-april).

Spökskrivaren är ingen mindre än journalisten Erik Månsson, som förlaget bekräftat är Expressens tidigare chefredaktör samt (intressant för min blogg) samme journalist som för Expressens räkning 1988 bevakat Ebbe Carlsson-rapporten, terrorhoten mot schlagerfestivalen 1975 samt de svenska kopplingarna till terroristorganisationen PFLP och RAF. 

När jag läser om artiklarna från 1988 visar det sig att Erik Månsson tycks vara den ende av alla journalister som skriver i ämnet som tycks läsa noga och reflektera vad som står i Säpos papper och som dessutom konstaterar vad som inte står där.

Tyvärr är det inte Månssons övervägande korrekta slutsatser och faktauppgifter som blir allenarådande för eftervärlden utan Aftonbladets pressanka om att terroristen Carlos Schakalen skulle ha varit en terrorledare (en supernarcissistisk macho utan ledaregenskaper, fniss) och som därtill påstås haft en kontakt(man) på Sahlgrenska (vilket är ännu snurrigare), läs mer här.

Nå. Detta som ett konstaterande om att det nog bådar gott att Frånstedt har en kunnig journalist till sin hjälp. Men det kommer säkerligen att bli en diskussion om hur mycket en i dag 82-årig man kan minnas av det som hände på 60- och 70-talet. Hur mycket var upplevt här och nu? Och hur mycket är efterhandskonstruktioner?

Jag är i all fall nyfiken på hur Frånstedt kommer att belysa följande fakta:

Omkring fyra månader förre ockupationen av Västtyska ambassaden fick Frånstedt som byråchef med ansvar för terrorfrågor personligen sig tillsänt information om att terrororganisationen RAF planerade att ockupera en ambassad i Stockholm. Hur kommer Olof Frånstedt att förklara hur det ändå kunde hända? Tog man inte hotet på allvar? Påverkade striderna inom RPS-ledningen? Hur kan det komma sig att en tidigare biträdande chef inom terroristroteln senare säger sig aldrig ha hört talas om Frånstedts ambassad-PM? 

Vidare ska det bli intressant att se hur Frånstedt förklarar och kommenterar begrepp som ”Maktkamp om Säpo”, ”Polisernas krig” och ”Det förlorade årtiondet”.

I den tidigare chefen för ryssroteln Tore Forsbergs memoarer ”Spioner och spioner som spionerar på spioner” (Hjalmarsson & Högberg 2003) ägnas ett helt kapitel åt att beskriva en maktkamp inom Rikspolisstyrelsens topp och som varade från 60-talets mitt och fram till 1976, av personalen döpt till ”Det förlorade årtiondet”. Även andra har tagit upp detta ämne. Curt Falkenstam i ”Polisernas krig” 1983 och SDS-journalisten Erik Magnusson i ”Maktkamp inom Säpo” 1989.

Oavsett om man läser Forsberg eller Magnusson kan man antingen mellan raderna eller direkt på raderna utläsa att Frånstedt och Carl Persson var som ler och långhalm och att detta skapade vissa problem på Säpo.

Persson och Frånstedt hade tillträtt på sina positioner ungefär samtidigt och försvann ut ur kulisserna ungefär samtidigt. Söpocheferna byttes däremot ut oftare. P.G. Vinge byttes ut mot Hans Holmér (som verkar ha skapat en viss röra) och som sedan byttes ut mot Sven-Åke Hjälmroth. Forsberg och Magnusson är eniga om att Hjälmroth inte hade det lätt, just på grund av Carl Perssons och Frånstedts nära relation.

Forsberg nämner t ex att den operative chefen Frånstedt under de första två åren med Hjälmroth som chef inte vände sig med ”flera viktiga ärenden” till sin överordnade chef Hjälmroth. Frånstedt sidsteppade därmed Hjälmroth och gick istället med sina ärenden direkt till Hjälmroths chef Carl Persson.

Magnusson liksom Forsberg beskriver att Hjälmroth skapar trivsel på avdelningen, men att han först kan ta kontroll på sin egen avdelning när Carl Persson och Frånstedt försvunnit från sina poster.

