Riksdagsseminarium om Stasis och KGB:s verksamhet i Sverige under kalla kriget

Eftersom jag varit bortrest har jag inte haft full koll på vad som hänt i Sverige. Onsdagen den 15 maj ska det ha arrangerats ett seminarium i riksdagen som berör denna bloggs ämnesområde.

Enligt den moderate riksdagsledamoten Mats Johanssons blogg här ska ämnet ha varit Stasi och hur Stasiforskningen ska drivas vidare ”efter professor Birgitta Almgrens banbrytande forskning”.

Amanda Wollstad beskriver seminariet i Frivärld Magasin i ett lite bredare perspektiv. Hon inkluderar även KGB:s verksamhet som forskningsområde, läs här.

Problemet är de två dock eniga om. Det är angeläget att forska i ämnet, men tyvärr är det svårt att få tillgång till arkivmaterial i Sverige. Sekretessreglerna är mycket stränga. Bättre att åka till andra länders arkiv för att få fram sanningen.

(Vi i Sverige leder definitivt inte öppenhetsligan i världen vad gäller underrättelse- och säkerhetstjänsterna, min anmärkning). 

Så vad ska man göra åt den hårda svenska sekretessen? Johansson visar i sitt blogginlägg inte färg vad han anser. Wollstad ställer sig i sin artikel positiv till en sanningskommission, enligt professorerna Anders Törnvalls och Lennart Stenflos förslag. Sanning och försoning är ledorden.

Själv känner jag mig skeptisk. Inte till själva tanken om att lägga fram fakta kring kalla kriget. Inte heller till att nå försoning. Min tveksamhet gäller hur en sådan här kommission ska kunna genomföras i Sverige.

I Sydafrika var brotten tydliga. Människor hade fängslats, torterats, dödats. Det var ett (1) land och en (1) säkerhetstjänst och vars arkiv makthavarna kunde ge axess till. Inblandade parter måste ha varit rätt lätta att identifiera. 

Men hur ska vi identifiera berörda parter som ska kallas till en sanningskommission om Stasi:s och KGB:s verksamhet i Sverige? Och varför bara Stasi och KGB? Varför inte DDR:s militära underrättelsetjänst VA? GRU? Varför inte polska säkerhets- och underrättelsetjänsten, den tjeckiska dito etc. etc. Ju mer man funderar desto uppenbarare blir problemet: arkiven är inte tillgängliga, eller så är de delvis förstörda.

I princip har vi bara ett skadat Stasiarkiv att tillgå samt Säpos arkiv, om politikerna ändrar lagstiftningen. Kommer vi att hitta så många sanningar då? Jag skulle säga att övertron på Säpos arkiv kommer att blottläggas i all sin pinsamhet. I Säpos arkiv hittar vi inte främst bevisen, utan observationer och indikationer. 

Tänk er att vi får tillgång till några papper från Säpo om den förre riksdagsledamoten NN. NN kallas till kommissionen där NN avkrävs förklaring till varför NN dunkat en KGB-agent i ryggen på 1960-talet och sen ätit middag med honom på krogen. Vad kommer förre riksdagsledamoten NN att säga? NN kommer naturligtvis att säga att en middag inte är förbjuden, vilket är ett helt korrekt påstående. Folk i gemen kommer sedan att skratta och säga att den där kommissionen håller ju bara på med trams. En liten minoritet kommer att undra om det var något mer som den förre riksdagsledamoten NN inte sa om sin relation med KGB-agenten. Spekulationerna om NN:s KGB-kopplingar kommer sedan att leva kvar.

Vi går vidare och får ut papper från Stasiarkivet som visar att ett skånskt par arbetat för Stasi. Mannen fick i uppdrag att ta jobb inom skolvärlden. Genom att spionera på barnen ville Stasi få reda på vilka föräldrar som kunde tänkas rekryteras av Stasi. Men hur ska vi hitta dessa barn bakom sekretess-stämplarna? Och om vi lyckas förmå Stasimyndigheten i Tyskland att låta oss ta del av namnen på offren – blir det inte vi som istället skapar sår genom att informera dessa nu 30-40-åringar som inte haft en aning om att de varit utsatta för främmande makts säkerhetstjänst när de var barn? Vill alla människor verkligen veta sanningen? Min erfarenhet är: nä. Vill alla göra upp med sitt förflutna? Min erfarenhet: nä.

Vi har kvinnan som bor här i Skåne som Stasi spionerade på då de ville rekrytera henne. Hon fick frågan av Stasi om att bli agent och hon sa nej. Bestämt nej. Stasi lät henne sedan vara. Vill denna kvinna som uppenbarligen är ett offer ha försoning? Med vem ska hon försonas? Ska vi eller ens kan vi begära att Tyskland lämnar ut motvilliga Stasiofficerare som planerat rekryteringen och beordrade agenter att smyga utanför kvinnans hem, kika in genom fönstren och lämna rapporter? Ska vi kalla in den i Sverige bosatta Stasiagenten som stod och glodde genom fönstret? Sorry – hon är död.

Jag skulle säga att det vore en väldigt bra idé om den tidigare Stasiagenten Aleksander Radler mötte Stasis offer Anders Törnvall öga mot öga under försoningsliknande former. Men följdproblemet är: vilka mer ska vi bjuda in som kan anses vara Aleksander Radlers offer? Vissa namn är dolda bakom BStU-handläggarnas tjocka svarta sekretesspennor. Andras finns i strimlor i tusentals säckar i Tyskland. Några är borta för alltid. Vi har helt enkelt inte alla namnen. 

Glöm inte heller att forna Stasiagenter bara brukar ”komma ihåg” sådant som finns på papper och som därmed inte kan förnekas. Försoningen med forna Stasiagenter bygger alltså på att alla papper är tillgängliga och läggs framför nosen på dem.

I fallet med Radlers akt finns en tydlig frånvaro av papper som berör just den svenska delen av hans verksamhet. Således är jag övertygad om att nya sanningar kommer fram i framtiden, men när vet jag inte. Det kanske blir om ett år. Om fem år. Om tio, tjugo eller kanske 100 år. Om 300 år uppskattas rekonstruktionen av det strimlade materialet vara klar, om inte datoriseringsprojektet kommer igång. Så hav förtröstan. 

Det här är några exempel på problem man ställs inför. Det här är orsaken till varför jag känner mig lite tveksam till en sanningskommission. Jag tror inte att sanning och försoning kan ordnas som en snabb fix. Verkligheten är så mycket mer komplex än så. Vem vet egentligen vem som ska försonas med vem?

Här ett inslag från TV4.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, GRU, Kalla kriget, KGB, Säpo, Stasi, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.