Tack och lov för ny journalistgeneration som inte är personligt kränkt av IB-affären! Seminariet på Södertörns högskola.

I onsdags arrangerade Södertörns högskolas journalistutbildning seminariet ”IB-affären – 40 år senare”. IB-avslöjaren Peter Bratt skulle möta f d IB-agenten Gunnar Ekberg i ett samtal lett av journalisten och journalistläraren Christoph Andersson.

Själv kunde jag inte låta bli att åka upp för att lyssna. Visst är det intressant att det faktiskt tog fyrtio år att få ett offentligt möte och en offentlig diskussion mellan i alla fall två av parterna!

Vid ankomsten bjöds vi på lunch av arrangörerna. Jag blev imponerad av hur mycket journaliststudenterna hade läst på. Förutom att de fått tillgång till Föreningen Sveriges öga och öras CD med IB-åtalet (Sth tingsrätt 1973)  visade det sig att de även varit på Riksarkivet och granskat hovrättsdomen.

En ung student berättade att han läst hela (!) Säkerhetstjänstkommissionens rapport från 2002, men tyckt att den var så ytlig att han rekommenderat klasskamraterna att bara läsa sammanfattningen.

Jag kunde inte låta bli att småle, eftersom tidigare statsminister Göran Persson på 1900-talet utlovat att stenar skulle vändas och den slutliga sanningen skulle komma fram. Under själva seminariet kom Peter Bratt att kalla kommissionen för ”Sanningskommissionen”, ett begrepp som använts flitigt genom åren (även i media) trots att kommissionen av outgrundlig anledning aldrig någonsin kvalitetssäkrades så att det var värdig detta epitet.

Knappt hade vi satt oss ner förrän Peter Bratt dök upp, solbränd och magerlagd. Jag har inte träffat honom tidigare, men han såg ut ungefär som på bild. Strax därpå dök den tidigare IB-agenten Svante Winqvist upp med sällskap och där någonstans utvecklade det hela sig till en slags fördiskussion till seminariet medan studenterna intresserat och småleende satt och lyssnade.

Senare fick vi veta att studenterna ringt till både den ene och den andre och velat intervjua dom men att de flesta sagt nej och ibland bara lagt på luren när studenten presenterat sig. Journaliststudenterna kan inte ha missat hur brännande het IB-affären fortfarande är för vissa än i dag.

Själva seminariet drog omkring 100 personer, exklusive två filmteam och arrangörer. Samtalet med Bratt och Ekberg varvades med intervju- och tv-klipp som studenterna satt samman. Redan från starten fick vi veta att Guillou tackat nej till att vara med. Hans talesfru (frun) hade meddelat att Jan inte haft möjlighet att vara med, men även om han kunnat hade han inte ställt upp. Däremot hade talesfrun meddelat att han kunde ställa upp… i juni månad.

Då jag många gånger hört Gunnar Ekberg berätta om IB ur sin synvinkel hoppar jag över rätt mycket av detta i denna redovisning. För mig var det intressantare att höra Peter Bratt tala om sin syn på IB-affären.

Bratt menade att det varit dumt att åtala och döma honom, Guillou och Isacson. Han sa det inte som ett beklagande för att ha suttit i fängelse utan som ett konstaterande då han menade att affären blev en stor ”affär” först när de tre greps.

Bratts teori var att det var politiker som Palme som låg bakom och pressade på åklagaren för att åtala. Att det var en politisk hämnd som var korkad eftersom affären fick sådan uppmärksamhet. Hade man låtit bli  att åtala, menade Bratt att allt bara runnit ut i sanden (min anmärkning: och vi hade kanske inte rest till ett seminarium på Södertörn).

