ÄNTLIGEN! Preliminära sändningsdatum för P3 Dokumentärs nya version av Sjukhusspionen

Flera gånger har jag på den här bloggen tagit upp fallet med P3 Dokumentärs program ”Sjukhusspionen” från 2011, som plockades bort från SR:s hemsida i mars 2012. Hela affären verkar nu gå mot sitt slut.

P3 Dokumentärs exekutiva producent Amanda Rydman har nämligen meddelat den tidigare IB-agenten Svante Winqvist att den nya versionen av Sjukhusspionen är preliminärt programsatt till lördagen den 4 eller lördagen den 11 maj.

Detta är helt fantastiskt. Varför ska jag förklara nu: 

Från mars 2011 och ungefär sex månader framåt förklarade SR nämligen på sin hemsida att det var ett ”tekniskt problem” som låg bakom att de tagit bort podversionen av ”Sjukhusspionen”. Vad det var för tekniskt problem som varade i över sex månader har aldrig förklarats och jag hävdar att påståendet om tekniskt problem var en ren och skär lögn. Problemet var inte tekniskt. Det var ett etiskt och juridiskt problem som SR fått på halsen. Orsaken är nämligen att SR i mars 2012 fick in ett klagomål från den tidigare IB-agenten Svante Winqvist som hävdade att han hängts ut för falska påståenden i programmet. Winqvist undrade också varför i hela fridens namn han inte kontaktats för att kommentera påståendena om honom. Det var därför programmet togs bort.

I mars 2012 svarade en representant för SR per mejl till Winqvist:

”För tillfället har vi gjort programmet otillgängligt för nedladdning i väntan på att vi kan införa dina kommentarer” (mejl 23 mars 2012, vilket bevisar att SR for med osanning för allmänheten)

Sammanfattningsvis kan man säga att Winqvist i sitt brev hävdat att reportern Tove Leffler negligerat punkterna 1, 2, 13, 15 och 17 i de etiska spelreglerna för press, radio och tv, som ni kan läsa här. Svante Winqvists brev till Sveriges Radios juridiska avdelning kan läsas i sin helhet här Sjukhus.SR.20120312.

Efter denna brev- och mejlväxling blev det sedan stopp i maskineriet. Inget hände.

I september vände sig Winqvist till Granskningsnämnden och om jag minns rätt påpekar Winqvist att det står på hemsidan att det är ett tekniskt problem, vilket inte stämmer.

Skärmavbild SR:s hemsida 2012-11-08 kl. 10.02.17.

Oavsett är det nu som texten på P3 Dokumentärs hemsida byts ut från ”tekniskt problem” till att programmet av upphovsrättsliga skäl endast varit tillgängligt i 30 dagar, vilket är intressant med tanke på att programmet varit nerladdningsbart från mars 2011 till mars 2012, vilket enligt mig blir väldigt mycket mer än 30 dagar.

Granskningsnämnden avvisade ärendet med hänvisning till att det gått för lång tid sedan sändning (mars 2011, vilket Winqvist inte hade en aning om) samt att de förklarade att de inte hanterade podsändningar.

Oavsett blev det tillfällig eld i baken på SR. En frilansjournalist kontaktade Winqvist och gjorde en 1,5-2 timmar lång intervju den 1 november 2012, vilket var 223 dagar eller drygt sju (7) månader efter juridiska avdelningens löfte om ett beriktigande. 

Senare meddelades Winqvist om att en ny version av Sjukhusspionen skulle sändas efter årsskiftet. Och nu har Winqvist fått reda på att den nya versionen av programmet ”precis har färdigställts” – över fem månader efter intervjun spelades in.

Sändning är preliminärt satt till lördag den 4 maj alternativt lördag den 11 maj. Sändningstiden är 18.03.

Den 4 maj 2013 är det 405 dagar sedan SR:s juridiska avdelning meddelade Winqvist att de förberedde sig på ett beriktigande. 223 dagar efter detta löfte spelades en intervju in. Från inspelning till sändning blir det i så fall 183 dagar. 

Blir sändningen lördagen efter blir beriktigandet verkställt 412 efter löftet. 

Är det bra eller dåligt att det tagit så lång tid? Regeln för rättelser är att de ska ske skyndsamt. Nyligen blev Ekot fälld av Granskningsnämnden för att en rättelse förts in  först två månader efter ursprungssändningen. 60 dagar är alltså sent gällande Ekot medan Winqvist kommer att få vänta cirka 400 dagar. Det ger lite proportioner.

Samtidigt finns det vissa omständigheter som kan förklara den långa handläggningstiden.  Det är uppenbart att ett av problemen är att reportern som gjorde programmet har varit frilansare och inte längre är verksam som frilansare utan sitter som chefredaktör för en tidskrift. Således är det någon annan som måste gå igenom hennes intervjuer och klippa om programmet tillsammans med intervjun med Winqvist. Det kan alltså finnas ett upphovsrättsligt trassel som ledningen varit tvungen att reda ut. Dessutom kan jag tänka mig att det inte det allra roligaste att göra om någon annans program.

Jag tror personligen att det inte varit så lätt att mixa om programmet eftersom ursprungsprogrammet hade vissa brister.

Jag frågade Svante Winqvist vad han tror om hela affären. Svaret blev att han ser det som två delar.

För det första menar han att det inom journalistkåren och i synnerhet inom Sveriges Radio finns en bild av ‘sanningen’ kring Sjukhusaffären och IB-affären. När det kommer uppgifter och påståenden som motsäger denna bild har dessa journalister (med den fixerade bilden om ‘sanningen’) svårt att hantera detta på ett för journalister korrekt sätt. Istället för återberättande av en vinkel blir det ett ställningstagande från journalisten, antingen genom hur uppgiften förmedlas eller att den inte förmedlas alls.

För det andra menar Winqvist att det finns en journalistisk låsning som grundar sig på en kåranda och bilden av att Peter Bratt och Jan Guillou är yrkeskollegor som blev orättvist fängslade och dömda genom IB-affären. Med denna logik blir naturligtvis Winqvist m fl uppfattade som en del av en repressiv makt.

Personligen tror jag att fler journalister borde läsa IB-åtalet och förhören med de två till fängelse spiondömda ”journalisterna”. En helt annan bild framträder då.  

Tänk att det är fyrtio år sedan IB-affären inträffade och trettioåtta år sedan Sjukhusaffären. Två politiska affärer som borde ses som historiska, men där det finns uppenbar oförmåga till att få distans till dem. Det är som om affärerna har en radioaktivitet med väldigt långa halveringstider.

Men bit för bit ser jag en sakligare rapportering. Och det är till dessa journalister jag sätter mitt hopp. Jag ser med nyfikenhet fram mot sändningen av nya Sjukhusspionen.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Journalistik, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Sverige, Sveriges Radio. Bokmärk permalänken.