Sveriges Radio och IB-affären. Del II: Olle Stenholms krönika om Winqvist fälld för grundlös beskyllning, osaklighet och vägran till beriktigande

Jag fortsätter min exposé över Sveriges Radios historiskt märkliga bevakningar av IB-affären och den tidigare IB-agenten Svante Winqvist. En gång är ingen gång, sägs det. Två gånger kan ju faktiskt vara en tillfällighet, och den tillfälligheten ska jag berätta om nu. Ni som redan noterat att det finns ett fall nummer tre på bloggen har kanske börjat undra om det finns någon slags journalistisk force majeur-regel för IB- och Winqvist-bevakning. Jo, jag har en teori om orsaken till att det blir lite fel ibland, men den tar vi inte nu. Istället ska vi fördjupa oss i fall nummer 2, närmre bestämt journalisten Olle Stenholms krönika den 8 september 1998 i Sveriges Radios program Efter 3.

Stenholms krönika har direkt koppling till mitt tidigare inlägg om Jan Mosanders intervju med Svante Winqvist som sändes den 6 september 1998 i God morgon, världen! samt i Efter Tolv.

Stenholm har nämligen byggt sin krönika på Mosanders inslag. Stenholm gjorde en helt självständig så kallad tolkning av vad som sänts ut i etern.

Det är rätt intressanta ordval som Stenholm använder sig av i sin krönika och som ordagrant citeras i Granskningsnämnden för Radio och TV:s kommuniké samt beslut daterat 1999-04-21 (SB 126/99, Dnr 407/98-30):

Stenholm betecknar Winqvist som ”en figur i Göteborg” som med ”flödande entusiasm” framträtt i radio två dagar tidigare och som ”berättade om de stora tjänster han anser sig ha gjort rikets säkerhet” varpå Stenholm kommer in på att Winqvist ägnat sig åt ”tester av” en ”underhuggares lojalitet” genom bombhot mot flygplan. 

För er som inte är med på noterna så har alltså Mosander bland annat intervjuat Winqvist om de två inte helt obekanta bombhot som IB-agenten Gunnar Ekberg utförde när han bodde i Göteborg. Händelserna är väl omskrivna och utredda. Men det tvistas ibland om vem som var inblandad och vad syftet var. Kort kan man konstatera att IB-sidan hävdar att det handlar om ett inträdesprov till terrorrörelserna i Mellanöstern, motsidan hävdar att det är en lögn.

Det är dock otvetydigt att dörrarna till PFLP öppnades för Ekberg efter bombhoten, bland annat tack vare att den man som Ekberg pekat ut som beställare av de två bombhoten skrev rekommendationsbrev som Ekberg tog med sig ner till Mellanöstern när han skulle träffa kontaktpersoner i de olika rörelserna.

Åter till Olle Stenholms krönika. Han tror nämligen inte på Winqvist och IB:s version. Dessutom har Olle Stenholm av outgrundlig anledning fått för sig att det är Winqvist som är beställaren av bombhoten, ett påstående som jag varken förr eller senare hört från vare sig det ena eller andra hållet. 

Det intressanta är faktiskt att Stenholm kallar Ekberg ”en underhuggare” till Winqvist, vilket också är en stor nyhet alternativt pekar på Stenholms totala okunnighet i ämnet. För det vet väl alla att Ekberg handledare var ”Per” från Skåne och att operationschefen hette Bo Anstrin och däröver fanns Birger Elmér och överbefälhavaren. Ekberg var inte underställd Winqvist och Winqvist var inte underställd Ekberg. Ekberg och Winqvist samarbetade däremot under ovan angivna chefer. De kort och gott kollegor.

”Det första man fäster sig vid när man hör Winqvist är att om han talar sanning, och det ska man i och för sig inte ta för givet, så är han en brottsling som borde ha åtalats och dömts för vad han gjort”, citeras Olle Stenholm i Granskningsnämndens beslut.

Stenholm ordinerar därefter en form av villkorlig dom med övervakning för Winqvist, ett straff som skulle ryckt ”Winqvist ur hans värsta agentromantiska drömmar och gjort en samhällsnyttig medborgare av honom”.