Jag har inte tänkt på det tidigare, men det ligger faktiskt något i det Bratt sa. Tittar jag på gamla filmklipp med t ex ÖB Stig Synnergren är han precis lika kristallklar som jag tror att dagens ÖB skulle vara. Typ ”Sverige har en underrättelsetjänst, för det är viktigt och det har man i andra länder. Klart vi har agenter utomlands.” Någon pressträningsutbildning för dåvarande ÖB verkar inte ha behövts. Dagens presstränings-konsulter hade nöjt gett ”tummen upp”.

Nej, Bratt har rätt att det är politiker som kluddar till affären men jag skulle nog också vilja tillstå att även den andra sidan stod för en del ”kluddande”, först och främst Jan Guillou i egen hög person.

Bratt sa under seminariet att han aldrig hade avslöjat IB om vi varit med i Nato (intressant!). Själv fastslog han att det var legitimt att ha en militär underrättelsetjänst, men att man med IB hade slagit ihop det ”med socialdemokratisk hemlig polis”. 

Bratt ifrågasatte att IB-affären ofta framhävs som ett avslöjande om åsiktsregistrering. För honom är det något annat där kärnan i affären är den över fyrtioåriga socialdemokratisk makthegemonin där partiet kom att använda sig av underrättelsetjänsten. ”DDR Light”, som han uttryckte det. 

Här förtydligade Christoph Andersson att Gunnar Ekberg i sitt arbete för IB aldrig någonsin sett den socialdemokratiska inblandningen (något som Ekberg bekräftade).

Kanske att ”03” borde förklarats mer ingående på seminariet. ”03” var inte en del av polisen/säkerhetspolisen och mig veterligen inte heller en del av Försvarsmakten. Jag har egentligen aldrig blivit riktigt klok på ”03” men fått förklarat att de fick pengar via samma budget som IB, men att verksamheterna var helt separerade.

Jag tror det bästa sättet att förklara ”03” är att säga att det var politiker som lekte underrättelsetjänst.

(Märk: det var inte Säpo och inte IB som var ansvariga för ”Sjukhusspionen” utan ”03”. Det är viktigt att förstå detta för att förstå Sjukhusaffären. Läs om Lampers text om Sjukhusaffären som ligger på regeringens hemsida. Där är det ganska uppenbart att det är politiker som är aktörer och gör det ganska klantigt (”lekte underrättelsetjänst” inom 03) och att varken IB eller Säpo är huvudaktörer. De tycks snarare göra allt för att hålla sig borta från affären)

Gunnar Ekberg fick förklara varför han och IB gjort inbrott och samlat in uppgifter (fast jag vänder mig lite mot begreppet inbrott då Ekberg var betrodd med nyckel till i alla fall en lokal, men man kan naturligtvis ifrågasätta att han i hemlighet gick in i lokalen och fotograferade av ett föreningsregister etc.) Oavsett ställde Christoph Andersson frågor för att få moraliskt svar på varför Ekberg gjort som han gjort. Ekberg svarade att han gjorde detta pga kalla kriget, pga målet att nå KGB, pga det han såg inom vänsterrörelserna.

En stund senare fick Bratt frågor om sin journalistiska gärning. Frågor om det etiska i att som journalist stjäla och öppna annans post, men också om avlyssningsförsöken av underrättelsechefen Jan Ryströms sovrum.

”Jag tyckte det var okey då och jag tycker det är okey idag”, förklarade Bratt, som menade att IB ställt sig utanför demokratin. Socialdemokraterna använde staten som partiets verktyg. Jag tror det var här Bratt använde uttrycket ”DDR light”. 

”Vad skiljer dig från honom”, frågade Christoph Andersson och pekade med tummen mot Gunnar Ekberg.

”Ingenting utom värderingarna”, blev det snabba svaret.

Bratt menade att IB-affärens verkliga huvudperson ofta glöms bort: den tidigare IB-agenten Håkan Isacson, som också dömdes för spionage 1974. Bratt och Isacson hade träffats 1963 när de gjorde sin militärtjänst inom FRA. Vänskapen höll i sig och Isacson pratade om sitt hemliga jobb för underrättelsetjänsten, ”stora hysch-hysch”. Isacson berättade mer och mer i synnerhet efter att han blev avskedad från IB och Bratt från TRU (avskedad var Bratts ord och TRU är ung. dagens utbildningsradion).

