Tyvärr – inte helt rätt om IB-affären

Attans också. Jag som skulle ha en kväll ledigt och så tipsade någon mig om en djupdykning i IB-affären, ett fördjupningsreportage levererad av Christian Holmén och Expressen.

Nu vill jag börja med att säga att jag tycker att Holmén är en jätteduktig journalist, så det smärtar mig att säga att allt inte blev rätt. Mycket är rätt, som att IB-affären blev början till en fiendskap mellan Bratt och Guillou. Men jag vänder mig mot att allt för mycket är Guillous officiella version av affären.

Är det något viktigt som är fel? Ja, det viktigaste är nog det här:

”IB-affären” beskrivs som ”den största politiska skandalen i svensk historia. En skandal som sände chockvågor genom hela det politiska Sverige, genom försvarsmakten och säkerhetsorganen. Och som med tiden skulle leda till att Socialdemokraterna förlorade sin mångåriga maktställning.”

Det är helt korrekt att affären skakade underrättelsevärlden. Men skakade den verkligen det politiska Sverige? För mig framstår min pressklippsläsning som att yttersta vänstern tjafsar med Socialdemokraterna och att resten av det politiska Sverige tiger still.

Påståendet om att Socialdemokraterna förlorat sin mångåriga maktställning på grund av IB-affären är inte Holméns påfund. Den har funnits som påstående under lång tid och det intressanta är att ingen verkar ha kontrollerat om påståendet är statistiskt vederlagt. Det är det inte. Tvärtom.

Hur såg då väljarvågorna (chockvågorna) ut under de här åren? För att förstå måste vi dra ut linjerna över lite längre tid. IB-affären briserade i maj 1973, men gripandet av Bratt, Guillou, Isacson m fl hände i oktober 1973, dvs efter valet 1973. Därefter kom domar och utredningar. IB-affären kan därmed inte mätas från ett val, utan måste mätas över flera. Dessutom måste vi betänka att vänstervågen inträffade det magiska året 1968, dvs fem år före IB-affären.

Hur såg då yttersta vänsterns statistik ut? Den som stod FiB/Kulturfront allra närmast?

Låt oss titta på Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, senare benämnt SKP:

  • År 1970 hade de 0,43% av väljarstödet.
  • Det magiska IB-avslöjaråret 1973 sänktes detta stöd till 0,16%. 
  • 1976, när IB-affären stötts och blötts och utretts, fick partiet 0,32%

Man behöver varken vara statistisker eller statsvetare för att benämna detta som fullständigt marginella förändringar av ett parti som i det svenska demokratiska systemet aldrig får ett enda fnuttigt mandat på riksdagsnivå för att föra folkets talan! Partiet får ju faktiskt mindre stöd efter IB-affären än före! 

Hur var det då med dagens Vänsterparti?

  • 1970 hade de 4,75%
  • 1973 hade de 5,33%
  • 1976 hade de återigen 4,75%

Således konstaterar jag att det ”heta” IB-året 1973 blev hela 0,58% av väljarkåren så arga att de gick över till kommunisterna. Man behöver varken vara statistisker eller statsvetare för att benämna detta som marginella förändringar!

Hur var det då för statsledande partiet Socialdemokraterna?

  • 1964 (andrakammaren) hade de 47,3% av rösterna
  • revolutionsåret 1968 höjde (S) röstetalet till 50,12% av rösterna. Det var Tage Erlander sista val.
  • 1970 under ny partiledare (Palme) fick de 45,34%
  • Det magiska IB-året 1973 som sades påverka förtroendet till det statsbärande partiet så valde 43,56% av väljarkåren att rösta på (S).
  • 1976 fick de 42,75% av rösterna.

Således kan jag konstatera att IB-affären inte påverkade valresultatet något nämnvärt. Det måste vara andra faktorer.

En trendförskjutning sker över tid. Det största raset kommer faktiskt 1970, det vill säga tre år före IB-affären. Då tappar (S) nästan 5 procentenheter. Orsakerna har säkert analyserats av statsvetare och valanalytiker, men jag kan gissa mig på orsakerna: en ny partiledare med lite annan profil än den förra, tidsanda m m.

Men IB kan alltså inte ses som en ”valfaktor”. Läser jag samtida pressklipp så eldar en del vänsterfolk och journalister upp sig, men i övrigt blir det snabbt njuggt i media. Intresseklubben ägnar sin energi åt annat. Till och med Guillou beklagar sig ju över detta i sina memoarer!

IB-avslöjandet fick inte folk att sitta i stugorna och elda upp sig över hemskheterna som påstods ha skett mot yttersta vänstern. Folk var helt enkelt inte så intresserade. Affären var väldigt komplex och kunde inte förpackas i enkla formuleringar av typen ”Tobleroneaffär”. En annan faktor som säkert påverkade var att kalla kriget pågick för fullt. Hotet från ryssen var en realitet och i princip hela den manliga befolkningen gjorde värnplikt. Kort och gott levde man i en annan tid med en annan medvetenhet.