Nu kan jag inte låta bli att inflika att Winqvist var ”en samhällsnyttig medborgare” vid tillfället för krönikan. Under hela IB-tiden hade han haft civila arbeten att sköta och betalade således skatt. IB var något han skötte på fritiden som en form av frilansjobb. Orsaken till detta val motiverar Winqvist med att ett heltidsjobb för underrättelsetjänsten skulle ha tvingat honom till att bygga upp en cover om vad han gjorde hela dagarna och något sådant tyckte han var för komplicerat för privatlivet. Det låter inte särskilt agentromantiskt i mina ögon.

För övrigt avslutade Svante Winqvist sitt yrkesverksamma liv genom att vara vd för ett pensionsbolag. När han närmade sig pensionen tyckte han att hans sekreterare var en lysande efterträdare, och såg till att ge henne vissa utbildningar så att hon skulle kvalificera sig för att ta över hans vd-stol, vilket hon också gjorde. Detta nämnt för att så att säga nyansera bilden av Winqvist, då dåvarande styrelseordföranden för Sveriges Radio Olle Wästberg tydligen i ett mejl 1998 kallat Winqvist för en ”välkänd mytoman” och då Olle Stenholm i sin krönika angriper Winqvists intellekt. Låt oss fortsätta i Olle Stenholms krönika!

Stenholm berättar att KFML inte hotade det svenska statsskicket. Han visste detta baserat på att de inte hade 1. vapen, 2. inte var centralt placerade i samhället och 3. inte hade ”viss social resonansbotten”.

Stenholm sa sig veta att IB delvis var oprofessionell som organisation. Krönikan avslutas med att:

”Sverige behöver en säkerhetstjänst (Sic!) men med starkare rättskänsla, större professionalism och skarpare intellekt än Winqvist bär vittnesbörd om.”

Det är helt normalt för vanliga människor att blanda ihop och inte förstå skillnaden mellan säkerhets- och underrättelsetjänster, men i det här fallet skulle ju Olle Stenholm framställa sig själv som en slags förståsigpåare för Sveriges Radios lyssnare och då är ju onekligen valet av ord (säkerhetstjänst) en obönhörlig fallgrop som avslöjar amatören.  

Av Granskningsnämndens beslut och kommuniké framgår att Svante Winqvist såväl muntligen som skriftligen ska ha begärt beriktigande och genmäle då han ansåg att inslaget var partiskt och osakligt samt innehöll felaktiga uppgifter.

Då han nekades detta anmäldes alltså detta till Granskningsnämnden. Motiveringen var att krönikan var ett partiskt och osakligt angrepp på honom personligen, ”främst genom programledarens påstående att initiativet till bombhotet skulle ha tagits av honom” (Winqvist).

Mig veterligen är Olle Wedholm den enda i hela världen som påstått att Winqvist skulle varit initiativtagare till bombhoten. Granskningsnämnden gick i alla fall tillbaka och lyssnade på Mossanders intervju med Winqvist.

”Granskningsnämnden konstaterar att ingenting i den intervju med Svante Winqvist som sändes i programmen God morgon, världen! och Efter Tolv den 6 september 1998 ger stöd för detta påstående.”

”Inte heller programföretaget hävdar att det skulle finnas grund för påståendet. I fortsättningen av inslaget tar programledaren (Stenholm, red anm) denna grundlösa beskyllning till utgångspunkt för långtgående kritik av Svante Winqvist och denne betecknas som ‘en brottsling som borde ha åtalats och dömts för vad han gjort’. På anförda grunder finner Granskningsnämnden att inslaget strider kravet på saklighet i 1 § sändningstillståndet.” 

”Av denna utgång följer att nämnden anser att anmälarens begäran om beriktigande och genmäle borde ha bifallits. Då så ej skedde finner Granskningsnämnden att begäran handlagts i strid med bestämmelserna i 23 § sändningstillståndet.” 

Beslutet var enligt kommunikén enhälligt.

Fotnot 1: Som en liten bisak noterar jag att Olle Stenholms mamma hette Britta Stenholm och var sambo med Stellan Arvidsson. Paret var aktiva socialdemokrater på vänsterkanten. Förutom att de två drog upp riktlinjerna för svensk skolpolitik var de engagerade i vänskapsförbundet Sverige-DDR, där Arvidsson satt som ordförande ett tag. Professor Birgitta Almgren håller för närvarande på med ett forskningsprojekt om paret Britta Stenholm/Stellan Arvidsson. Slutredovisning ska så som jag förstått ske 2013, men om det blir i populärvetenskaplig form vet jag inte.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Sverige, Sveriges Radio. Bokmärk permalänken.