Jag känner igen tidigare argument för avslöjandet: om en hemlig organisation som var utanför riksdagens kontroll. En neutralitet som inte fanns. Men det stod också klart under seminariet att det fanns en politisk motivering hos avslöjarna.

Bratt försökte sälja sitt avslöjandet till SVT (Hans Hedberg nämndes) någon gång i augusti 1972 och han gick även till en kvällstidning (trol Aftonbladet).

När det inte gick vände sig Bratt till Fib/Kulturfront och deras redaktör Jan Guillou. I slutet av september eller början av oktober 1972 sammanförs Guillou och Isacson och det är alltså först då Guillou kommer in i bilden.

Motiveringen till att föra de två samman var att sätta press på Isacson för att han skulle godkänna att uppgifterna publicerades.

När publiken mot slutet fick ställa frågor fick en kvinna ordet. I efterhand informerades jag på Twitter av @ErikLakomaa att det var Bim Clinell, en av SVT:s mest hyllade journalister, som ställt frågan. Var denna kvinna verkligen journalist så blev hon ett utmärkt pedagogiskt exempel för studenterna, som ju skulle lära sig något om kalla kriget, IB-affären och om dåtidens journalistik. Skillnaden mellan moderatorn Christoph Anderssons neutrala, intresserade och öppna frågor och Bim Clinells polemiska och faktiskt riktigt aggressiva ”uttalanden” som skulle föreställa en (1) fråga var kort och gott avgrundsdjup.

Jag kan inte ordagrant citera Bim Clinell, men hela hennes anförande präglades av att hon uppenbarligen ansåg att Gunnar Ekberg var en hemsk person, som lurat människor i vänsterrörelsen genom att inte berätta att han jobbade för underrättelsetjänsten.

Kvinnan framställde hela sitt upplägg som om hon företrädde Harald Holst och hela hans familj, som Ekberg tydligen haft utflykter med, till och med Harald Holst barn sades minnas Ekberg (antydan: de var offer för Ekberg).

Vid minst två tillfällen använde denna kvinnan den minst sagt giftigt uttalade frågan om hur Ekberg kunde se sig själv i spegeln varje dag. Andra gången hon nämnde detta var ju för att han efter underrättelsetjänsten tagit jobb som försäkringsförsäljare i Borås, för det hade hon sett i någon tidning. Hur kunde han leva med sig själv?  

Varför det skulle vara omoraliskt att jobba med försäkringar förstod jag inte. Jag satt med ett brett leende på läpparna för Bimsan Vimsan Clinell hade uppenbarligen fått något om bakfoten.

”Jag har aldrig bott i Borås och jag har aldrig sålt försäkringar”, kommenterade Gunnar Ekberg, som förklarade att det inte var något konstigt att se sig i spegeln var dag. Och vad gällde Harald Holst så hade han druckit öl med honom för inte så länge sedan så han upplevde inte något större problem.

Om det nu var Bim Clinell, journalist till yrket, som fick mikrofonen på Södertörn så visade hon verkligen de unga journaliststudenterna hur vissa äldre svenska journalister plötsligt kan gå från seriös yrkesperson till att fullständigt tappa fattningen när IB-affären kommer på tal!

På ett ytterst pedagogiskt sätt fördes kalla krigets journalistvindar in på Södertörn! 

