Är det bra att 42 procent av landets journalister bor i Stockholm och om tyckarjournalistik som trend

Hoppsan! Förra inlägget med skånsk vinkel fick visst reaktioner. Jag kanske ska förtydliga mig: Jag tycker inte illa om Stockholm i sig. Det är en mycket vacker stad med fantastiska museer och jag har många vänner som bor där.

Problemet är alltför mycket koncentrationen av ekonomisk, politisk och journalistisk makt och symbiosen däremellan. Det är naturligt med mycket av denna koncentration till ett huvudstadsområde, men frågan vi bör ställa oss är om vi har en bra avvägning i vårt land?

Det finns ofta en självbild i Stockholm om att det är Stockholm som bär resten av Sverige. Jag tycker att den självbilden i sig är ett problem. Det blir som en självuppfyllande profetia. 

Låt mig ge två exempel så att ni förstår skillnaderna.

På 90-talet bodde jag ett par månader i Lettland för att skriva min D-uppsats i ekonomisk historia. Ämnet var bostadsprivatisering och övergången från planekonomi till (så kallad) marknadsekonomi. Jag studerade demografi såväl som bostadspolitik under Sovjetväldet. Av alla problem som Lettland hade var ett den demografiska utvecklingen.

Riga är en stad som genomgick en massiv demografisk omstöpning under 1900-talet, bland annat som en följd av andra världskriget och därefter politiska pekpinnar från Moskva. Stan växte till enorma proportioner i förhållande till det lilla land som Lettland var. Den judiska befolkningen utraderades. Ryssar, vitryssar och andra broderfolk inom Sovjetväldet flyttade dit, ofta via industriföretag  som själva byggde bostäder åt sina anställda. 

När jag var i Riga i mitten på 90-talet bodde där ungefär en miljon invånare. Visst fanns det ett arv efter sovjettiden, men samtidigt hade man tagit ett långt steg därifrån. Operahuset var en social knutpunkt och man kunde betala med kontokort i många affärer och restauranger. De offentliga kommunikationerna var utmärkta.

Så åkte jag till landets andra största stad, Daugavpils. Det var som att färdas i en tidsmaskin tillbaka in i Sovjettiden. Visst bodde här väldigt många ryssar och vitryssar, men det var ungefär samma demografiska proportioner som i Riga. Nej problemet var att utvecklingen hade stannat. Här bodde dessutom bara en tiondel av Rigas befolkning. Det var en pyttestad jämfört med huvudstaden.

Var tror ni att de utländska investeringarna hamnade? I staden med bra kommunikationer eller där gummorna gick med hucklen och där det fanns gator av stampad jord? Det blev som ett självspelande piano där befolkningsproportionerna 10:1 förstärkte och dömde Riga till att bära resten av Lettland på sina axlar.

Ett annat exempel är USA. Jag är ingen USA-expert, men konstaterar att politisk, ekonomisk och journalistisk makt inte med enkelhet kan placeras på en enda geografisk plats i landet. Visst har USA sina ekonomiska och politiska problem, men de har också något som jag skulle kalla mångfald. Silicon valley, Hollywood, amerikanska bilindustrin och Wall Street ligger inte på samma geografiska plats.

NY Times, CNN och Washington Post har inte sina högkvarter i samma stad. CIA:s, FBI:s och NSA:s högkvarter ligger inte långt ifrån varandra, men definitivt inte på samma geografiska plats. 

Jag vet att Sverige är ett mycket mindre land, men visst är det både komiskt och sorgligt på en gång att ”allt” ska samlas på i princip en enda geografisk punkt?

Kolla in var Sveriges regering, riksdag, Högkvarteret, Must, Säpo, FRA, SVT, SR, TV4, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet har sina säten! Många av dem kan ju för sjutton promenera till varandra! Praktiskt, javisst, men det bådar också för en viss inkrökthet.

En som studerat problemet med koncentrationen av journalister på vissa geografiska platser är Kerstin Ekberg, som 2007 via Sim(o) lade fram rapporten ”Här bor journalisterna – en rapport om var journalister bor och vad det kan betyda för rapporteringen från olika områden”.

