Sommar i P1 – en sorglig spegling av kritiken mot hela Sveriges Radio och IB-affären

I går presenterades årets sommarvärdar i P1. Reflektionerna har inte låtit vänta på sig. Somliga har hyllat upplägget. Andra har kallat det ett mellanår. Själv upplevde jag det inte som så spännande och började fundera på varför. Jag räknade och fick ihop 12 journalister, 3 forskare, 3 politiker samt 3 personer vars huvudsysselsättning jag uppfattar är att vara författare. Det säger något om urvalet.

Själv undrar jag varför alla dessa journalister alltid måste ges så mycket plats för att tycka och tänka. Räcker det inte med alla tv-soffor och expertkommentatorstolar de ändå får sitta i och som de inte alltid fyller ut? Var är de riktiga experterna? Varför är de så frånvarande i det svenska medielandskapet?

Tack och lov i alla fall för att den här forskaren får vara med i år. Hon verkar ju både kunnig, rolig och intressant.

Visste ni att det finns en lista över alla sommarvärldar sedan 1959? Den ligger här på SR:s hemsida och jag skummade snabbt igenom den och tog fram lite statistik ur ett underrättelseperspektiv.  

  • I Sverige dömda för spionage har fått göra 5 (fem) program.
  • I Sverige verksamma för Säpo har fått göra 1 (ett) program.
  • För Sverige verksamma underrättelseagenter har fått göra 0 (noll) program.
  • utöver detta ska i år två för terrorbrott i utlandet dömda personer göra 1 (ett) program.

Ni kanske tänker att det där ju bara är nys, för underrättelseagenter är ju hemliga, så någon jämn avvägning kan det väl aldrig bli. Men si alla är inte hemliga och ingen av de jag känner har ens fått frågan genom årtiondena. Dessutom upplever jag underrättelse- och säkerhetstjänsterna som mycket öppnare i dag så det är väl bara att ställa frågan!

Kanske är det också dags att berätta att det just nu ligger en anmälan inne hos Granskningsnämnden gällande begäran om att pröva ett helt annat program hos Sveriges Radio. Det gäller P3 Dokumentärs program Sjukhusspionen i Göteborg, som ni har 5 dagar på er att lyssna på, länk här.

Jag har tidigare skrivit om den f d IB-agenten Svante Winqvists fyrtioåriga historia med Sveriges Radio, som inte kan betecknas som något annat än en ”vendetta” mot honom som person. Läs gärna om det här. Oavsett är Winqvists nya anmälan en begäran om bl a:

  • att nämnden uttalar kritik för partiskhet, bland annat då P3 Dokumentär undertryckt information om kopplingar mellan ett svenskt partis sedan tidigare kända kopplingar till en terrorrörelse.
  • att nämnden prövar om programmet genom sin ensidiga framställning och val av källor är ett brott mot åsiktsannonsering enligt Radio- och TV-lagens 14 kap 3 §.
  • att nämnden prövar om denna ensidighet till förmån för ett politiskt parti som uttryckt att de ska störta samhället med våld är ett brott mot sändningstillståndets krav enligt Radio- och TV-lagen avseende det demokratiska statsskickets grundvalar 14 kap 1 §.

Winqvist menade redan 1974 (dvs för 39 år sedan) i sin bok ”IB-affären – I vems intresse?” att i synnerhet Sveriges Radio gav väldigt stor plats för den ena parten i IB-affären. Den gynnade parten var Fib/Kulturfrontsidan och det hela har genom åren i synnerhet gynnat journalisten Jan Guillou.

Winqvist visade t ex i sin bok att väldigt många programinslag under perioden maj till december 1973 var gjorda av Guillous kompis Göran Rosenberg eller av andra jobbarkompisar eller medarbetare till redaktör Guillou på det nystartade Fib/Kulturfront. 67 % av inslagen i Tidsspegeln hade t ex gjorts av tidigare kollegor.