Övrigt intressant under dagen: journalisten Vanna Beckman justerade sin version från 2009 i direktsänd radio då hon enbart kunde komma ihåg att PFLP-kvinnan Mouna Soudi som sovit över hos henne var ”skulptris” och intresserad av barnteckningar men däremot uteslöt att Soudi ett år senare var med och kapade ett flygplan. Nu 2013 när Mouna Soudis namn nämndes erkände Vanna Beckman att hon nog varit ”lite naiv” och att det säkert inom vänsterrörelsen fanns ”personer på marginalen som säkert hade kunnat gå längre” men naturligtvis inte inom hennes parti KFML, för där ”tilläts ingen terroristisk verksamhet”.

En annan som fick mikrofonen var tidigare IB-agenten Svante Winqvist, som sågade svensk journalistkår jämnsmed fotknölarna när han redogjorde för hur de under fyrtio års tid låtit Jan Guillou ha tolkningsföreträde om vad som hände i IB-affären. Att ge Guillou monopolställning som IB-affärsexpret är ju uppåt väggarna tossigt eftersom Guillou är den som har haft minst med avslöjandet av de tre dömda att göra.

När Bratt fick frågan om hur han kände det att Guillou hela tiden fick hela äran för avslöjandet blev svaret att Bratt först inte ville gå i polemik ”då han inte ville ställa till det för vänstern”.

Men sedan gick han ut och gav sin version och har sedan dess blivit angripen av Guillou. Det är uppenbart att det är en affär i affären för Peter Bratt. Om ovänskapen med honom och Guillou sa Bratt:

”Jag tror han betraktar mig som ett hinder man ska undanröja.”

Jag förstår precis vad han menar. Guillou älskar rampljuset och slåss nog dagligen med sitt ego, som han under drygt fyrtio år haft hjälp av okritiska journalistkollegor att pumpa upp. Guillou har fått bre ut sig om ”hur det var” utan att särskilt mycket kritiska frågor ställts kring det som uppenbart är motsägelsefullt.

Så länge Bratt och Ekberg eller för all del någon annan berörd höll sig borta (eller hölls borta) från medias ljus kunde Guillou tala väl eller neutralt om dem. Men så fort någon tog plats i rampljuset och sa något som motsade Guillous version kom de obönhörliga reaktionerna från Guillou.

Som exempel: Våren 1973 avslöjas Gunnar Ekberg som IB-agent i Fib/Kulturfront. Texten är först och främst Guillous, inte Bratts. Här beskrivs Ekberg med väldigt många positiva epitet. Guillou skriver att Ekberg blev en av IB:s ”viktigaste agenter inom den svenska vänstern”, Ekberg blev ”en av IB:s mest effektiva agenter”, Ekberg hade ”perfekt inblick i allt palestinaarbetet i Sverige”, Shin Beth var ”förtjusta” över att ha fått in ”en effektiv agent” i den svenska palestinarörelsen för att inte tala om hur Guillou beskriver hur ”effektiv” Ekbergs rapportering var. Guillou brer på och brer på, men samtidigt ser vi föraningarna till hans Hamiltonidé för Ekberg beskrivs som att han efter ett tag blir ”sympatisör” till rörelserna han är satt att infiltrera. Men förutom detta är det överlag en skicklig och effektiv agent som beskrivs.

Officiellt kommer detta nummer av Fib/Kulturfront ut den 17 maj, men som vanligt har några journalister fått lite förhandstips och det står nu klart att Ekberg fått fly hals över huvud till hemlig ort utomlands då han var hotad till livet. Detta får Jan Guillou fråga om den 16 maj:

”Hela hans historia är ett hopkok”, förklarar Jan Guillou till SVT:s reporter, trots att han dagen efter ska publicera en artikel där han framställer Ekberg som en effektiv och skicklig agent.

Även Bratt har fått sina slängar genom åren. Inte för att jag följt dem så noga, men min bild är entydig: När Bratt säger något som motsäger Guillous version tar Guillou fram sin verbala piska. Även Ekberg har fått känna av den (men tar den med ro, kan jag intyga). Min uppfattning är att Guillous agg mot Ekberg började när TV4 gjorde en dokumentär om Gunnar Ekberg. De Guillouska attackerna lät inte vänta på sig!

