God morgon, världen! om svenska jihadister som reser till Syrien och det bortglömda terrorhotet mot Melodifestivalen 1975

I går sände SR:s God Morgon, Världen! ett inslag om svenska jihadister som reser till Syrien för att delta i striderna i landet. Detta med anledning av att terrorforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren i veckan lade fram rapporten ”Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredjeland” – om förebyggande åtgärder och goda exempel i andra länder för att förhindra att främst yngre män strider i konfliktzoner eller tränas för terrorism, länk till rapporten har ni här.

God Morgon, världen! har intervjuat Magnus Ranstorp, men inleder med ett annat intressant namn, nämligen Per Gudmundson, som till vardags är ledarskribent på SvD men som utanför detta via sin blogg följer våldsbejakande islamism via sin blogg gudmundson.blogspot.se. Jag har tidigare skrivit om blogg, bland annat då SR:s Medierna i P1 tog upp problemet med den bristande svenska terroristbevakningen efter terrorattentatet (den något misslyckade självmordsbombningen) i Stockholm i december 2010, se länk här. Gudmundson har blivit en sådan auktoritet på området så att t o m Säpo/åklagare refererar till honom ibland.

Intressant i rapporten är att Sverige har lite av en särställning i världen. Medan många andra länder behandlar våldsbejakande islamism som en av många extremismer tassar vi runt ämnet. Det är helt enkelt politiskt känsligt.

Rapportförfattarna Ranstorp och Hyllengren vill att vi inte ska överdriva hotet från våldsbejakande islamism, men vi ska inte heller blunda för det, menar de. Samtidigt har Säpo, liksom flera andra länders säkerhetstjänster, konstaterat att resande till stridszoner har ökat. Under de senaste 18 månaderna har ett 30-tal rest iväg bara från Sverige. Några är redan förmodat döda.

Vad reser de ner till? Vad händer när personerna kommer tillbaka? I utländsk media beskrivs ofta de stridande som ”kanonmat”. Det är unga personer som på bara några veckor kan gå från tanke till handling och resa iväg till något de uppenbarligen inte fattar vad det är. Bilden jag entydigt får av experter och utländsk media är att i princip alla dessa unga mäns kunskaper i strid är närmre noll än något annat. Det vore inte osannolikt om en del som uppges ”ha dött i strid” egentligen har dött av något helt annat. Allt från sjukdomar (kanske kopplade till dålig hygien) till ”felaktigt handhavande av det egna vapnet”.

I programmet tar Gudmundson upp vad som händer med de som kommer hem. Enligt honom är det många som drar sig tillbaka, men att de kanske blir idoler i sin närmiljö. Detta i sin tur leder säkert till att andra också vill resa iväg.

Även om de flesta verkar lugna ner sig efteråt finns det exempel på personer som sedan återvänder till sina hemländer och begår jihadiska våldsgärningar. Gudmundson nämner de fyra som dömdes för den planerade attacken mot JyllandsPosten. Tre av dessa hade ”erfarenheter av resor i konfliktzoner”.

Det här är nutid. Något som jag egentligen inte brukar beröra på min blogg. Men det intressanta är att man i programmet tar upp och jämför med terrorhotet på 1970-talet. Det är här jag tycker att man lite för lätt sveper över problematiken. Speakern säger att hotet mest kom från Västtyskland och Gudmundson nämner ockupationen av Västtyska ambassaden och Norbert Kröcher-affären.

Det är helt korrekt att referera till dessa händelser, men jag vänder mig mot att endast beskriva den här tidens terrorhot som något som bara kom ”utifrån”.

Ivrigt framhärdar också Jan Guillou, som av outgrundlig anledning tagits in som ”IB- och terrorexpert”, just detta i programmet. De enda terrorister som fanns vid den här tiden var de som fanns i Västtyskland, enligt Guillou. ”Palestinierna” var inte ”terrorister i dagens mening”, enligt Guillou. Orsaken var att de ”stred mot Israel” 

Det är en rätt underlig formulering eller möjligen medveten formulering av hr Guillou. Ett helt folk kan ju inte vara terrorister! Däremot kan människor organisera sig i grupper, som ägnar sig åt terrorism. Och sådana fanns det gott om på 60/70-talet och en del hade otvetydigt personer av palestinsk härkomst bland sig. 

