Sveriges Radio och IB-affären del IV: Vendettan

I dag har jag hunnit till del IV i min exposé över Sveriges Radios historiskt märkliga bevakningar av IB-affären och i synnerhet deras hantering av den tidigare IB-agenten Svante Winqvist. Jag har gett exempel på två fall från 90-talet och ett som är två år gammalt om hur till SR kopplade personer frångått de etiska principer de har att arbeta efter (läs härhär och här)

Visst finns det vardagshjältar mitt i allt det här. Som journalisten Jan Mosander, som ville höra även den andra sidans version genom att 1998 intervjua Svante Winqvist om IB. För detta blev han ifrågasatt och utsatt för påtryckning av dåvarande styrelseordförande för SR Olle Wästberg. 

Ett annat program är P3 Dokumentärs ”IB-affären” från 2007 där producenten Fredrik Johnsson gjorde en god insats i att försöka skildra IB-affären. Detta gjorde han genom att höra tre olika sidor, nämligen de forna vännerna Peter Bratt respektive Jan Guillou (som hade fått åka in i fängelse på grund av IB-avslöjandet) samt den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg, vars namn var ett av huvudnumren för själva avslöjandet i Fib/Kulturfront.

Det kanske kan tyckas som självklart att en journalist ska höra olika sidor, men si så har det inte alltid varit vad gäller IB-affären. Fallet där SR:s styrelseordförande Olle Wäsberg går in och ifrågasätter att en enskild medarbetare intervjuat Svante Winqvist är inte det enda exemplet jag känner till om hur enskilda journalister utsatts för påtryckningar och ifrågasättande vad gäller bevakning av den så kallade IB-affären.

Jag konstaterar att IB-bevakningen fortfarande än i dag, fyrtio år efter affärens utbrott, kan hetta till ordentligt. Det är som om ämnet har politisk radioaktivitet utan halveringstid! 

Hur kan man ha cementerat denna politiska hetta? Jag tror att mycket beror på att nyhetsrapporteringen de senaste fyrtio åren starkt präglats av att den ena sidan getts tolkningsföreträde och väldigt mycket plats i media. 

Fram till 2009 ska IB-sidan endast en (1) gång ha bjudits in till en debatt. Hur i hela fridens namn kunde journalisten Gunnel Werner på SvT vara den enda journalist som på hela trettiosex (36) år kommit på att IB-sidan över huvud taget kunde bjudas in till en debatt?

IB har debatterats livligt under alla år, men var det verkligen en ”debatt” när i huvudsak bara den ena sidans megafoner fick höras? Kvällsöppet i SvT den 22 oktober är ett lysande exempel på denna ensidighet. 

Sändningen skedde precis efter att Jan Guillou och Peter Bratt gripits som misstänkta för spioneri efter publiceringarna om IB. Ytterligare några greps som misstänkta för medhjälp till dito. Den 22 oktober 1973 gjordes husrannsakan i de gripnas hem och på deras arbetsplatser, bland annat i Fib/Kulturfronts lokaler. Kvällen till ära tar Kvällsöppets programledare Bo Holmström upp frågan ”Är tryckfriheten i fara?”. Till denna diskussion bjöds följande personer in, enligt Winqvist:

  • FiB/Kulturfronts Göran Elwin
  • Fib/Kulturfronts Sture Källberg
  • en professor i internationell rätt som två månader tidigare medverkat med Jan Guillou i OBS! Kulturkvarten. Professorn hade då framfört kritik mot Israel, en åsikt som väl stämde överens med Jan Guillous och Fib/Kulturfronts åsikter. 

”Charmen av en sådan här föreställning kan närmast liknas med en fotbollsmatch där det ena laget går ut på planen och dribblar trots att det andra lämnat walk-over”, skriver Svante Winqvist i sin bok ”IB-affären – i vems intresse?” (s 104)

Det är just här och nu vi sätter fingret på problemet. Jag har länge ställt mig frågan om det finns en speciell relation mellan Sveriges Radio (och TV) och Svante Winqvist.

Jag har först varit skeptisk till påståenden om negativ särbehandling, men efterhand som jag granskat arkivmaterial och SR:s hantering av olika fall kan jag inte annat än komma fram till att det inom Public Service tycks finnas en genuint och fläckvis dominerande avog inställning till Svante Winqvist.

Jag skulle kalla det en vendetta som jag tror knappt någon längre vet bakgrunden till, men den resulterar bland annat i det härhär och här.