Guillous smutskastning nådde sitt epicentrum 2009 när han i sina ”yrkesmemoarer” hackade på Bratt för att vara ”golbög”. Men knappt hade boken kommit ut förrän Expressen avslöjande att Guillou varit betald agent för KGB.

Här bör påpekas att avslöjandet byggde på Guillous egen berättelser inför kamera och mikrofon, något som han senare uppenbarligen ångrade och därför helt Guillou-strategiskt valde att gå till fullständigt besinningslös attack mot än den ena och en den andre.

Ekberg kallades i en debattartikel för ”en hämdgirig mytoman” och den som plockar fram Guillous ”uppdaterade version” av memoarerna kan läsa ett helt kapitel med så många negativa uttryck om så många personer att det är blott den blinde som inte kan uppfatta att Guillou var besinningslöst arg.

Så det är ur detta perspektiv jag finner en trovärdighet i Bratts kommentar ”Jag tror han (Guillou) betraktar mig som ett hinder man ska undanröja.”

Genom åren har vi nämligen fått se Guillou eller ett otal svenska journalistkollegor utnämna Jan Guillou till expert på en mängd skiftande ämnen:

  • IB och IB-affären
  • svenskt rättssystem
  • svensk, fransk, israelisk och amerikansk underrättelstjänst
  • svensk, fransk, israelisk och amerikansk säkerhetstjänst
  • franska viner
  • terroristen Carlos ”Schakalen”
  • terrorismen under kalla kriget
  • terrorismen efter kalla kriget
  • fransk fotbollshistoria (streamat från AB i samband m senaste fotbolls-EM)
  • fotboll över huvud taget, i synnerhet Zlatans roll som lagledare (samma sändning)
  • jakt
  • svensk 1900-talshistoria
  • samt inte minst vikingarnas stridskonst med mera, med mera 

Det är så uppenbart att en kille som bara läst en termin ren juridik på universitetet kanske inte är Sveriges främsta expert på svenskt rättssystem.

En gång satt jag på en middag med en författare specialiserad på vikingarnas stridskonst och som förtvivlat undrade hur i hela fridens namn svensk journalistkår okritiskt kunde låta Guillou uttala sig om något han uppenbarligen inte visste något alls om (vikingarnas stridskonst alltså).

Och det är här i ett nötskal vi har problemet: Under fyrtio år har svensk journalistkår gång på gång gett plats till Guillou inom diverse ”expertämnen” – men hur många journalister har egentligen kollat om karl varit lämpad för detta expertområde? Bara för att han låter som om han kan betyder det inte att han kan!

Varje gång någon kliver fram och hävdar något som strider mot Guillous hemmasnickrade expertkunskaper eller hemmasnickrade världsbild far han ut till motattack och utnämner ännu en ”mytoman”.

Fotnot: Alla blir inte ”mytomaner”. Mot Cissi Elwin körde Janne mer av härskarteknik. Lilla Cissi visste ju inte bättre för hon förstod ju inte sig på juridik, läs här och här. 

 

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i FiB/Kulturfront, Håkan Isacson, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Peter Bratt, Sverige. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tack och lov för ny journalistgeneration som inte är personligt kränkt av IB-affären! Seminariet på Södertörns högskola.