Det är med bakgrund av Winqvists erfarenhet och påståenden om att Sveriges Radio generellt missgynnat IB-sidan under fyrtio års tid och gynnat den andra sidan som jag nyfiket testar Winqvist-hypotesen på ett till synes ganska harmlöst program: Sommar i P1.

Dessutom lägger jag till ett Peter Bratt-påstående.

Nyfiket har jag undrat varför han getts så lite plats i media genom åren. Jag har trott att det berott på att han inte gillat att vara i medias sökarljus. Men på Södertörn-seminariet i för någon vecka sedan uttryckte han en intressant ståndpunkt om den inte helt obekanta fiendskapen med Guillou:

”Jag tror han betraktar mig som ett hinder man ska undanröja.”

Min fråga är – följer Sveriges Radios sommarprogram följsamt även Bratt-teorin!  

Låt oss därmed titta på statistiken:

  • Jan Guillou, f d medarb i Fib/KuIturfront. IB-avslöjare samt dömd för spionage har fått vara med i Sommar fem (5) gånger, närmre bestämt 1979, 1984, 1991, 1997 samt 2009.
  • Jan Myrdal, grundare av Fib/Kulturfront, och tongivande inom föreningen och tidskriften. Officiellt nämns han som redaktionsmedarbetare i förhören i IB-åtalet och som kolumnist på tidskriften av Guillou, som dock menar att Myrdal hade kvar den informella makten även efter att han avgått som ordförande våren 1974. Myrdal har i alla fall gjort Sommar två (2) gånger, närmre bestämt 1999 och 2000. Har ej lyssnat på om han nämnt IB och Fib/Kulturfront, men så som jag känner honom har jag svårt att tro att han inte haft en politisk vinkling i sina program. Diktaturkramare.
  • Göran Rosenberg, kompis med Jan Guillou och som tillsammans med Jan besökte Lod airport. Vad som hände (eller inte hände) blev ett tryckfrihetsmål som vanns av fd IB-agenten Svante Winqvist. Rosenberg har varit med i Sommar en (1) gång. Winqvist har inte ens blivit inbjuden.
  • Pierre Schori. Av förhören i IB-åtalet B 653/73 uppger Jan Guillou (stolt) att han med socialdemokraten Schori diskuterat publiceringsdatum (?) för avslöjandet om IB:s spionage i Asien. Orsaken till diskussionen uppgav Guillou var att han inte ville störa Sveriges diplomatiska relationer med Nordvietnam. Jag vet ej om Schori någonsin bekräftat eller dementerat påståendet, men är det sant är det underligt. Tänk er om Ekots Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman skulle ha haft diskussioner med utrikesminister Carl Bildt om vilken dag de skulle publicera Saudiavslöjandet med utgångspunkt från att det inte skulle störa de svenska relationerna med Saudiarabien! Oavsett har Castrokramaren Schori i alla fall varit med i Sommar en (1) gång. Jag har ingen aning om han nämnde IB i sitt program.
  • I princip hela författar-Sverige tog ställning för Fib/Kulturfrontsidan i IB-affären och fick mycket plats i media. Så listan kan säkert göras längre med författare som stod på barrikaderna. Jag nöjer mig med att nämna en av de mest framträdande, Per Olof Enquist, som fått göra fyra (4) program, närmre bestämt 1987, 1992, 2000 samt 2009. Om han med ett ord nämnd IB-affären i något program vet jag inte.
  • Den före detta chefen för Säpos kontraspionage Tore Forsberg fick göra ett sommarprogram 2003 efter att han kommit ut med boken Spioner och spioner som spionerar på spioner. Hans underbara och historiskt belysande program var en faktaspäckat och underhållande hyllning till svenska kvinnliga underrättelseagenter väl varvat med musik om hur opera kunde användas i utbildningen av kontraspioner. Jag vet ej om Forsberg var direkt berörd under själva IB-affären, men i programmet nämnder han varför man på Säpo kallade Guillou för ”Pippi”, varför han får vara med i denna uppräkning.

