Journalister borde oftare ställa frågan om vilka fler stolar en person sitter på

Den 11 september år 2000 var en av Ekots stora nyheter att en forskare vid namn Lars Jeding, som ledde någon regeringsutredning kring avfolkningskommuner, varnade för att vi kunde ha 100 färre kommuner om tio år pga risk för avfolkning.

Jag tyckte nyheten var lite kul, för jag vill minnas att Ingvar Carlsson, som senare skulle komma att bli Sveriges statsminister, för ett par årtionden sedan ska ha lett någon form av utredning kring vart alla arbetslösa pappersbruksarbetare skulle ta vägen när datorerna gjorde sitt intåg i arbetslivet och vi förutsattes övergå till det papperslösa samhället.

Så vitt jag vet har det nu gått 12,5 år sedan Jedings profetia och vi tycks fortfarande ha kvar lika många kommuner som vi hade år 2000. Kanske var det Jeding som räddade de svenska kommunerna genom sina kameleontliknande kombo-lösningar som jag råkade hitta på Resumé. 

Resumé väljer intressant nog andra epitet för att presentera Lars Jeding. Han beskrivs som någon form av ”S-märkt superkonsult”. Enligt Resumé ska Jeding ha varit statlig avfolkningsutredare för kommuner med stundande regementsnedläggningar samtidigt som han var arbetande PR-företagsdelägare och lobbyist. 

Jeding beskrivs som en person som ”flyfotat har kryssat mellan uppdragen som statlig utredare av Apoteket, lobbyist åt Apoteket och konsult åt Apotekets konkurrent Kronans Droghandel samt övervakare av omregleringen åt socialminister Göran Hägglund.” 

Hägglund ska senare ha gjort sig av med Jeding då det var lite för många stolar som karln satt på.

Detta är mycket tänkvärt, i synnerhet för oss journalister. När vi väljer att titulera en person i nyhetsmaterial ger vi läsaren/åhöraren automatiskt en bild. Är personen seriös? Trovärdig? Är det en partsinlaga? Kanske viktigast av allt att ställa sig är om en person är jävig. Hur ofta ställer vi journalister den kontrollfrågan? Personligen tror jag: alldeles för sällan! 

Förra våren gick en Erik Lundgren ut på DN Debatt och kritiserade professor Birgitta Almgrens forskning i Säpos arkiv om misstänkt Stasibelastade personer för att den borde ha etikprövats. För att belysa vem Erik Lundgren var stod följande titlar att läsa i DN:

  1. ”professor em i cell- och molekylärbiologi”
  2. ”vetenskaplig sekreterare vid etikprövningsnämnden, Umeå universitet”

Det konstiga med debattartikeln var att denne cell- och molekylärbiolog nu verkade ha blivit någon form av Stasiexpert som visste att ”Stasi-arkiven” var mycket bräckliga, det borde Almgren veta efter att ha skrivit två (2) böcker i ämnet.

Ordet Stasiarkivet eller Stasiarkiven har i Sverige använts slarvigt av såväl journalister som politiker. Ibland har man syftat på Säpos arkiv när man sagt ”Stasiarkiven”. Men i det här fallet bör det påpekas att Almgren bara skrivit en (1) bok om Stasi baserad på material ur Säpos arkiv. Hon har däremot skrivit två (2) böcker baserade på material ur tyska arkiv, bland annat det enda Stasiarkivet som finns i världen och som upprättades av DDR:s säkerhets- och underrättelsetjänst Stasi.

Således konstaterar jag att en pensionerad cell- och molekylärbiolog i våras på DN Debatt inte kan ha menat annat än att Stasiarkivet i Tyskland inte är tillförlitligt.

Vid just den här tidpunkten var jag en av få svenskar som visste att Svenska kyrkan skulle skicka en liten delegation till Berlin för att ta del av en utpekad Stasiagents akt i Stasiarkivet. Delegationen skulle skickas från Luleå stifts domkapitel. Vi talar om fallet IM ”Thomas”, som beskrivs i Almgrens bok.

Just detta faktum fick mig att söka på nätet efter Erik Lundgren. Det visade sig att DN Debatts läsare undanhölls viktig information. Lundgren var nämligen socialdemokratisk politiker i Luleå stifts domkapitel. Lundgren skulle vara med och avgöra om den utpekade IM ”Thomas” skulle få ha kvar sin prästtitel eller inte, efter domkapitelutskottets återkomst från Berlin. Kort och gott: Erik Lundgren var jävig. 

Jag tror inte att DN Debatt kände till Erik Lundgrens politiska uppdrag och är nog rätt övertygad om att de tackat nej till ett införande av hans debattinlaga om de haft en helhetsbild av mannen. Men hur skulle de kunna ha känt till den koppling som blev så uppenbar för mig?

Lite stillsamt undrar jag hur många gånger jag själv blivit ”blåst” som journalist? Hur många gånger borde jag ha ställt några kontrollfrågor kring något som till synes inte verkade kontroversiellt?

Varför tar jag upp det här på min blogg? Därför att min blogg är full av exempel där journalisters ordval och definitioner har spelat väldigt stor roll för allmänhetens och andra journalisters bild och uppfattning om olika händelser kring spionage och terrorism. Ibland har dessa ”missuppfattningar” fått så långtgående negativa konsekvenser att de gravt lett till en missriktad bild av enskilda händelser och organisationer.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, spionage, Stasi, Sverige, terrorism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.