  1. Victor Rangner skriver:

    Jag tycker att en del av dessa uppgifter emotsäger det som står i hur Public Service, dvs SVT, SR, UR och Radiotjänst AB, har som uppdrag: http://www.skrivunder.com/svt-avgiften_ar_ovardig_en_demokratisk_stat För om det inte funnes andra företag som arbetar med massmedia, information och debatt, så skulle svenska folket, liksom en kvarleva från förr, fortsätta att tro att SVT och SR har något slags patent på den s k ”sanningen”. Flera gånger har det ju samtidigt hänt att SVT och SR är väldigt ”spaka”, när det handlar om att fråga ut eller kritisera svenska makthavare och politiker. Fler och fler blir medvetna om att SVT och SR står väldigt nära den politiska makten och, också, ofta ingår i maktsfären. Estonia är ett exempel. Tsunami-katastrofen, med de hemligstämplade banden, ett annat. Att alla har gått i samma skolor och i samma utbildningar, spär på uppfattningen, att det finns en ”politisk korrekt” agenda som alla i närheten av maktsfären tillämpar. Detta kan naturligtvis av sådana som Sverigedemokraterna, användas som bevis på att det finns ”en dold enighet”, som inte låter sig kommenteras eller provoceras. Det finns sådana slags diffusa partier i den s k ”Styckmordsrättegången” angående Catrine da Costa, men också vittnesmålet från den lilla flickan, som bara var ett och ett halvt år, då hon skulle ha varit med och sett sådant som kunde tas som bevis för vilka som var skyldiga. Eller hela processen omkring Thomas Quick, hans medicinering, och de dolda kommunikationerna mellan, å ena sidan åklagare och domare, och å andra sidan polis, läkare och försvarsadvokat. Hannes Råstam utförde ett arbete och en arbetsinsats som ingen bett honom om. Ifall han inte varit tillräckligt intresserad och engagerad, så hade allt sett ut som förut. Och, det kan man nästan förutsäga vid det här laget; ingen kommer att bli anklagad, misstänkliggjord eller avskedad. I Sverige hanterar man det socialt istället. Så de som gjort fel, eller som kan ha begått fel, blir isolerade och, när det har gått en tillräckligt lång tid, utstötta. Men ingenting blir offentliggjort av Public Service. Och ingen efterfrågar heller en sådan granskning. Så den gamla frågan återstår: Vem bevakar väktarna?

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Jag tycker absolut inte att allt är dåligt med Sveriges Radio och SVT. Tvärtom gör de väldigt många bra program och de har många väldigt duktiga journalister som jag hyser stor respekt för. Det är själva hanteringen kring IB-affären i synnerhet, men även Sjukhusaffären och andra händelser med underrättelse/spionage/terrorkopplingar, som jag är kritisk mot. Tyvärr är just dessa program alltför ofta ensidigt vinklat, och jag tror tyvärr att det påverkas av att en person som är journalist (som själv är ett partsintresse i affären) getts i princip en monopolsituation i att uttolka ”hur det var”. Han måste naturligtvis komma till tals, men jag är övertygad om att mångfald hade gett oss mer insikt om vad som egentligen hände.

      Ang Quick-fallet gjorde mig veterligen Hannes Råstam dokumentären om Quick för SVT.

      Ska vi kritisera svenska journalisters relation till makten? Jag ingen bild av att kåren sätter sig i knät på dem. Tvärtom uppfattar jag att många journalister har en väldigt hög integritet.

      Gällande Tsunamin och Tsunamibanden m m har nog många reportrar kämpat på för att få fram uppgifter. Den som lyckades råkade vara en reporter på SVD. Gissningsvis en blandning av tur och skicklighet.

      Hälsar
      Lena B

  2. ericr45 skriver:

    Har du inte fått något om bakfoten nu??
    Vill du verkligen hävda att man måste kunna något utöver det vanliga i ett ämne för att vara ”expert” i media?
    Själv tycker jag att det kryllar av charlataner som sitter och åmar sig i TV:s soffor och soffprogram.
    En viss Henrik A (med examen fil.arn) har ju medialjuset på sig just nu.
    Utom hos de riktiga experterna förstås.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej du anonyme!
      Du måste sätta det hela i sitt sammanhang. Svensk presshantering av IB-affären och Guillou och Guillous ego är en solitär och jag har inte hittat något som är jämförbart med detta.