Faktum är att Palmedokumentären väl skildrar att det var annat som engagerade inför valet 1973. Kungen dog. Norrmalmstorgsdramat pågick. IB-affären var nog för svår att förstå, för mycket detaljer som var svårgreppbara.

IB-affären var faktiskt inte den jättestora affär som vissa engagerade ville ha den till. Borgarna höll tyst och tjafset pågick mellan syskonen på vänsterkanten. 

Nästa sak jag vänder mig mot är påståendet att Isacson ska ha börjat för underättelsetjänsten 1968. Min uppfattning är att han började den 6 mars 1965. Visserligen säger Isacson i förhör att han i januari 1969 går över till operativ verksamhet, men samtidigt har jag den entydiga bilden av att den tjänstgöring Isacson hade från mars 1965 till och med januari 1969 delvis tillhörde underrättelsetjänsten. Han fick underrättelseutbildning och tog emot agentsamtal.

Sist men inte minst som jag vänder mig mot följande formulering:

”Jan Guillou och Peter Bratt hade kommit den jättelika skandalen på spåren av en ren slump. Det var Peter Bratt som en kväll hösten 1972 satt på restaurang Prinsen i centrala Stockholm när han stötte på en gammal lumparkompis, Håkan Isacson.”

Det må hända att de träffats där hösten 1972 på Prinsen, men bilden som ges blir skev. Visst kan de ha träffats av en slump 1972, men man får inte glömma att Peter Bratt och den blivande källan Håkan Isacson träffades när de gjorde lumpen 1963/64. Bratt berättar i förhör om att han och Isacson träffas sporadiskt efter detta. Sen drar Isacson med Bratt i Socialdemokratiska partiet 1967/68. De börjar umgås väldigt regelbundet efter detta. De blir riktigt nära vänner. Den bild jag får är att Isacson börjar berätta saker, från diffust om ”Stora hysh-hysh” till mer och mer konkret.

I början på 1972 avskedas Isakson från underrättelsetjänsten på grund av oegentligheter. Detta är en kritisk punkt. Isacson är bitter och hans vän Peter Bratt har själv ekonomiska problem. Han får helt enkelt inte jobb. Jag förstår att Bratt försöker sälja IB-jobbet till SR och till DN, men det går inte. Han får nobben. Då går han till Fib/Kulturfront, en nystartade tidning utan stora ekonomiska resurser. Där sitter Guillou på en fast anställning och tar emot silverbrickan. Det är här Guillou kommer in på en räkmacka. Han kan glida med och ta åt sig äran.

Av förhören framgår att Guillou och Isacson träffas ytterst sällan. Jag förstår det, för de är så olika. De har inget att säga varandra. Isacson är Bratts kontakt. Guillou erkänner i sina memoarer att han faktiskt inte gör så mycket med avslöjandet utan han ägnar sig åt annat.

Till det intressanta hör att Bratt säger att han jobbar åtta månader med avslöjandet och borde haft 32 000 i lön före skatt av Fib/Kulturfront för jobbet. Istället får han blott 7 000 (mindre än två månaders lön) och dessa pengar ska han skatta för först.

Där sitter alltså Guillou med fast lön och kallar sig redaktör och då Bratt under IB-affären skyr medias ljus tar Guillou över. Han får journalister och andra (inklusive Dig som läser detta) att tro att IB-storyn är Guillous story. Att Guillou varit en ledande aktör. Känn dig blåst, för så var det inte! Symptomatiskt är i detta sammanhang att Guillou inför tingsrätten senare framhöll att han och Bratt gjort lika mycket inför avslöjandet av IB. Men när ett års fängelse blev en realitet överklagade Guillou och hävdade att han ju alls inte gjort lika mycket som Bratt. Och det är därför han fick sänkt straff med 2 månader. Därför att han sa som det var. Han hade helt enkelt inte haft lika mycket med avslöjandet att göra.

Vad vill jag ha sagt med detta? Att man inte ska lyssna så mycket på Guillou. Han är den som ändrar sin story ständigt och jämnt. Bratt däremot är mera stringent och vidhåller sin story över tid. Över fyrtio års tid. Det är intressant. Varför lyssnar så många på en som byter versioner hela tiden?

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Säpo, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tyvärr – inte helt rätt om IB-affären

  1. Lena Breitner skriver:

    God morgon! Vaknade med två mejl från läsare som påpekar att jag råkat skriva Per Albin i texten istället för Erlander. Man ska nog inte skriva texter efter klockan 12 på natten. Eller så ska man skriva dem mitt i natten men sedan korrekturläsa först till morgonkaffet innan man publicerar!

Kommentarsfältet är stängt.