Därmed kan jag konstatera att Fib/Kulturfrontsidan fått minst 12 program, varav 5 gått till en av de dömda. Säpo-sidan har fått 1 program. IB-sidan inga alls. Var Schori står har jag aldrig begripit så honom avhåller jag mig från att definiera.

Vad mer som är intressant är att Jan Guillou vid flera tillfällen i sina program passat på att ge politiska slängar och kritik gällande IB-affären och mot etablisemanget. Han har även gått in på den s k Geijeraffären, där såväl Leif GW Persson som Peter Bratt berörs. Guillou har haft 5 program att utveckla sina åsikter och framföra sin version av vad som hände. GW har haft två 2004 och 2011, och i åtminstone ett av dem minns jag hur han riktade skarp kritik mot Bratt.

Jag letar i listan och hittar inte Bratt som sommarpratare. Jag mejlar en fråga om han blivit tillfrågad. Det finns en stark tendens att Sommar i samband med en bokutgivning bereder en författare möjlighet att få ett sommarprogram. Peter Bratt kom ut med sin bok ”Med rent uppsåt” 2007 på Bonniers. Här ger han sin version av både IB-affären och Geijeraffären. Hade han tackat nej till att vara med i Sommar? Svaret kommer per mejl: han har aldrig någonsin blivit tillfrågad att vara med i Sommar. Han har faktiskt undrat varför.

2009 kom både Jan Guillou och min man Gunnar Ekberg ut med var sina memoarer. Naturligtvis berörde både IB-affären. Naturligt vore ju att bereda båda plats i var sitt program, men istället valde Sommar att låta Jan Guillou göra ännu ett program, som blev det femte, där Guillou ännu en gång oemotsagd fick berätta sin version av hur det gick till egentligen.

Nu skulle man kunna säga att Sommar-redaktionen kanske inte visste i tid att Ekberg skulle komma ut med sina memoarer. Det blev officiellt i maj 2009. Men samtidigt skulle man ju kunna tänka sig att frågan skulle ha kunnat komma upp på redaktionsmötet året därpå. Eller året efter detta eller …

Du kanske tänker att Guillou ju är så mycket annat än IB-affären och Geijeraffären? Ja, men samtidigt är det så att han ofta i sina program tagit upp just dessa affärer med sin version. Hans framställning är utan tvekan med politisk udd att det kanske vore på sin plats att också ge plats för någon annans version i samma ämne. Jag tänker på hans formulering från Sommarprogrammet 1984:

”Jag är alltså i första hand journalist och det betyder att i mitt yrke så är sanningen huvudsaken”, säger mannen som belagts med lögner härhärhärhär och här.

Guillous riddarromantiska drömmar märks redan 1984. Han sätter nämligen in sig själv, Göran Rosenberg och Göran Skytte i Riddarna kring Runda bordet.

Guillou utnämner sig själv till Sir Lancelot med motiveringen att han är ”För ädel för att ljuga”. 

Enligt Guillou håller Guillou sig själv till sanningen medan politiker och andra journalister ljuger.

”Skriva i bok eller i Fib/Kulturfront går nog an. Där ställer sanningen inte till så stor förtret eftersom den där kan förtigas av samfällt disciplinerad journalistkår. Men att säga det som kan stå i bok högt i radio är en annan sak och borde kanske leda till straff”, säger Guillou.

Det bör påpekas att Guillou 1979 fälldes i Radionämnden för att ha påstått att statsminister Per Albin Hansson tagit emot mutor av hans morfar. Detta tar Guillou hämnd på 1984 genom att berätta historien en gång till … men då som ”ett tankeexperiment”, en teknik som jag sett honom upprepa många gånger därefter.

Med detta kan jag konstatera att programmet Sommar i P1 tyvärr passar helt in i mallen för båda testade teorierna. Vad gäller urvalet av sommarpratare ur ett IB-affärs- eller underrättelseperspektiv speglar det tyvärr otvetydigt en partiskhet som är beklagansvärd.

