Jan Guillou och Olof Palme har inte samma bakgrund som Jan Guillou påstår

Efter år av påståenden från Jan Guillou om att han har en överklassbakgrund, och efter att horder av svenska journalister genom åren intervjuat Jan Guillou om hans (påstådda) överklassbakgrund så är det väl dags att någon tittar på fakta. Jan Guillous senaste påstående om att han och Olof Palme ”kom från exakt samma miljö” visar sig inte hålla vid en närmre granskning. 

Aftonbladet uppmärksammade för några dagar sedan att det ligger några extrasekvenser som inte kom med i PalmedokumentärenSVT Play. Det gäller klipp från intervjun med Jan Guillou. Eftersom klippen är väldigt intressanta och då de bara ligger kvar t o m 18 januari 2013 så uppmanar jag er att se dem snabbt som attan, länk här!

Det hela är alltså inte en enda sekvens, utan tre. Klipp 2 och 3 skiljer sig från klipp 1. I klipp 1 är Guillou eftertänksam och ger ett bildligt lugnt och seriöst intryck. Han säger så här:

”Olof Palme är en av våra intressantaste politiker på 1900-talet. Det finns ju den här väldiga spännvidden inom honom; klassförrädaren som är för snabb i käften ibland; den briljante impulsive som ändå ljuger fast sig gång på gång och ställer till det genom sin snabbhet. Jag vet inga andra politiker som riktigt kan jämföras med Olof Palme i de här avseendena.”

Därefter kommer klipp 2. Nu har kinderna blivit lätt rosiga, kanske av värmen från kameralamporna eller av någon annan anledning. Så här lyder klipp 2:

”Det finns ingen politiker som är så lik mig som Olof Palme”, säger Jan och skrattar till.

Det är ett snabbt klipp och jag är förstummad. Är han lik Olof Palme? Vad menar karln? Vi får veta mer i klipp 3:

”Vi skulle ha haft kul tillsammans. Jag hade kunnat bli kabinettsekreterare och FN-ambassadör, lite av varje och stått på hans sida, då hade vi varit två stycken som är snabba i käften och kan täppa till truten på borgarna.”

Jan packar sin snus och lägger in prillan 0.48 i programmet. Jan fortsätter:

”Han borde ha värvat mig i stället för att liksom göra mig till fiende på det där sättet. Men å andra sidan. När IB rullade igång så gick tåget.

(kort paus).

”Vi tillhör… Vi är ju samma. När Peter Bratt söker nåd, och får naturligtvis avslag, så säger Palme… (Jan fnissar och lutar sig fram; härmar Palme): … ‘Alltså. Lagen gäller lika för alla och det gäller även överklasspojkar.’ (Jan byter ställning och ler hela tiden när han fortsätter) När han kallar oss två för överklasspojkar så är det någonting fullständigt sataniskt i det. Vi kom från exakt samma miljö.” 

(Sista meningen understryks med taktfasta rörelser med händerna. Därefter kort paus)

”Och jag undrar om han inte nästan sa det som ett skämt eller satir eller någonting. Han kan ju inte tänka bort sin egen identitet på det sättet.”

(Sedan kommer det något som är lite svårt att höra från intervjuaren om att Palme kanske sa så för att han var överklass men inte skämdes för det)

”Det gjorde ju inte vi heller”, svarar Guillou blixtsnabbt, tar ut prillan med pekfingret och häller tillbaka snuset i snusburken. Jag klockar detta till 02.02 in i sekvensen.

Jag förstår varför klipp 2 och 3 inte kom med i dokumentären. Guillou är lite för ostyrig och rörig i bild. Dessutom pratar han ju egentligen mer om sig själv än om Palme. De lätt rosiga kinderna tillsammans med fnissanden, ego-uttalandena och det faktum att han lägger in och tar ut en lössnus inom en minut och tio sekunder får mig att undra om karln verkligen är ”nykter”.

Jag är uppvuxen på landet och har sett många bönder pilla ut snuset medan de pratar, så som Guillou gör. I en tv-intervju gör det sig inte riktigt. Dessutom är ju Jan Guillou proffs. Han borde veta bättre. Han som brukar skryta med att han är från överklassen och vet hur man äter med kniv och gaffel.

