Nazi-jakten som kom av sig – och Eichmann-gripandet i sitt historiska sammanhang

Der Spiegel publicerade i går en intressant artikel om en ny bok skriven av historikern Daniel Stahl. I artikeln, som ni har på engelska här, berättar reportern Felix Bohr att Stahl forskat kring en fråga som det spekulerats länge kring, nämligen hur stort engagemang man egentligen haft i att försöka lagföra naziregimens krigsförbrytare som gömt sig i Sydamerika?

I boken ”Nazi-Jagd – Südamerikas Diktaturen und die Ahndung von NS-Verbrechen” (ung. Nazi-jakt – Sydamerikas diktaturen och lagföringen av nazismens brott) visar man vad man befarat.

Stahl konstaterar att det både i Europa och Sydamerika efter kriget fanns personer som var ovilliga till att driva processen framåt så att man skulle kunna identifiera, utlämna och åtala enskilda krigsförbrytare.

Enligt Spiegel ska denna ”sammanslutning av ovilliga” ha funnits representerade inom såväl domstolsväsende och polis som statsförvaltning och bland politiker.

Företrädare inom Interpol vill i ett exempel inte jaga krigsförbrytare. Å andra sidan ansåg företrädare för justitiedepartementet i Bonn att Interpol inte skulle blandas in när man 1960 fått uppgifter om att Josef Mengele gömde sig i Brasilien eller Chile.

”The German Justice Ministry advised the Federal Criminal Police Office to conduct a manhunt — but without involving Interpol”, skriver Spiegel

Varför denna ovilja – eller ibland obstruktion? Enligt Stahl var motiven olika. Vissa västtyska diplomater saboterade nazi-jakten med någon form av solidaritetsmotiv. Franska utredare ska ha varit rädda för att för mycket tvättad byk skulle blottlägga landets och fransmäns egna kopplingar till nazi-regimen.

Den största oviljan verkar ha funnits i Sydamerika. Motivet till varför är egentligen logiskt, om än ej försvarbart. Tillåtelse av nazijakt kunde nämligen få inrikespolitiska konsekvenser för de sydamerikanska diktaturerna.

Brasilien vägrade t ex på 70-talet lämna ut Gustav Wagner, som varit chef för det polska koncentrationslägret Sobibor i Polen där 152 000 människor mist livet. Stahl har hittat ett samtida dokument, som visserligen inte nämner Wagners namn men som onekligen fångar resonemanget i Brasilien i slutet på 70-talet. Den tyske ambassadören i Brasilien konstaterar nämligen att utlämnandet av en person som begått krigsbrott nästan fyrtio år tidigare skulle hota det egna landets makthavare. Det skulle utmana och stärka kraven från medborgare som ansåg att även Brasilien skulle tvätta sin byk, och det inkluderade även att åtala enskilda individer inom den brasilianska militären och polisen. Fast så frankt som jag uttrycker det uttryckte sig inte ambassadören. Istället står det ”(would) bolster the demands of those who insist that all crimes should be prosecuted, including those committed by the military and the police.”

Mina kunskaper om efterkrigstidens uppgörelser är inte djupa, men på något sätt känns det som om Spiegels artikel blir en logisk pusselbit. En spelplan framträder av obstruktion och ovilja på den ena sidan, nazistjägare som Simon Wisenthal på den andra.

Israeliska Mossads jakt på Adolf Eichmann är historisk. Man skulle ha kunnat gå den byråkratiska vägen via tysk domstol och kräva ett utlämnande från Argentina, men istället blir det en rafflande underrättelseoperation som så här i efterhand skulle kunna få en manusförfattare i Hollywood att gråta av hänförelse. Tips om att Eichmann bodde i Buenos Aires stadsdel San Fernando under namnet Ricardo Klement dök upp och Mossads ”Operation Finale” inleds. Mannen fotograferas i Buenos Aires och omfattande analyser görs av de tre bilder som man lyckats ta, vilket t ex framgår av CNN-artikeln här och eller ännu bättre här av CNN:S tv-inslag där kamera, bilderna på ”Klement” samt en ”nål” som användes när Eichmann fångades visas upp.

Jag har inte tidigare funderat på varför Israel tog till så drastiska metoder för att ställa krigsförbrytaren Eichmann inför rätta. De formligen kidnappade honom 1960 och förde honom i hemlighet till Israel för rättegång. Spiegels artikel om Daniel Stahls bok gör att jag förstår bättre.

Ytterligare en artikel här från Der Spiegel 2011 ger en belysning av situationen. Den diplomatiska kåren i Buenos Aires kan på inga sätt ha undgått att det fanns många ex-nazister i landet. Eichmanns fru har ju dessutom på 50-talet gått in på tyska ambassaden och begärt nya pass till två av sönerna och visat vigseldokument och annat som borde fått vilken tjänsteman som helst att hoppa högt. Men det tycks inte hända någonting. Det tar tid innan en arresteringsorder tas fram. Vid en förfrågan från israeliska diplomater visar det sig att Västtyskland och Brasilien saknar utlämningsavtal.

”finding men like Eichmann was not the real problem. Instead, it was getting them out of Argentina and putting them on trial”, slår Spiegel fast.

Förutom viss slöhet från tyska myndigheter så konstaterar västtyska BND att den argentinska myndigheterna förhalade framställningar från tysk sida så till den milda grad att många utpekade nazistiska krigsförbrytare lämpligt nog hann med att försvinna spårlöst. Det är i det perspektivet som Spiegel konstaterar att så kallade ”extraordinära metoder” blev nödvändiga för att fånga Eichmann.

Jag väljer att inte moralisera om vad som var rätt eller fel. Det viktigaste för mig är att förstå den tidens bevekelsegrunder och varför det faktiskt blev som det blev.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i andra väldskriget, Argentina, Brasilien, Israel, Sydamerika, Tyskland. Bokmärk permalänken.