En ny utställning i Köpenhamn och perspektiv på svensk historieskrivning

Berlingskes kulturredaktör Bent Blüdnikow har recenserat det nyrenoverade försvarshistoriska Tøjhusmuseet i Köpenhamn och dess nya utställning som öppnar den 9 februari om alla 21 krig som Danmark varit med i, varav några av dessa har varit mot Sverige.

Det utlovas allt från Lingonkriget till Det Kolde Krig och kriget i Afghanistan. Samt inte minst Danmarks allra kortaste krig som varade i 6 minuter, enligt Blüdnikow. Gissa vilket?

För mig som numera är bosatt i Skåne ska det bli intressant att bege mig till den danska kungliga huvudstaden för att ta del av ett antagligen lite annat perspektiv än det som serveras från den svenska kungliga huvudstaden.

Det fanns ju en diskussion för ett par år sedan om varför skånska barn fick lära sig så mycket svensk historia när de egentligen borde få ta del av en mera lokalt präglad variant. Undrar om det bara blev löst prat eller om de skånska och blekingska, och kanske även t ex de gotländska, skolbarnen får sig annat till livs numera?

Någon sa till mig en gång att Finland tillhört Sverige längre tid än Skåne. Jag konsulterade 1983 års utgåva av Historisk atlas från Bonniers. Svenskarna började besätta de finska kusterna i slutet på 1150-talet och att erövringen av Finland fortsatte på 1200-talet under Birger Jarl. På 1300-talet fastställs gränserna gentemot fursten av Novgorod och förvaltning och rättsväsende ordnas enligt svenskt mönster. Kexholms län inbegreps 1617. Förutom lite krig och ockupation då och då så förloras Finland definitivt 1809.

Jag övergår till att räkna skånskt. 1658 är ju det magiska årtalet för då Skåne blev svenskt, och förutom lite stöveltramp fram och tillbaka så får man ju ändå ihop lite drygt 300 år av försvenskning.

För enkelhetens skull kan jag konstatera att Finland var svenskt dubbelt så lång tid som Skåne varit svenskt. Skåne har dessutom varit danskt tre gånger så lång tid som det varit svenskt, fast allra längst har Skåne varit självständigt (i typ sisådär 2000 år har jag fått mig påpekat). 

Fattar ni nu varför vi i Skåne hurrar tre gånger istället för fyra, och varför skånska riksdagsmän på 30-talet krävde och fick igenom att vårt arkeologiska fyndmaterial inte skulle skickas till Stockholm där det inte hör hemma?  

Förundrat har jag konstaterat att vi har ett överdrivet fokus på vad som händer i USA samtidigt som intresset för länder som Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland är minst sagt ljumt. Inser vi inte att dessa länders historia kan leda till djupare kunskaper om vår egen historia? Tror ni att norra Europas underrättelse- och säkerhetstjänster har blundat för vad som hänt i grannländerna? Klart de inte har! Tvärtom skulle jag säga att en bra underrättelse- och säkerhetstjänst i allra högsta grad har koll på sitt närområde, antingen som förtroendefulla samarbeten eller i form av agents in place.

Om svensk underrättelsetjänst hade förankringar bakom järnridån, t ex i Baltikum, så var den samtida svensken sorgligt okunnig om vad Baltikum var för något. Journalisten Kjell-Albin Abrahamson sammanfattar kunskapsnivån under kalla kriget så här: Baltikum – det var där lågtrycken kom från. Punkt slut.

Hur många gånger har jag inte mött människor som i nutid är övertygade om att Riga har med Estoniakatastrofen att göra och inte vet vad huvudstaden i Litauen heter, eller ens kan placera de tre länderna i sin geografiska ordning längs kusten? Letternas vurmande för svensktiden känns som en sorgligt obesvarad kärlek.

Hur har vi svenskar blivit så inkrökta? I Abrahamsons bok Balkan betyder berg finns en intressant berättelse om en man från Balkan som beskriver svensken som nordens serber. Ett herrefolk. Kanske har vår inställning till våra grannländer med just denna vår stormaktshistoria att göra och att våra politiker fortsatt att underhålla denna självbild om att vi är störst, starkast och bäst.

Visst var det väl bra att Per Albin höll modet uppe på svenskarna genom att säga att vår beredskap var god under kriget, men det är som om myten fortfarande lever kvar som en råttan-i-pizzan-historia som bara spätts på genom kalla kriget av politiker som för allt i världen inte vågar säga att vi samarbetat med Nato och stöttat våra ockuperade grannar bakom järnridån. 

Hur många gånger ska denna myt om oberoendet avlivas likt Grisen Särimner? 

Jag tror det finns en fara i att ha för stor diskrepans mellan den offentliga historieskrivningen och hur det egentligen var. Därför finns något hälsosamt i att nyfiket botanisera i våra grannländers historia. Att gå på museer, ta del av våra grannländers nyhetsförmedling, forskning och annan bokutgivning. Man får så att säga andra perspektiv.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, Ej kalla kriget men intressant ändå, Kalla kriget, museum, Sverige. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till En ny utställning i Köpenhamn och perspektiv på svensk historieskrivning

  1. Sudden skriver:

    Jo den skånska horisonten är som den är – man ser inte så långt. Men många skåningar har gjort succé i Sverige, bl a just då Per-Albin.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Jag tror man ser ungefär lika långt som ögona tillåter, var man än befinner sig geografiskt. Här i Skåne har vi fri sikt ut över Europa. Vi har nära till städer som Köpenhamn, Hamburg och Berlin. Paris och London ligger ungefär lika nära till hands som Stockholm.

      På tal om Stockholm så är det väldigt ofta som TV4:s väderpresentatörer säger ”här i södra Sverige” och pekar enbart på Mälardalen. Det är lite sött. Ungefär lika sött som när Expressen för någon månad sedan eller två hade stor flash om ”Hela södra Sverige täckt av snö”. Lite förvånat tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att det inte fanns en snöflinga i sikte. Gick tillbaka till datorn och klickade på artikeln, som enbart visade sig handla om trafikförhållandena i Stockholm.

      hälsar
      Lena

  2. Claes Henrikson skriver:

    Danmark är också ett av få länder som begått nationell konkurs. Tar man upp det?
    Om PAH kan väl snällast sägas att Per Albin-linjen längs Skånes kust borde hetat Thörnell-linjen. Både efter sin tillskyndare, och den som hela tiden pekade på det reella hotet från Tyskland. Inte efter den som ströp pengarna till befästningsarbetena och vek ner sig inför tyskarna (och som sa nej till nästan alla beredskapshöjningar inför viktiga beslut under krigets gång.

Kommentarsfältet är stängt.