Den utmärkta och tänkvärda rapporten finns att läsa i sin helhet här. Förutom Ekbergs tankar, reflektioner och analys så finns statistik att fördjupa sig i.

Ibland dyker det upp diskussioner om att journalistkårens politiska hemvist skulle vara ett problem. Är det ett problem att 60 procent röstar på vänsterkanten? Nja, inte om journalisterna agerar på ett professionellt sätt och min upplevelse är att många journalister är professionella. Jag menar nog att det är ett mycket allvarligare problem med koncentration av journalister på vissa platser och ”medieskuggor” i andra. Det är det här som Ekberg tar upp.

Sveriges försvar har ju debatterats friskt den senaste tiden (eller snarare avsaknad av den). Vi har fått veta att landet kan försvaras en vecka och på en plats. 

Hur upplever Sveriges journalistkår detta påstående? Känner de en oro eller rädsla? Jag får inte uppfattningen om det. Låt oss titta på statistiken!

Av de 13 000 journalister som ingår i undersökningen (medlemmar i Journalistförbundet) bor 42 procent i Stockholms län. Motsvarande siffra för Sveriges befolkning är 21 procent. I Stockholms innerstad bor 19 procent av Sveriges journalistkår, men bara 3,1 procent av Sveriges befolkning.

Med gångavstånd till regering, riksdag och diverse viktiga myndigheter som är satta att arbeta med landets säkerhet så tror faktiskt jag att en övervägande del av journalistkåren faktiskt inte ens fattar själva diskussionen! De lever ju i sin lilla ankdamm!

I debatten har ju även framförts att Gotland borde försvaras bättre. Hur upplever svenska journalister den frågan?  

Jag vet inte, men på Södermalm, som är journalisttätast i hela Sverige, bor 1 259 journalister medan det på Gotland bor 88 stycken !

Var tionde journalist bor alltså på söder i Stockholm medan kåren har 0,7 procent representerade på Gotland.

Behöver jag tala om att övervägande delen av journalistkåren nog kände sig mer berörda av lasermannens skjutningar på 90-talet än av påståenden om hotet mot Gotland? Gotland är ju för de flesta journalister enbart en plats för semester alternativt jobbmingel under Almedalsveckan!   

Journalisttätast av allt är enligt Ekerg Västra Södermalm. Här bor 371 journalister i de omkring 13 000 hushållen, vilket utgör 27,5 procent per 1000 hushåll. Ekberg konstaterar att Västra Södermalm/Högalid är en av de mest brottsbelastade stadsdelarna i Stockholm där slagsmål, fylla och ungdomsrån förekommer oftare än i de flesta förorter. Här finns väldigt många hus från miljonprogrammets dagar.

”Mediebilden av Södermalm är dock annorlunda…journalistkåren vet att det vanliga vardagslivet på Södermalm inte domineras av misshandel, inbrott, rån eller fula loftgångshus. Journalisterna vet det, för de bor här. Därför präglas inte heller mediebilden av Södermalm av de många brott och det fylleri som faktiskt förekommer. De förtigs inte heller, utan rapporteras regelbundet i notisspalterna, där de anses höra hemma”, skriver Ekberg.

Som en kontrast kan jag då konstatera att riksrapportering om Malmö ofta handlar om våld och annat elände, för att inte tala om fula miljonprogramshus. Och sådant hamnar inte i notisfacken.

För något år sedan kunde jag läsa om en krögare i centrala Stockholm som återigen hade drabbats av ett brandattentat. Det blev en notis i den ena stora dagstidningen i Stockholm. I den andra stora dagstidningen blev det en pytteliten bild i notisfacket där man kunde se polisavspärrningstejpen. Hur hade det då blivit om det hänt i Malmö? Jag vet att det hade blivit stor nyhetsbevakning, fyrspaltsbilder och riksrapportering. Jag vet för att jag ställt mig frågan många gånger och fått samma svar gång på gång.

Det är som ett självspelande piano och Ekbergs rapport om journalister och deras bostadsorter ger en god förklaring till varför det ser ut som det gör.