Den palestinska marxist-leninistiska motståndsrörelsen PFLP var utan tvekan en terrorrörelse. De kapade nämligen flygplan och utförde attentat, ofta mot tredje person vilket är själva definitionen på terrorism och som visar att Guillou har fel i sitt påstående i programmet.

Kapningar och attentat ägnade sig också det maoistiska Japanska Röda Armén åt. Baader Meinhofligan behöver väl inte en närmre presentation, men jag noterar att de även kallade sig Röda Arméfraktionen (RAF) då de ville markera sin tillhörighet till ”den kommunistiska världsrevolutionen i sovjetiska krigsmaktens efterföljd” som det står i Nationalencyklopedien.

Flera svenska vänsterrörelser hade kontakter med terrororganisationer som PFLP, Japanska Röda Armén och RAF. Det framgår t ex av ett Säpo-PM daterat 1975-01-02.

Av detta PM framgår att representanter från PFLP och Japanska Röda Armén haft sammankomster i ”Stockholm, Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Paris, Haag, Hamburg, London och Rom” under julhelgen. (eftersom de var marxister behövde de inte fira jul).

Jag noterar: Av 9 uppräknade städer var tre (3) svenska och fyra (4) skandinaviska. Jag läser vidare i PM:et:

”I sammankomsterna inom Sverige och i Köpenhamn har representanter från SKP, KFML(r) och RMF deltagit. I sammankomster i Stockholm, Göteborg och London har även representanter för IRA deltagit.”

I försättsbladet till detta PM uppges att ”svenska kontaktmän för PFLP” också deltagit på mötena.

SKP kan inte vara något annat än Sveriges kommunistiska parti, se här. Information om KFML(r) eller Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) hittar ni här. Uppgifter om Revolutionära Marxisters förbund, RMF, hittar ni här. Behöver jag presentera IRA? 

Vad pysslade då dessa representanter med i Malmö, Göteborg, Stockholm och Köpenhamn? De ägnade sig faktiskt bland annat om diskussioner om ”tomtar” och planerade våldsaktioner.

”Syftet med sammankomsterna var att diskutera erfarenheter från tidigare aktioner samt diskussioner om lämpliga aktioner inför 1975”, står det att läsa.

I stort sett har resonemanget gått ut på att föra ut våldet och terrorn till ‘fredliga’ länder i Europa. IRA-representanter framhöll att senaste tidens bombdåd i England varit framgångsrika. Man har satt skräck i engelsmännen menade man.

Man underströk vikten av att svenska organisationer stöder de aktioner som kan komma att ske i Sverige under 1975. Man vill att de svenska organisationerna efter ett attentat eller en ockupation skall gå ut i massmedia och klargöra bakgrunden till varför t ex palestinierna utför dessa aktioner.”

Under julhelgen 1974/75 utfördes så kallade ”tomteaktioner” i Malmö och Köpenhamn. Exakt hur dessa aktion gick till kan bara anas. Av PM:et framgår att radio och tv flitigt har rapporterat om hur affärsinnehavares skyltfönster förstörts, att IRA ”uppges vara hjärnan bakom tomteaktionerna” och där svenska KFML(r):s representanter ”ville ta åt sig äran av att ha börjat med det aktuella klistret”. Således tolkar jag att tomtar klistrats på (kapitalisters?) skyltfönster, som blivit förstörda.

Vad var det då man planerar för ”aktioner” i Sverige 1975? Av ovan nämnda PM framgår att främst på listan står ”angrepp mot schlagerfestivalen”. Det framgår att man räknar med att inleda detta redan mot uttagningen i Göteborg 15 februari. 

