Var allt var bättre förr? Om mustig uppvigling och det avlidna hembiträdet som orsakade plåtskador

Som journalist möts jag då och då av att någon vill att jag ska stå till svars för diverse publiceringar i media som jag absolut inte haft någonting med att göra. Generellt kan man säga att jag slagits av att många tycks uppfatta att media är ”värre” i dag än vad det var ”förr”.

Eftersom jag suttit många gånger på tidningsarkiv kan jag enkelt konstatera att det inte alls var bättre förr. Tvärtom finns det fasansfulla exempel på saker man publicerat förr som aldrig skulle gått i tryck i dag. Ta som exempel det stackars hembiträdet som blev ihjälkörd när hon var ute och cyklade.

Jag grämer mig än i dag för att jag inte printade artikeln, men den måste ha varit från mitten av 1900-talet och jag minns den som om det vore i går. Skymd sikt genom en hög skånsk häck var troligen avgörande för händelseförloppet. Oavsett den talande rubriken om en avliden person började journalisen med att beskriva plåtskadorna på bilen. Därefter framkom att kvinnan arbetat som hembiträde. Hennes före detta arbetsgivare hade intervjuats, varpå man konstaterade att intet ofördelaktigt fanns att berätta om henne!

Jag har också hittat saftiga exempel av typen att en man tagit in på hotellrum med flickvännen och sedan skjutit henne och sedan sig själv. Inte bara hans namn utan även hans yrkestitel skrevs ut, allt för att belägga hur mycket insikt man hade i fallet.

I början på 60-talet råkade en 20-årig student ut för en motorcykelolycka i Rörsjöstaden i Malmö. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom Johan Svensson, JS. Det var en fredagskväll och fem dagar efter olyckan rapporterar tidningen Arbetet om att ”studeranden” Johan Svensson har avlidit av sina skador efter olyckan. Att han legat för döden torde vara väl känt. Sydsvenska Dagbladet rapporterade nämligen redan dagen efter olyckan, på lördagen, om ”studeranden” Johan Svenssons olycka. Hans skador beskrevs i detalj och de allra flesta skador verkade vara centrerade till bålen. Beskrivningarna är i latiniserad form/läkarspråk, vilket onekligen föranleder mig att tro att läkaren varit mer frispråkig än vad som hade varit möjlig i dag, eller så var JS själv läkarstudent och chockade vännerna citerades av pressen. Jag kan väl konstatera att en sådan här utvikning om en ordinär persons olycka och skador aldrig hade gått i tryck i dag, absolut inte med ett namn.

En av mina favoritsajter är Stockholms kommuns Stockholmskällan. Målgruppen är skolor men många vuxna barn ser till att följa sajten, som är riktigt underhållande. Man publicerar inte allt, utan väljer ut olika dokument för att sedan berätta en historia.

1919 skulle den nyblivne riksföreståndaren Gustaf Mannerheim komma på besök till Stockholm. Vänstern/Socialdemokraterna var upprörda, eftersom man såg Mannerheim som en förrädare. Pamfletter delades ut på gatorna och här är en mustig sekvens:

”Det finska proletariatets mördare och bödel, djävulen Mannerheim mottages som gäst /…/ detta blodiga vidunder, grymmare än det vildaste rovdjur – detta helvetets avskum, evigt förbannad av tusentals änkor och tjugofem tusen faderlösa barn…” 

Allt var inte bättre förr, men allt är heller inte bättre i dag. Två saker är säkra: Med tidens tand rinner ilskan och upprördheten av de som en gång hade häftiga känslor. Det andra är att nästkommande generationer alltid kommer att skratta åt eller förfasa sig över tidigare generationers sätt att hantera sin samtid.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Finland, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.