52 år sedan i dag sedan regalskeppet Vasa såg dagens ljus igen – och en perfekt cover för en Stasiagent

I dag är det 52 år sedan regalskeppet Vasa bärgades. Skeppet har en alldeles särskild plats i min familjs värld. För det första finns det en planka på Vasaskeppet som inte är i original. Den har min man Gunnar Ekberg varit med om att bärga från Riksäpplet under hans tid i lumpen.

Sen finns det ju en Stasikoppling till Vasa och Vasamuseet, som blev känd 2009 genom Gunnar Ekbergs bok ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” (Fischer & Co).

Det hela började på 60-talet då en Malmöbo kontaktades av en östtysk, som skrev att han var en erfaren dykare, journalist och intresserad av marinarkeologi. Günter ville ha en inbjudan till Sverige. Det var bara det att Malmöbon anade oråd och berättade om det här för en man på IB. Just den här mannen, som vi kan kalla Per, tyckte att man skulle låta Günter komma till Sverige för att så att säga ta reda på vad han ville. Günter dök upp i Malmö, uppträdde väldigt underligt och var ute och dök med Malmöbon och hans kompis Gunnar Ekberg.

Så här i efterhand har vi belägg för att Günter var Stasiagent. Dessutom begrep svenska IB och Säpo det redan under kalla kriget. De höll koll på honom under flera årtionden. Hans intresse för marinarkeologi råkade sammanfalla med besök i militärt strategiska städer som Malmö, Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Visby. En del av sina spionresor finansierade Günter med svenska statens pengar – genom stöd från Svenska Institutet. Och så skrev han ju böcker och Vasaskeppet på tyska. Hans cover var journalist och marinhistoriskt intresserad dykare. Dyka kunde han inte särskilt bra, men skriva kunde han och intresset för Vasa var nog onekligen äkta.

1980 fick Günter den så kallade Stasimedaljen av Erich Mielke. Motivering var: för lång och trogen tjänst.

Tio år senare var det dags för det svenska hovet att utnämna Günter till riddare av Kungliga Nordstjärneorden av första klass. Enligt hovets ordenskansli var motiveringen att han spridit ”kunskap och förståelse för Sverige”. Och det hade han ju. I minst dubbel bemärkelse.

Ska man beskylla svenska hovet för en dundertabbe? Absolut inte. Nomineringarna kommer så vitt jag vet inte från kungen, utan sköts via departementsvärlden. Gissningsvis är det någon ovetande kulturattaché eller liknande som föreslagit Günter, som de facto hade skrivit många bra böcker om nordisk marinarkologi. Och så kanske det fanns en liten anledning att låta honom få medaljen. Det är ju även ett utmärkt sätt att få en person att tro att han var så övervakad som han nog var mitt i den kungliga glamouren med invigningar av Vasamuseet och annat.

Günter fick inte sin medalj ur någon kunglig hand. Vanligen är att man får dem på ambassaden i sitt hemland. För Günters del var det lite struligt. Han berättade för mig i somras att svenska ambassaden i DDR höll på att packa ihop och förgäves hade sökt honom. Men han fick sin medalj till slut och har kvar den fortfarande.

Ni kanske undrar vad Günter gjorde i Sverige och i andra länder? Tja, allt kan man ju inte berätta här på denna blogg. Däremot kan jag nämna att det var ett intressant möte. Det var intressant att sitta med väldigt mycket facit i hand och höra en person förhålla sig till sitt förflutna. Hur var det nu Helmut Müller Enbergs sa? Endast genom att ta fram papper så får före detta Stasiagenter tillbaka sitt minne.

Det finns också något annat som kopplar till denna blogg. Günter finns med i IB-affären, men då som en virrig historia som borde fått både Stasi och KGB att klia sig rejält i huvudet. Peter Bratts källa Håkan Isacson var verkligen inte alltid en tillförlitlig källa. Och sättet som allting blev fel på säger väldigt mycket om IB-affären. Men det är en annan historia.

Länk till bärgningen av regalskeppet Vasa har ni här.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i BStU, DDR, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.