      1. TIDSASPEKTEN.

      Vad gäller IB/IB-affären, att ge Guillou tolkingsföreträde för dessa samt upphaussningen av Guillous person och ego talar vi om ett fenomen som varat i FYRTIO (40) ÅR. Det är en extremt lång tid, i synnerhet med tanke på att journalistkårens etiska regler säger att man ska ”höra båda sidor” m m. Att Guillou fått extremt stor plats i media under fyrtio (40) års tid är ej jämförbart med om någon Henrik A har medias ljus ”just nu”.

      Under de första TRETTIOFEM (35) ÅREN bjöds bara IB-sidan in till direktständ diskussion/debatt om IB-frågor vid ett (1) enda tillfälle, och jag vill lova dig att det har hållits många debatter i ämnet genom dessa årtionden. Hur kul är en debatt där bara ena laget bjuds in för att dribbla med varandra? Hur kunde det komma sig att bara en (1) enda svensk redaktion under 35 år kom på att man även kunde bjuda in IB-sidan till en diskussion?

      2. OSKRIVNA (ETISKA?) LAGAR
      Fler och fler uppgifter som framkommer tyder på att det har funnits oskrivna lagar inom journalistkåren om HUR man ska bevaka IB-affären, vilket i princip går ut på att man inte ska höra den ena sidan. Vad gäller Sveriges Radio har jag skrivit några inlägg om detta, som du hittar på länk här. Här visar jag hur t ex en journalist som försöker arbeta enligt de etiska reglerna stöter på mothugg från högre chef. Märkligt!

      Förutom detta har jag nu ytterligare fall med journalister (pluralis) som vittnar om att man kan få kritik från högre chefer om man bevakar IB-affären på ett (som jag tolkar detta) mer sakligt sätt. Det finns också ett uttalande från en tidigare SR-journalist som till f d IB-agenten Gunnar Ekberg nyligen sagt ”dig fick man ju inte intervjua tidigare”.

      Det är alltså uppenbart att det är något som är konstigt i hanteringen av IB, IB-affären och fallet Jan Guillou, i synnerhet på Sveriges Radio. Läs förresten gärna Svante Winqvists bok ”IB-affären – i vems intresse?” som gavs ut 1974, så kan du få lite mera inblick!

      3. POLITISERING OCH IDOLISERING
      IB-affären är för de flesta människor i Sverige en historisk händelse. Men för vissa är den än i dag en politiskt het potatis. När jag skriver ”för vissa” menar jag personer på yttersta vänsterkanten och faktiskt i princip hela journalistkåren som ett kollektiv. 1973 när IB-affären inträffade tog journalistkåren politisk ställning. Väldigt många av de som bevakade själva affären var kompisar (ibland bästa kompisar) samt f d jobbarkompisar till Guillou.

      Den som studerar svensk medias hantering av IB/IB-affären och Guillous ego som fått plats i medias ljus inser att det hela intimt sammanfaller med en politisk världsbild. En 68-generation som kramat en 68-generation. Men oavsett var den enskilde journalisten står politiskt så finns det en grundmurad uppfattning om affären som jag tror många journalister fått med sin utbildning och på redaktioner. IB-affären har lanserats som den svenska motsvarigheten till Watergateaffären. Guillou (och Bratt) blir därmed idoliserade inom den egna kåren, något som nådde sitt epicentrum 2009 inför lanseringen av Jan Guillous sk yrkesmemoarer, läs här.

      4. KRITISKA FRÅGOR ELLER AVSAKNAD AV KRITISKA FRÅGOR?
      Genomgående skulle jag säga att det under fyrtio ås tid ställts alltför få kritiska frågor till Guillou. Den som börjar granska honom upptäcker att han VARIERAR sina beskrivningar av sin egen person och sina egna insatser. Det är som en fiskare som berättar sin fiskarhistoria, som bara blir bättre och bättre. Det är inte helt ovanligt att hitta helt motsägelsefulla utsagor från hästens mun. Trots att han upprepade gånger belagts med lögn fortsätter hans egna kår att avhålla sig från kritiska frågor. Detta är ett fenomen i fenomenet!