Men överrepresentationen av journalister i Stockholm är inte hela förklaringen till den snedvridna rapporteringen om Malmö. Det finns även andra faktorer. Lokal konkurrens, bra infrastruktur och Patrick Persson är tre andra viktiga förklaringsfaktorer till slagsidan om Malmö. 

Låt oss börja med Patrick Persson.

”I snart 30 års tid har pressfotografen Patrick Persson levererat nyhetsbilder från olyckor, bränder och polisingripanden i Malmö med omnejd, ofta bara minuter efter att händelserna inträffat”, presenterade Studio Ett honom 2010.

Jag hade nog förtydligat presentationen, för jag har av flera initierade fått veta att Patrick Persson väldigt ofta är ute på olyckor och annat elände FÖRE utryckningsfordonen kommit till plats. Vi kan spekulera i varför det är så. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Patrick Persson levererar snabbt och effektivt när det händer. Han tar betalt enligt fotografernas förbunds taxa (vilket borde göra alla andra fotografer gröna av avund) och när det verkligen händer pang, bom, bränder och annat så köper riksmedia mangrant hans bilder.

Den som betalat så bra för en bild lägger inte dem i ett notisfack i frimärksformat. Köpet måste ju naturligtvis motiveras i proportion till det pris som betalats! Tänk på att frilandsbudgetar inte brukar vara stora! Således får Patrick Persson-bilder i princip alltid bra utrymme. 

Nästa faktor är infrastrukturen. Tänk er en nattarbetande katastroffotograf som jobbar i Göteborg eller Stockholm och som är på plats FÖRE utryckningsfordonen! Skämtar du?!? Låt oss konstatera att ingen kan leverera så bra från en storstad i Sverige som den katastrofreporter som är baserad i Malmö-Lund. Det är små städer med bra infrastruktur och väldigt lite trafikstockningar. Peace of cake!

För ett tag sedan fick jag via en säkerhetschef på ett stort företag veta att man satsade på pressträningskurser då det var vanligt att journalister åkte ut på arbetsplatsolyckor. Efter ett tag kröp det fram att kurserna motiverades av en ökad olycksbevakning … i Skåne!

Ytterligare ett ”bevis” för att våld- och eländesrapporteringen är proportionerligt större i Malmö med omnejd handlar om hög servicegrad. I Malmö håller polisen presskonferens var dag. Det har polisinformatörerna i Malmö sagt att man inte gör i Stockholm.

Så har vi då konkurrensen. Det är utan tvekan mediatätt i Skåne. För att få det att hända saker på webben så tycker i alla fall jag att olyckor och trafikstockningar haft fått sådana proportioner att det skulle kunna få en holländare att svimma av skratt.

Jag konstaterar att den oproportionerligt stora olycks- och eländesbevakningen i Malmö både handlar om en självuppfyllande profetia från beslutsfattare inom media i Stockholm och ett antal lokalt viktiga faktorer i Skåne.

Oavsett träffar vi Malmöbor många personer som via media fått en bild av att Malmö är en jättefarlig stad, medan de inte verkar hysa samma tvekan för att åka till t ex Göteborg eller Stockholm.

För ett par år sedan var jag på ett Gräv-seminarium där man tog upp problemet med att allt mer av den journalistiska bevakningen koncentrerades till Stockholm.

Det var efter Göteborgskravallerna och dåvarande lokalradioreportern Sanna Klinghoffer berättade att i princip alla andra redaktioner skickat Stockholmsreportrar för att bevaka EU-toppmötet. Sådant kunde ju inga Göteborgsreportrar sköta!

Problemet började när arbetet övergick till att bevaka själva kravallerna. Stockholmsreportrarna hade i tumultet svårigheter att bevaka händelserna. De hade behövt både karta och lokal guide, till skillnad från SR:s lokalreportrar som istället fokuserade på nyhetsbevakning och sin egen säkerhet (de började gå två och två).

Klinghoffer konstaterade på seminariet att SR:s lokalradio genomfört en som hon tyckte acceptabel bevakning av händelserna, till skillnad från många andra riksredaktioner vars reportrar fått lägga väldigt mycket energi på att ta reda på var de var och vart de skulle. 

