Cats Falck och Lena Gräns: olyckshypotes och mordhypotes

En novemberkväll 1984 försvann SVT-reportern Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns. Ett halvår senare hittas en bil i botten på Hammarbyhamnen. Bilen visar sig vara Lena Gräns saknade bil. Två döda sitter i bilen. Vid ratten hittar man Cats Fack, bredvid henne Lena Gräns.

Nästan trettio år senare spekuleras det fortfarande om det rör sig om mord. Var paret på fel plats vid fel tillfälle? Hade Cats Falck grävt för djupt i den så kallade container-affären? Var det Stasi som röjde dem ur vägen? Eller var allt bara en olyckshändelse?

Ett är säkert: Något entydigt tvärsäkert svar finns inte om vad som hände. Spekulationerna späs på av att den tekniska utredningen ska ha varit bristfällig, papper ska ha försvunnit.

Men vänd på det. Varför skulle någon mörda de två? Finns det en rimlig olyckshypotes? Faktum är att jag faktiskt inte fått den förklarad förrän nu.     

En av de viktigaste frågorna är hur Cats Falck och Lena Gräns hamnade i Hammarbyhamnen, inte bara i vattnet, utan även att de körde in på ett område som inte alls var så fint och gulligt som det är i dag. Den frågan kommer vi inte att få besvarad. Därför måste vi gå tillbaka till de fakta vi faktiskt kan ta fram:

  1. Bilen hittades vid kajplats 310.
  2. Bilen låg upp-och-ner.
  3. Bilen låg med fronten mot Danvikstull.
  4. Bilen låg en halvmeter från kajkanten, alltså med passagerarsidan mot kajkanten.

Jag bor inte i Stockholm, men har promenerat längs kajen många gånger. Fyndplatsen av bilen ska vara ungefär enligt följande: Förläng Katarina Bangata tills du kommer till kajkant (söder om Färgargårdstorget). Platsen är i dag ett attraktivt bostadsområde. Då var det ett industriområde med godståg och nattligt dåligt rykte. Den som rensade i kanalen kunde hitta allt från väskryckta och tomma väskor till självmordskandidater och k-pistar.

En vänlig läsare skickade mig en bild på hur det såg ut vid olycksplatsen. Visserligen är bilden från 1930-talet, men här får ni en bild av området med järnvägsspår, kranar som går över järnvägsspåren, kullerstenen samt det viktigaste av allt som flera undrat över: Ja, det är bara en kranräls vid kajkant. Den andra rälsen är på andra sidan om järnvägsspåren. Titta själva här på Fotoplats 4. 

I dag står det ett antal huskroppar i ostbågsform vid kajplats 310. De ska ha uppförts i början på 80-talet. Det ska ha funnits en möjlighet att köra ner från antingen Katarina Bangata eller någon parallellgata härifrån. Jag har fått en backe beskriven för mig. Vi vet inte om Cats Falck och Lena Gräns kom här i backen och fick sladd. Eller om de dök upp från något annat håll. Oavsett var gatubeläggning i backe och längs hela kajen av kullersten. Det var blixthalka den där kvällen. Kullersten gör saken etter värre. Det blir som såpa.

När journalisten Bo G Andersson 1997 skrev i DN om fallet hänvisar han till att polisutredaren Erik Skoglunds ”olycksteori” bygger på att fälgar på bilen skadats.

Skoglund menar att bilen fått sladd och törnat mot den höga kranrälsen som löpte längs kajen och sedan voltat ned i vattnet. Det är denna teori som jag finner helt rimlig.

Vad många har missat och många tror är alltså att bilen kört rätt ut från kaj. Eller som Stasimordteorin som Christoph Andersson beskriver i ”Operation Norrsken”: att bilen puttats ut ”från kaj”, ett uttryck som får en att tro att bilen rullat över kajkanten. Men detta är alltså en omöjlighet eftersom bilen ligger uppochner med passagerarsidan en halvmeter från kajkanten.

Låt oss tänka oss in i Stasimördarteorin: Cats Falck och Lena Gräns förgiftas, sätts i en vit Renault tillhörande Lena Gräns. Ekipaget rullas inte över kaj, eftersom det inte går att göra på ett enkelt sätt. Kranrälsen är nämligen i vägen. Istället måste flera starka personer lyfta bil+två passagerare, dvs över ett ton, så att passagerarsidans två hjul hamnar på andra sidan kranrälsen. Därefter lägger mördarna i en växel, stänger dörren om Cats Fack och puttar i bilen, som gör en volt och hamnar på taket. Mördarna ser sedan bilen snabbt sjunka då den tar in vatten från en trasig ruta. Bilen lägger sig sedan på botten av kanalen, en halv meter från kajkanten.