      Om du med Henrik A menar Arnstad så vill jag bestämt hävda att hans program för P3 Dokumentär fick sådant mothugg två dagar innan sändning då en riktig expert (professor Olof Pettersson) i direktsändning sågade programmet med fotknölarna, vilket ledde till att SR omedelbart drog tillbaka sändningen och mixade om den. Även Per Wirthén förde fram skarp kritik. Så här vill jag bestämt hävda att kritiska frågor får plats och ges dignitet.

      5. SOFFORNA
      Jag håller med dig om att det råder viss brist på ”riktiga experter” i tv-soffor, men detta fenomen gäller även nyhetssändningar. Orsaken är mig veterligen inte politisk-ideologisk utan handlar snarare om RESURSER. Redan på 90-talet började man tala om skeleton staff och värre har det blivit. Du har helt enkelt inte så mycket tid längre och konsekvensen är att man i högre grad väljer någon ”som gör sig i media” och som överensstämmer med det reportage man redan har gjort, vilket väldigt ofta slutar med att man tar en kollega i det egna huset som kommentator.

      Således är fallet IB-affären och Guillous ego en fyrtioårig historia medan kommentatorjournalistikeuforin är ett nutida fenomen. Delvis, men bara delvis, sammanfaller de men i grunden är det en stor skillnad mellan dem: den ena är politisk-ideologisk medan den andra handlar om knapphändiga resurser.

      Hälsar
      Lena B

  3. Victor Rangner skriver:

    Man kanske bör nämna Röda Arméfraktionen, Baader-Meinhofligan och kidnappningen av Anna-Greta Leijon också. Det mesta vittnar, som vanligt, om att Sverige är ett litet land, där, nästan, alla känner alla. Mycket har inte förändrats sedan mordet på Gustaf III på Maskeradbalen på Operan. Men med den förutfattade meningen, missar man också sådana som ”Lasermannen”, eller händelserna kring Knutby, då sådana personer inte ingår i samma vänskapskretsar, som t ex Christer Petterson och ”Bombmannen”. Men man får hoppas att det med tiden samlas ihop tillräckligt med material om hela det etablissemang som ännu så länge går under beteckningen ”68-rörelsen” eller ”den svenska vänsterrörelsen under åren 1968”. Gissningsvis hänger den starkt samman med det som cancerläkaren Georg Klein kallat för att ”svenskarna är fredsskadade”. Vi bär på något slags dåligt samvete för att aldrig ha tagit steget riktigt ut i det Andra världskriget. Och därmed kan det finnas ett omedvetet, undertryckt, behov av att få sin betydelse bekräftad i ett senare sammanhang.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Både Peter Bratt och Jan Guillou tillhörde den så kallade 68-rörelsen, men bara en har getts en orimlig monopolställning som uttolkare av IB-affären. Mellan åren 1973 och 2009 bjöds IB-sidan bara in en enda gång till en offentlig alt direktsänd debatt om IB-frågor. Som kontrast kan man säga att IB-affären debatterats flitigt under samma tidsperiod om 34 år, men då oftast med den ena sidan som enbart fått debatterar med sig själva, vilket onekligen varken varit spännande eller berikande.

      Denna avsaknad av flera röster i debatten skulle jag säga har varit en av det största hindren för en saklig syn på IB-affären och den strider dessutom mot de etiska regler som press, radio och tv har att arbeta efter.

      Efter 2009 (KGB-affären) har fler röster fått komma till tals och Giljo görs inte lika ofta till expert på allt och inget, vilket onekligen är ett sundhetstecken. De bästa intervjuer jag sett med Guillou har f ö alltid varit genomförda av utländska journalister som intervjuat honom. Det finns en tydlig avsaknad av beundrande kollegialitet när utl journalister intervjuar.

      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.