”Sedan Carl Persson försvunnit till Halmstad (utnämnd t landshövding i Halland 1 december 1977, min anm) var Säpotiden ute också för hans siste allierade inom säkerhetsavdelningen, byråchef Olof Frånstedt, som efter en del omständliga turer under våren 1978 utnämndes till ny länspolischef i Göteborg. Sven-Åke Hjälmroth kunde efter två år som Säpochef äntligen ta kontroll över sin avdelning”, skriver Erik Magnusson (s 87).

Det är ur detta perspektiv som jag nu förstår den lilla ”affär” som blossade upp kring Dag Klackenberg 2008. Klackenberg gick ut i DI Weekend och berättade att han värvats av Säpo i mitten på 1970-talet då han fått kontakt med en ryss, som misstänktes jobba för KGB. Den tidigare chefen för den s k ryssroteln på Säpo, Tore Forsberg, gick ut och kommenterade att Klackenbergs insats haft betydelse för avslöjandet av spionen Stig Bergling. Det är i detta läge som Frånstedt blev kontaktad och han förnekade bestämt att uppgifterna skulle stämma, eftersom han var operativ chef och borde känt till om Klackenberg varit agent. Han skulle till och med ha godkänt det hela.

Därefter har hela historien omformats till en pressanka där Klackenberg påstås ha påstått att hans insats varit avgörande för gripandet av Berling, vilket ingen har påstått. 

I grund och botten måste man inse att Olof Frånstedt 2008 rimligen var kränkt när han fick höra vad Tore Forsberg sagt. Forsberg och Erik Magnusson samt säkerligen även Falkenstam (har ej hunnit läsa den senares bok) har beskrivit Frånstedt som en del i maktkampen på Säpo där Frånstedt inte respekterade sin närmsta chef utan valde att gå informella vägar till en personlig vän. Magnusson använder sig av begrepp som ”svaga chefer” och ”flytande organisation” och skriver att allt blir bättre när Carl Persson och Olof Frånstedt lämnar verksamheten.

Vi kan konstatera att Tore Forsberg verifierat att Dag Klackenbergs utfört uppdrag för ryssroteln. Men hur är det nu med Frånstedts förnekelse? Varför blir Frånstedt så arg? 

Om ryssrotelns chef eller närmaste överordnad inte informerat Frånstedt om kodnamn ”KLO” så kanske detta är här ilskan sitter. Frånstedt har i så fall inte blivit informerad av sina underordnade. Fast å andra sidan är det i så fall ungefär samma agerande mot Frånstedt som han haft mot sin egen närmsta chef Hjälmroth. Det låter i mina öron som jämnt skägg. 

Eller så har Frånstedt faktiskt blivit informerats om ”KLO”, bara det att han inte kommer ihåg det. För varken Klackenberg eller Forsberg har någonsin påstått att Klackenbergs insats skulle haft någon jättestor dignitet. Det beskrivs blott som en av flera pusselbitar i det stora sammanhanget.

Visst är det mänskligt att inte komma ihåg alla operationer drygt trettio år senare utan bara de allra viktigaste? I synnerhet om Frånstedt blivit uppringd av en journalist som refererat till en andrahandskälla (TT-text) etc.

Det är kanske inte en motsättning utan ett missförstånd.

Intressant att notera: Focus-intervjun 2011 med Olof Frånstedt var skriven av journalisten Anders Sundelin, som 1990 var spökskrivare när f d chefen för Rikspolisstyrelsen, Carl Persson, gav ut sina memoarer.

Den som ska på bokmässan i höst har ett seminarium den 29 september om Frånstedts memoarer. Frånstedt själv kommer dock ej att närvara. PM Nilsson kommer att samtala med spökskrivare Månsson, läs mer här. 

Fotonot: I en tidigare version angavs utgivningsdatum 6 september, men förlaget meddelade några dagar senare att utgivning sker 24 september istället. Sådant som händer i förlagsvärlden. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.