Hur kom det sig t ex att styrelseordföranden Olle Wästberg kontaktade journalisten Jan Mosander och per mejl ifrågasatte att Mosander intervjuat Winqvist, som Wästberg 1998 betecknade som en ”välkänd mytoman”? Mosander skriver i sin bok att han inte anser att Winqvist är någon mytoman. Snarare en petimäter.

Varifrån kom detta påstående om att Winqvist skulle vara en ”välkänd mytoman”? Winqvist kontaktade nyligen Wästberg med bland annat denna fråga. Wästberg har nu läst Mosanders bok och även varit i kontakt med Mosander personligen. Artigt och civiliserat svarat Wästberg sedan per mejl till Winqvist att han inte har någon anledning att betvivla Mosanders uppgifter om att han i mejlet skulle ha betecknat Winqvist som en ”välkänd mytoman”. Men varför han gjort detta minns han inte och han ber inte heller om ursäkt.

”Mitt mail minns jag alltså inte och har vad jag vet inte bevarat/arkiverat. Inte heller varför jag skulle ha givit dig några speciella epitet”, skrev Wästberg till Winqvist.

Jag har en teori och den är att Wästberg bland annat påverkats av Olle Stenholms förfärliga krönika, som sändes två dagar efter Mosanders inslag. Men vad var det som fick Stenholm att fara ut så besinningslöst mot Winqvist i sin krönika? Och vad fick Tove Leffler 2011 att strunta i att kontakta Winqvist och bara hänga ut honom som klandervärd för saker han inte gjort? 

Hur många känner till att Sveriges Radio och TV:s medarbetare 1974 kränktes å det grövsta av Svante Winqvist. Tretton (13) sidor i hans bok ”IB-affären – i vems intresse” behandlade nämligen Sveriges Radios och TV:s så kallade oberoende. 

Med petimäterns idoghet lägger Svante Winqvist fram fakta och statistik om medarbetare och deras inslag. Han formligen mosar SR:s ledord trovärdighet och objektivitet. Det visar sig att en avsevärd andel av reportrarna varit jäviga då de rapporterat om IB. De har antingen var kompisar till Guillou, f d jobbarkompisar på Fib/Kulturfront och/eller ideologiska trosfränder med IB-kritikerna på Fib/Kulurfront. 

Boken ”IB-affären – i vems intresse” gavs ut av Winqvist som ett svar på Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” (Gidlunds, 1973). I Winqvists bok beskriver han hur underrättelse- och säkerhetstjänster arbetar, men främst är boken en analys och ett svar på IB-avslöjandet.

Winqvist analyserar Fib/Kulturfront, Jan Guillou, Peter Bratt och Sveriges Radios och TV:s medarbetare. De flesta medarbetarna nämns aldrig vid namn. Trots detta blev medarbetarna kränkta och utropade i emfas att Winqvist ägnat sig åt åsiktsregistrering. Så här i efterhand är det riktigt sött. För vad består egentligen Winqvists påstådda ”åsiktsregistrering” av? Läser man boken ser man att Winqvist i princip hela tiden hänvisar till så kallat öppna källor, dvs att han tagit del av uppgifter som alla svenska medborgare kunde ta del av via samtida folkbibliotek.

Winqvist läste Fib/Kultfront och noterade intressanta ämnen och vem som har skrivit artikeln (byline). Winqvist läste också VPK:s tidning Tidssignal, där bland annat Jan Guillou ska ha medverkat. Det finns ett utklipp ur TS 48/1969 i Winqvists bok. Där står:

”De olagliga paroller som Motståndsgruppen gått ut med i sin aktion kan vara väl värda att avsluta en tidningsartikel med: Avslöja klassförsvaret! Krossa militarismen! Infiltrera – totalvägra”, står det och därunder bylinen i versaler: JAN GUILLOU. 

Det är alltså Guillou som funnit en politisk paroll värd att avsluta en (oberoende?) tidningsartikel i VPK:s tidning med. Hrm.

Winqvist konstaterar att politisk retorik och journalistik verkar flyta ihop hos vissa journalister och hos vissa redaktioner. I synnerhet verkar detta ha varit ett slående inslag hos Sveriges Radio och TV, som fått ett helt kapitel i boken.

”Att skriva om IB-affären utan att kommentera Sveriges Radios behandling skulle vara att undvika en västentlig aspekt”, skriver Svante Winqvist. ”Få frågor har följts med sådant engagemang från journalisternas sida. Har denna uppföljning varit helt opartisk?” 