Scandinavium nämns som trolig plats för uttagningen i Säpo-PM-et. Vad gäller finalen läser jag i dagens SvD att den var 22 mars 1975 på St Eriksmässan i Älvsjö. Vi fortsätter i Säpo-PM-et från 1975:

Vid händelse av att Israel skulle företa militära operationer i Mellanöstern planeras det för angrepp på synagogor i Stockholm och Göteborg samt angrepp på annan judisk egendom i Sverige. Aktörerna som Säpo rapporterar om uppges ha en lista på judiska affärsmän i Sverige. 

Det finns ytterligare material från Säpo från den här tiden och som är mycket intressant.

1974.12.11 ankomststämplas ett telex där det står att ”en tillförlitlig källa” uppger  att förespråkare för Baader Meinhofligan kontaktat KFML(r)-representanter i Stockholm för att få hjälp att väcka internationell uppmärksamhet för RAF:s situation i Västtyskland.

”Ligans förespråkare som är från Hamburg ville ha KFML(r):s hjälp att företa ockupation av en ambassad i Stockholm”.

Av detta PM framgår att KFML(r) ställer sig villiga till att ordna en demonstration eller ha kontakt med media i samband med ockupationen. r-arna sägs alltså sig ställa sig positiva till PR-aktiviteter i samband med terroraktioner! 

Vad hände då? Schlagerfestivalen 1974 var rigoröst bevakad och artisterna, t ex Lars Berghagen, fick inte någon förklaring förrän drygt tio år senare till den enorma bevakningen de varit utsatta för. Berghagen vittnar 1988 i Expressen om att han plötsligt inte fick ta taxi till mässhallarna utan att polis kom och hämtade honom, att han åkt hiss ner med en polis medan den andre sprang nerför trappan med dragen pistol samt att de sedan kört med blåljus genom stan och kört mot rött ljus hela tiden.

Några attentat mot festivalen kom så vitt jag vet inte till stånd. Däremot förekom demonstrationer i samband med festivalen, skriver Expressen. Mot vad anges inte i pressklippen 1988, som jag tagit del av.

Vad som däremot hände samma år var ju en ockupation. Ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975 kom ju som bekant till stånd. En av de indikationer som Säpo fått visade sig alltså bli ett reellt faktum.

Med detta kan jag konstatera att terrorhot var högst realistiskt i Sverige och Skandinavien på 1970-talet, något som de flesta har glömt bort eller kanske inte ens vet. Vi vill så gärna tro att det bara var utifrån hotet kom och att det svenska folket var vitt som snö.

Vad jag tycker är tänkvärt av denna läsning är hur lätt något som av en del skulle kunna betecknas som ”pojkstreck” (tomteklistret på rutorna) snabbt verkar övergå till diskussioner där människor uppenbarligen kan skadas eller dö. Det verkar finnas en känslomässig avtrubbning hos en del av personerna som Säpo rapporterar om. Många beskrivningar av människor som varit verksamma i ovan nämnda rörelser tyder på att grupperingarna hade starkt sektliknande drag. ”Kampen” var viktigt och våld sågs som en helt okey metod.

Vad har det då blivit av dessa människor som fångades av våldsromantiken? Två av ockupanterna på Västtyska ambassaden dödades, resten dömdes till fängelse i Västtyskland. PFLP:s operationschef dog 1978 på ett sjukhus i Östberlin, troligen förgiftad av Mossad genom belgisk choklad. Av övriga utländska organisationers företrädare har många dött eller hamnat i fängelse.

Hur gick det med svenskarna då? De som föll för våldsromantiken? Tja, de flesta lugnade faktiskt ner sig. De blev läkare, sjuksköterskor, politiker, egna företagare, professorer och chefer inom kommunal verksamhet. En blev faktiskt t o m chef inom en stor mediekoncern. En annan som var KGB-agent blev sedan välkänd författare.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Göteborg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, IRA, Jan Guillou, Japanska Röda Armén, Journalistik, Kalla kriget, KFML(r), Malmö, Palestinarörelsen, PFLP, Rote Armeefraktion (RAF), Säpo, Stockholm, Sverige, terrorism, Tyskland. Bokmärk permalänken.