Ärligt talat: låter inte detta som ett väldigt krångligt sätt att mörda någon på? Inte för att jag känner några torpeder, men jag har fått för mig att de brukar vilja utföra jobb snabb, enkelt och med minimal risk för att själva åka dit. Dessutom borde detta förlopp ha lett till färgavskrap på kajkanten, samt högst troligt även skador på underredet.

Låt oss då gå tillbaka till olycksteorin: Av okänd anledning har två kvinnor, som varit på krogen och delat en flaska vin, satt sig i bilen för att åka hem till någon av dem och byta om då de ska vidare ut på Café Opera. Av okänd anledning kör de in i Hammarbyhamnen. Det är blixthalka då temperaturen hastigt fallit under natten. Kullerstenen är såphal.

Föraren har inte särskilt hög fart, men får sladd och går med bredsidan rätt in i kranrälsen. Farten är dock tillräckligt hög för att bilen ska fortsätta i färdriktningen.

Bilen har ju tyngdpunkten över träffytan på den ca 12 cm höga kranrälsen. Vridmoment uppstår, eller i klartext: bilen gör en kullerbytta och faller sedan ner i vattnet med taket före. Fallhöjden är cirka tre meter och smällen i vattnet leder till en spänning i karossen, vilket i sin tur leder till att en ruta far ut.

Jag har kollat med skadereglerare m fl: Bilar som var gjorda på 70- och 80-talet hade inte rutor som satt särskilt hårt. Vid en sådan här typ av olycka i en äldre bil krossas inte rutan. Den lossnar. Far ut. Med lister och allt. Jag tror inte på påståenden om ”krossad ruta”. Jag tror att det är avsaknad av ruta.

Oavsett om hålet är fram eller bak i bilen, eller om det är fönsterkross eller bara ett stort öppet hål i bilen så vattenfylls bilen snabbt. I bilen finns två personer som av naturliga skäl har skakats om rejält. Det är fullt möjligt att en eller båda förlorat medvetandet i vurpan.

De har i alla fall hamnat uppochner. De hänger i sina bilbälten och har svårt att komma loss då bilbältena är spända. Således måste de skapa en avspänning i selen för att lossa bältet, eller skära loss dig med en kniv (men hur många har det i fickan när de behöver det?) 

Samtidigt sprider sig paniken. Iskallt vatten forsar mot dem. Fronten på bilen är tyngst och sjunker alltså först. Således förlorar de snabbt möjligheten att andas. 

Min man berättade i går att den kände dykarlegenden Dennis Österlund ska ha testat att köra över en kajkant med en bil. Han hamnade på rätt köl, hade syrgastub med sig – och höll ändå på att stryka med på kuppen. Trafikmagasinet ska ha gjort liknande tester i bassäng, där man visar hur svårt det är att ta sig ur en bil på grund av undertryck och svårt/omöjligt att öppna en bildörr. Här en artikel om att 7-10 procent av alla drunkningsolyckor i Canada gäller bilolyckor och om svårigheten att ta sig ur en bil.

Inse att Cats Falcks och Lena Gräns belägenhet är en dödsfälla, oavsett om tjejerna druckit alkohol eller inte. Däremot kan man säga att alkoholen inte är till deras fördel, tvärtom. Olycksförloppet går så snabbt att de inte hinner kämpa emot. De är döda på nolltid. Därav förklaringen att de inte har rivskador på händerna. 

Hur fort kan de då ha kört? En vänlige läsare, tillika lektor i fysik och elektroteknik, skickade mig ekvationen för en kastparabel och konstaterade att med farten v= 10 m/s (36 km/tim) så landar bilen 8 m ut från kant. Med 15 km/tim blir det 3,5 meter. Fast 8 meter från vad och till vad? 3,5 meter från vad och till vad?

Bilen kör antagligen mot Danvikstull, får sladd och går in i rälsen. Den fortsätter alltså troligen i luften i öst-nord-östlig rörelseriktning, vilket alltså gör det fullt möjligt för bilen att sedan hamna upp och ner en halv meter från kajkant.

Hur är det då med eventuella skador på fälgarna? I Bo G Anderssons DN-artikel från 1997 står det så här:

”varken fotografier eller protokoll dokumenterar skadorna på fälgarna. Tvärtemot är det så att de bilder som togs av pressfotografer när bilen bärgades den 29 maj 1985 visar att fälgarna var intakta.”