Börjar ni nu förstå varför vissa journalister på Sveriges Radio fick agg till Winqvist 1974? Petimeteraktigt började han ställa upp frågor som ”Finns det partsåsikter som framförts utan bemötande från motparten?” (precis det han själv bl a råkar ut för senare 1998 och 2011) Rapporterar reportrarna egna ståndpunkter i kontroversiella frågor? Vilka deltema tas upp och vid vilken tidpunkt? (fördel för någondera part) samt Vilka personer rapporterar och kommenterar och vilka ”experter” kallas in?

Med en forskares idogdhet granskar Winqvist 7-8 månaders sändningar 1973 i Aktuellt, Rapport, Dagens Eko, Tidsspegeln, OBS! Kulturkvarten samt ovan nämnda program av Kvällsöppet.

Få personer nämnd vid namn, men ett är framträdande. Det är journalisten Göran Rosenberg. Följande konstaterar Svante Winqvist i sin bok:

  • Göran Rosenberg har suttit i redaktionen för vänstertidskriften Clarté.
  • Göran Rosenberg har varit medarbetare i Palestinsk front (stödorgan för terrororganisationen PFLP)
  • Göran Rosenberg är god vän med Jan Guillou.
  • Göran Rosenberg och Jan Guillou jobbade ihop på Palestinsk front då Jan Guillou och hans sambo Marina Stagh var redaktörer där.
  • Göran Rosenberg har varit medarbetare i FiB/Kulturfront, som publicerade IB-avslöjandena.
  • Göran Rosenberg blev senare medarbetare på bl a Dagens Eko. Under  perioden 1/5-18/12-1973 gjort han 14 av de 73 inslagen som Dagens Eko sände om IB. Jan Guillous kompis stod således för 19 procent av alla inslag Dagens Eko sände.
  • Utöver detta gjorde Göran Rosenberg ett inslag för Rapport, innehållande insinuationer om att regeringen blandade sig i åklagarens arbete. 

Jag går in på Wikipedia, Nationalencyklopedien och Rosenbergs egen hemsida. Inte ens Runeberg har koll på tiden i Clarté, Palestinsk Front och Fib/Kulturfront. Kanske de såg det här som en ungdomlig parantes, men för att förstå SR:s nyhetsbevakning är Rosenbergs personliga relationer och bakgrund viktiga.

Kan man både vara kompis med Jan Guillou och objektivt rapportera om IB-affären? Hade det inte varit bättre att att ge uppdraget till en annan medarbetare? Så har jag alltid varit van att man gör på de redaktioner jag har jobbat på! 

Vidare i Winqvists exposé över Public Service nyhetsbevakning om IB anno 1973:

Aktuellt behandlade IB under 27 dagar av 22 reportrar. Den som gjort flest inslag hade gjort 8 inslag. Denna personen konstaterade Winqvist hade varit medarbetare i VPK:s tidskrift Tidssignal.

Winqvist konstaterar att 16 procent av inslagen i Aktuellt gjordes av till Fib/Kulturfront ideologiskt närstående person/personer. 

(Det bör påpekas att Winqvists statistiska räknesätt handlar om att varje dag som en enskild reporter behandlat IB så räknas detta som ett ”inslag”. Därav att ordet inslag benämns inom parantes)

Rapport bevakade IB-affären under 36 dagar och av 27 journalister. De gjorde sammanlagt 75 ”inslag”. 3 av dessa gjordes av en person som varit delägare i VPK:s tidskrift Tidssignal. Ett inslag var gjort av Göran Rosenberg, som var kompis till Jan Guillou. Den flitigast anlitade reportern med 16 inslag har en lång redogörelse i boken. Jag nöjer mig med att konstatera att personen var klart IB/Säpo-kritisk och tillhörde yttersta vänstern.

Winqvist avslutar med att konstatera att minst 20 av de 75 inslagen gjorts av till Fib/Kulturfront ideologiskt närstående personer, vilket utgör 27 procent. 

Dagens Eko hade 73 inslag gjorts av 16 reportrar. 14 av de 73 inslagen hade gjorts av Göran Rosenberg, vilken jag redan gjort redovisning för ovan. Utöver detta nämns att fyra inslag gjorts av fem reportrar som alla varit medarbetare till vänstertidskriften Fib/Kulturfront. En av dessa reportrar namnges med kort CV. Gunnel Granlid uppges ha varit varit styrelsemedlem i VPK och tidigare medarbetare till VPK:s husorgan Tidssignal. Granlids make uppges länge varit engagerad i Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Han ska också ha medverkat i husorganet Tidssignal.