Det har blivit en lång text i ett stort ämne, men jag kan inte låta bli att ta ytterligare ett intressant exempel om svensk nyhetsbevakning. Det gäller Öresundsbron och Citytunneln. Själv började jag jobba med Citytunneln 1997, sex år efter att avtalet om Öresundsförbindelsen hade träffats.

Under min tid på Citytunneln träffade jag bland annat Öresundsbrons förste svenske informationschef, som berättade för mig att de hade haft problem till en början med att över huvud taget få Stockholmsmedia att bevaka ämnet Öresundsförbindelsen.

Han förklarade hur de taktiskt sett väckt Stockholmarnas intresse: de hade helt enkelt vänt sig till brittisk media. När London började bevaka vad som skulle hända i Öresundsregionen så insåg ju naturligtvis Stockholm att även de borde berätta om Bron de också! 

När Citytunneln invigdes 2010 lyckades projektorganisationen pressmässigt lura hela svenska journalistkåren att projektet blev färdigt ett halvår i förväg, och att det dessutom blivit billigare än vad det var tänkt. Inte ett kritiskt ord hördes om hur pinsamt försenade den svenska järnvägsförbindelsen var och att det faktiskt blivit dyrare än vad som var tänkt från allra första början.

År 2000 invigdes Öresundsförbindelsen. Tre år tidigare hade den danska motorvägen invigts. Två år tidigare, 1998, hade jag varit med på invigningen av den danska järnvägsförbindelsen på land. 

Danskarna var klara i god tid. Hur var det då i Sverige? Jo, vägförbindelsen invigdes två veckor före Bron invigdes. Det hette också att man invigde järnvägsförbindelsen, men förutom lite nya spår borta vid bron, Öresundsbanan, så hade det mesta av pengarna gått åt till att göra en ofantlig kostsam tillfällig lösning som hette ”nästan dubbelspår” på Kontinentalbanan samt att ljudisolera folks bostäder och balkonger längs hela sträckan.

Den verkliga järnvägsförbindelsen som var anpassad för de nya trafikförutsättningarna heter Citytunneln och den invigdes faktiskt tio (10) år efter att Öresundsförbindelsen öppnat. Till det behövde man mig veterligen inte ljudisolera några bostäder eller balkonger. 

Inser ni det absurda med att media med hull och hår svalde Citytunnelns triumfatoriska påståenden om att ”tunnelen” var klar ett halvår i förväg när den egentligen varit försenad i tio år? 

Jag kan inte låta bli att undra om historieskrivningen hade blivit en annan om Öresundsförbindelsen byggts i Stockholm? Jag tror personligen att Citytunneln hade invigts många år tidigare. Jag är nämligen övertygad om att det hade uppstått en symbios mellan många enskilda journalisters intresse för frågan, politisk fokusering och beslutsvilja samt ökat engagemang från höga chefer på ansvariga myndigheter. Detta sammantaget hade säkerligen puttat igång projektet långt tidigare, och troligen också sparat stat, kommun och landsting mycket pengar. Skatteavtalet mellan Sverige och Danmark hade säkert också sett förmånligare ut för svensk del om Öresundsförbindelsen gått mellan Stockholm och Köpenhamn.

Jag började inlägget med att fråga om vi hade en bra avvägning mellan maktkoncentrationer i vårt land. Jag tror att vi har alldeles för lite av den. Vad gäller media hamnar allt mer i Stockholm på grund av rationaliseringar.  

Jag tror inte att det är bra att en så oproportionerligt stor del av journalistkåren har Stockholmsglasögon på sig i sin bevakning. I synnerhet inte när journalistiken alltmer övergår till ”From news to views” eller ”tyckar-journalistik” som det heter på svenska. Om detta fenomen kan ni ta del av i Kulturkrönikan från juni 2008 här

p.s. och som av en händelse meddelar Tidningen Journalisten i dag att TT lägger ner sina tre lokalkontor i Norrland.  Fortsättningsvis ska man sköta bevakningen av Luleå, Sundsvall och Umeå via (surprise!) Stockholm! Bevakningen kommer inte att försämras, utlovar chefredaktören för TT.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.