Om det är medvetet eller omedvetet att redaktionen avhållit sig att tillfråga Peter Bratt om att hålla ett program vet jag inte, men beslutet att inte tillfråga Bratt sammanfaller följsamt med Guillous uppenbara önskan om att ha scenen för sig själv.

Tack och lov att Sommar i alla fall gav plats åt den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg 2003. Hans program var något av det bästa om mest spännande som jag har lyssnat på. Han gjorde kontraspionaget och underrättelsevärlden förståelig på ett mänskligt sätt. Till skillnad mot Guillous program var det i avsaknad av polemik. Det var en enda stor hyllning till de svenska kvinnliga spionerna framfört med ett leende på läpparna.

Man kan köpa programmet utan musik från SR. Men bäst är det att höra till den valda musiken. Jag vill så gärna att fler ska höra detta fantastiska program i vinter, så rösta gärna på programmet. Du får fylla i Tore Forsbergs namn själv nederst här.

Låt oss hoppas att fler som verkligen kan något om underrättelse- och säkerhetstjänstens värld får plats i programmet i framtiden, så att den uppenbara skevhet som finns rättas till. Jag hoppas att det bjuds in forskare inom underrättelse- och säkerhetstjänsterna, som professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell och varför inte professor Birgitta Almgren, som i många år forskat på Stasi. Sedan 2011 har vissa personer demoniserat henne som person, fast egentligen är i princip alla vid en närmre granskning själva att betrakta som partsintressen.

Vad gäller frågan om Stasiforskningen har allmänhet, ledarskribenter, journalister och politiker gärna velat beskriva det hela i svart eller vitt. Antingen förövare eller offer. Häng ut alla Stasiagenter! har ropen skallat. Vi som forskar på Stasi vet att det inte är så enkelt. Visst finns det personer som entydigt kan betecknas som moraliska skurkar, men många som är definierade av Stasi som agenter har också själva varit offer då de hamnat i en diktaturs säkerhetstjänsts klor. Ibland har offret följsamt hängt med, ibland har offret varit smart nog att bara lämna intetsägande information tills Stasi släppte greppet om dem.

Det hade varit lovvärt att ge en forskare som Birgitta Almgren tillfälle att beskriva just precis detta, avsaknaden av svart och vitt i Stasiforskningen. Det är de många nyanserna och gripande ödena som verkligen får oss att förstå att det moraliskt riktiga inte är att hänga ut alla och envar.

Hur kan det komma sig att journalisten och f d SR-medarbetaren vid finska redaktionen Johanna Parikka Altenstedt inte fått vara med i Sommar? 2008 kom hon ut med första versionen av Operation Stella Polaris, om den hemliga underrätteseoperationen under andra världskriget då finska signalspaningen smugglades över till Sverige. Läs mer här 

Hur kan det komma sig att den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal aldrig har fått ett program? Så mycket som han kan berätta om det vi inte visste eller trodde, t ex om vad som i hemlighet pågick i Sverige under andra världskriget, läs t ex mer här. 

Enligt lag ska Sveriges Radio se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Även Sommar i P1 bör beakta detta. Våra underrättelse- och säkerhetstjänster är satta att vakta landet och demokratin. De ska självklart kunna kritiseras, men då måste berättelserna om dem speglas av mångfald och inte domineras av ett partsintresse! 

Fotnot: I en tidigare version betecknade jag Jan Myrdal som styrelseledamot i Fib/Kulturfront. Av stadgar som ingår i IB-åtalet anges dock ej vilka som var styrelseledamöter. Den enda som anges är sittande ordförande och ansvarig utgivare, Greta Hofsten. Möjligen att övriga ledamöter som har valts har maskats från protokollet. Även om Myrdal något år tidigare avgått som ordförande och ansvarig utgivare betecknar Guillou honom som en informelle ledare i verksamheten.

Fotnot 2: Ytterligare en Fib/Kulturfrontmedarbetare har fått göra ett Sommarprogram. Läs mer här.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, Palestinarörelsen, Peter Bratt, PFLP, Säpo, Stasi, Sverige, terrorism, Tore Forsberg. Bokmärk permalänken.