Winqvist konstaterar att av 73 ”inslag” i Dagens Eko har 19 stycken eller 26 procent gjorts av personer som även medverkat i vänstertidskriften Fib/Kulturfront. Av 16 reportrar har 5 medverkat i Fib/Kulturfront (31 procent). 

Det blir värre när man kommer till Tidsspegeln. Här återkommer Gunnel Granlid och den före detta Fib/Kulturfrontkollegan med 4 av 6 inslag om IB.

Winqvist konstaterar att 4 av 6 eller 67 procent av ”inslagen” i Tidsspegeln gjorts av personer som medverkat i Fib/Kulturfront.

Angående Kulturkvarten konstatera Winqvist att 1 av åtta inslag kan anses neutralt, fyra var kritiska mot IB och rättsväsendet, de tre sista inslagen var kritiska mot IB och åklagaren.

Av boken framgår också att Erik Fichtelius, ytterligare en kompis till Jan Guillou, rapporterat om ett möte där Sven Lindqvist och Jan Myrdal talade på ett opinionsmöte mot IB. Fichtelius, Guillou, Lindqvist och Myrdal var som bekant alla medarbetare i Fib/Kulturfront, som avslöjade IB. En av de fyra hade ju till och med grundat tidningen (Myrdal). Åsikter från Anti-IB-sidan var det enda som fördes fram i inslaget av Guillous kompis Fichtelius.

Detta är en sammanfattning av de första sidorna som Svante Winqvist publicerade om Public Service nyhetsbevakning av IB-affären 1973. Winqvist gör upp en snygg tabell och konstaterar att 24 procent eller minst en fjärdedel av alla inslag han undersökt gjorts av till VPK-Fib/Kulturfront-sfären ideologiskt närstående personer. Representerade då dessa reportrar den så kallade allmänheten? I valet 1973 fick VPK 5,33 procent av rösterna och KFML(r) 0,16 procent. Så svaret är nej.

Winqvists bok blev omskriven och debatterad i sin samtid, men det bör också noteras att en stor tidning aldrig skrev ett pip om den. Det har ryktats att en facklig företrädare ska ha krävt att tidningen inte skulle nämna boken över huvud taget, trots att den stora tidningen hade sitt säte i Göteborg och det fanns lokal anknytning – författaren av boken bodde nämligen i Göteborg. Dåvarande chefredaktören för tidningen har till Winqvist svarat att uppgiften varken går att belägga eller dementera.

Vad blev då resultatet av Winqvists bok? Tog Public Service till sig kritiken och funderade över det oberoende som man skulle stå för? Det verkar inte så.

I den samtida debatten höjdes röster om så kallad ”åsiktsregistrering” och ifrågasättande av Winqvists kortregister, som senare visade sig vara helt lagligt.

Winqvists sammanställningar på papper anno 1973/74 fungerade ungefär så som diverse tidskriftsdatabaser gör i dag. Information om vem som är kompis med vem och vem som jobbat var kan vi hitta på Wikipedia, i mångas personliga adressböcker, hos många journalister, rekryterare m fl. 

Utav detta ramaskri 1974 kvarstod kränkta journalister som avslöjats som jäviga. Den enda reaktion jag har kunnat uttyda är:

  1. ett ifrågasättande av journalister som intervjuar/bjuder in IB-sidan och i synnerhet Svante Winqvist
  2. en strategi där motsidan sprider illvilliga rykten och personliga epitet om IB-sidan och i synnerhet om Svante Winqvist. Ordet ”mytoman”, att någon är ”stollig”, ”känd för sin livliga fantasi”, ”är enfaldig” eller lider av ”bristande intelligens” är ingenting annat än välkända mediestrategiska grepp som använts av yttersta vänstern sedan 1960-talet, något som jag behandlat tidigare t ex här.

Kvar som förlorare står ingen annan än allmänheten. Jag lånar Jan Mosanders kloka rättesnöre ur hans bok ”Bland kommunister, spioner och vapenhandlare” (2012):

”Intala dig att du är anställd av lyssnarna och ingen annan. Företaget Sveriges Radio administerar enbart din lön.”

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige, Sveriges Radio. Bokmärk permalänken.