Det förutsätter naturligtvis att pressfotografernas bilder är skarpa och att de fotograferat alla fyra hjulen.

Själv känner jag i alla fall, dels efter att ha läst Christoph Anderssons bok ”Operation Norrsken” och efter egen liten research, som att Stasimordsteorin om att tjejerna drogats och puttats i kanalen är så otrolig att det är fascinerande att ingen mosat sönder teorin med fakta tidigare. En annan liten detalj är ju att Cats Falck grävde på ASEA-export och inte Bofors, men att Stasimordsteorin skulle ha med Bofors att göra. Teorin med ”Jürgen G” är helt enkelt för snurrig och orealistisk, enligt mig och det är uppenbart att Christoph Andersson inte heller tror på den.

Innan Cats Falck och Lena Gräns hittades utlyste anhöriga en belöning om fallet löstes. Jag har sett uppgifter om 10 000 kronor. Dagarna innan fyndet ska en kvällstidning ha uppgivit en större summa, vilket gjorde att de som hittade bilen i vattnet började planera för vad de skulle göra för pengarna. Men någon belöning delades mig veterligen aldrig ut.

Fallet Cats Falck och Lena Gräns visar med all sin tydlighet hur viktigt det är att genomföra obduktioner och tekniska undersökningar. Anhöriga behöver få rimliga förklaringar för att kunna gå vidare.

Jag tror att spekulationerna kring de två kvinnornas död har förstärkts av att en av dem var en journalistkollega.

Vi journalister har en tendens att överdriva rapportering om vår egen kår, slå bara på bevakningen av attacken på SVT-journalisten Bert Sundström på Tahirtorget på nätet så ska ni få se. Här ett exempel på när AB sätter fem reportrar och t o m gör faktarutor om händelsen, inklusive när svenska folket i direktsändning fick kännedom om det hela. Personligen tror jag att de flesta svenskar inte har en susning om vem Sundström är (men att de nog skulle känna igen hans röst när de hör den på tv).

Ett annat exempel är ju Martin Schibbye och Johan Persson. Visst var det rätt att rapportera om att de blivit tillfångatagna och hur rättsprocessen gick till och att de släpptes, men det går onekligen inte att förneka att journalistkårens fascination för två yrkeskollegors belägenhet inte riktigt var i paritet med allmänhetens intresse för själva ämnet.

Har ni tänkt på att 42 procent av dagens journalistkår bor i Stockholms län? Och att ungefär var tionde journalist bor strax i närheten av kajplats 310 där Cats Falck och Lena Gräns hittades? Journalister känner sig helt enkelt intresserade av och berörda av fallet. Lokalvinkel kallas det. 

Det finns också en komplexitet när namn och bilder är publicerade på de som är döda. Det är lättare att berätta om människor med namn som är offer än några som kanske var omdömeslösa och klantiga. Mordteorier säljer dessutom bättre än teorier som avfärdar dem.

Ingen tar ordet ”fyllekörning” i sin mun av hänsyn till de anhöriga, men vi måste faktiskt tänka tanken att alkohol kan vara en del av förklaringen. Lena Gräns bror har ju enligt P3 Dokumentär vittnat om att tjejerna delade en flaska vin på krogen strax innan de försvann. Nästa sak att tänka på är att det var kväll och mörkt och att föraren var ovan som bilförare. Avståndsbedömningar och igenkänning är inte de bästa i mörker, således kan man ha svängt in på fel väg och gjort en ny färdplanering som gjorde att man hamnade där man hamnade. Bilen fick sladd i blixthalkan. Sedan gick det som det gick.

Oavsett alkoholintag eller inte så förefaller olycksteorin vara rimlig. Mördarteorin förefaller i alla fall för mig numera vara högst orimlig. Saknade tekniska protokoll till trots.

Fotnot: Vänlig själ påpekar att brf Hamnvakten byggdes i början på 80-talet. Det kanske var dumt av mig att ta upp husen och den backe jag fått beskriven. Vi vet ju faktiskt inte om det är därifrån eller någon annan stans som de två har kört. Viktigast att förstå är att tillfartsvägar och område har sett annorlunda ut vid den här tiden. Vi kan alltså inte titta på en karta från i dag och dra slutsatser av hur någon har kört eller inte kört. Det viktiga är att det är ett spårområde som är kullerstensbelagt och att den finns en kranräls vid kajkanten. Teorin om att någon rullar bilen över kajkanten håller inte.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Cats Falck, DDR, Journalistik, Stasi. Bokmärk permalänken.