Ingen Sjukhusspion i sikte: nästa Kreugerkraschen

Sveriges Radio har nu lagt upp veckans tablå. Det visar sig att det inte blir någon ny version av Sjukhusspionen på söndag. Då kommer man att sända ett program om Kreugerkraschen. Möjligen skulle man kunna kalla det ett ganska säkert kort. Svårt att göra fel och bli kritiserad för det, antar jag.

Själv väntar jag med spänning på den nya versionen av Sjukhusspionen. När kommer den? Det är som en julafton man inte riktigt vet när den ska inträffa.

Sjukhusspionen sändes i mars 2011 och först efter ett års nedladdningsmöjligheter på nätet uppmärksammades den tidigare IB-agenten Svante Winqvist på att han pekades ut i programmet, dels för saker han inte hade gjort, dels för att vara en i högsta grad klandervärd person.

Sveriges Radio och P3 Dokumentär hade aldrig hört av sig till Winqvist med frågan om han ville kommentera reporterns och intervjuades påståenden, vilket bara detta i sig är ett brott mot de etiska spelreglerna som SR har att verka efter.

Den 23 mars 2012 förklarade en representant för Sveriges Radio skriftligen att de förberedde sig på att ge Winqvist ett beriktigande. I dag råkar det vara 352 dagar sedan utan att vi sett röken av något sådant.

223 dagar, det vill säga över sju månader efter detta löfte, spelades en intervju med Winqvist in. I dag har det gått över fyra månader, eller exakt 130 dagar, sedan dess. Winqvists kommentarer är utlovade att läggas till programmet. Men var är resultatet? Vad håller du på med, Amanda Rydman? 

I och med att programmen är satta för både kommande lördag och söndag så vet vi nu att P3 Dokumentär kommer att närma sig nytt rekord. Nästa söndag (som ännu ej är programsatt) är det exakt 365 dagar sedan Sveriges Radio gav löfte om beriktigande. Som en liten jämförelse kan nämnas att Ekot nyligen fälldes av Granskningsnämnden för att de väntat två månader innan de införde ett beriktigande gällande ett nyhetsinslag.

En får kritik för slöhet när det tar 60 dagar, vilket ju är väldigt kort jämfört med de minst 365 dagar som Svante Winqvist kommer att få vänta. Vad avser Sveriges Radio och P3 Dokumentär att göra? Försöka sopa under mattan, eller göra ett riktigt bra program?

Problemet är om de ska utgå från originalet, som är av undermålig kvalitet. Jag har uttryckt det i tidigare inlägg: det vore som att lägga upp ett par byxor som redan är för korta. Det är flera årtionden sedan Sjukhusaffären inträffade. Böcker har skrivits, avslöjanden gjorts och utredningar lagts fram, i Sverige och i andra länder. Reportern Tove Leffler hade kunnat höra människor som är i livet, men valde bara den ena sidan (förutom ett pliktskyldigt samtal till den verklige sjukhusspionen, som tackade nej till att vara med och ersattes med ett pip i programmet). Men varför stanna där när hon hade haft källor att ösa ur – muntliga såväl som skriftliga? Varför gjorde hon inte det? Jag undrar bara – varför?

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Sverige. Bokmärk permalänken.