Jag funderar och försöker få fram alternativa förklaringar till hans beteende. Kanske är han trött på intervjuarens frågor och vill avsluta intervjun? Kanske gör han medvetet sekvensen omöjlig genom sitt prille-beteende?

En annan sak som jag förundras över är att Guillou tolkar det som att Palme syftar på honom och Bratt när han ger sitt berömda uttalanden om överklasspojkar. 

Uttalandet gällde alltså att en person (dvs Peter Bratt) sökt nåd och fått nej. Det är då Palme säger att lagen även gäller för överklasspojkar. Även om Palme använder en pluralform så kan han vara språkligt korrekt och enbart syfta på en enda person, dvs Peter Bratt. 

Jämför t ex med en mamma som sitter vid matbordet med sin dotter. Säger hon ”Små flickor måste också äta upp” till sin dotter är detta korrekt språkligt uttryckt.

Baserat på detta konstaterar jag att Guillou antagligen har fel. Jag tror att Palme bara syftar på Bratt när han talar om överklasspojkar. Guillou har nämligen inte sökt nåd. Han har mig veterligen heller inte någon överklassbakgrund. 

Vad är då överklass? Många kopplar ihop ordet med kungafamiljer och adel. Begreppet är dock vidare och inbegriper även makt och pengar. Vi talar om ett samhälles elit. Om kontinuitet. Inte om nyrika och personer som endast innehar politisk makt under begränsad tid. Inte höga tjänstemän som får avgå efter några få år. Nej, överklass är gamla pengar, gammal makt, gamla kontakter. Jämför gamla ekar med gran och tall i storm. Vilken är mest stormfast?

Vem var då Olof Palme ur ett överklassperspektiv? Han var uppvuxen på Östermalm. Han gick på Sigtuna. Han ska ha tillbringat barndomens somrar på släktens gods i Lettland.

Hans mamma, Elisabeth Sophie von Knieriem, tillhörde en balttysk adelssläkt som kommit till Sverige i samband med första världskriget. Fadern och farfadern läste juridik. Palme läste också juridik. Fadern och farfadern var officerare. Palme blev reservofficer. Farfar grundade Thulebolaget, som drevs vidare inom familjen innan det köptes upp av Skandia.

Palme bröt familjetraditionen. Han valde politiken. Han gick från borgerlighet till socialdemokrati. Han flyttade till Vällingby. Det är alltså här vi har det så kallade ”klassförräderiet”, som Guillou talar om.

Palme är överklass. Han föds in i den och lämnar egentligen inte begreppet överklass när han gör politisk karriär inom socialdemokratin. Han förblir enligt min mening överklass till sin död. 

Nästa spelare är Peter Bratt. Egentligen lite av en blyg viol som inte tagit så stor plats i det offentliga rummet. En enkel koll på Wiki visar att Bratts pappa var SAF-direktör, farfar direktör på Vin & Sprit, farfar far var hovrättsråd. Bara namnet Bratt säger att vi här talar om gammal överklass. Peter Bratt läser enligt personundersökningen i IB-åtalet ryska och litteraturhistoria på universitetet, vilket inte heller tyder på någon arbetarklassbakgrund. Likt Palme tar Bratt både examen och får en militär inriktning. Bratt blir värnpliktig officer inom FRA. Palme hade som bekant också viss underrättelsebakgrund. Av Bratts personundersökningen framgår att han varit medlem i Socialdemokratiska partiet under ett par år innan han tar ytterligare ett steg till vänster.

Vi återvänder nu till Jan Guillou. Mannen som när han talar om Palme säger: ”Vi tillhör… Vi är ju samma.” Det är Guillou som påstår att Palme kallar honom och Bratt för ”överklasspojkar” och det är Guillou som om Palme säger ”Vi kom från exakt samma miljö.”

Själv ställer jag mig ytterst tveksam till dessa påståenden. Palme växte upp på Östermalm. Det gjorde inte Jan Guillou. Det är där han bor nu när han blivit rik. Däremot växte Jan upp på flera platser, varav han brukar fokusera på en plats i intervjuer, nämligen Saltsjöbaden. Tittar man i arkiven däremot har han lämnat flera varianter på sin uppväxt, så det är lite svårt att avgöra vilken som är sann, men enligt min uppfattning har han största delen av barndomen bott på Kungsholmen, vilken var en typisk arbetarstadsdel vid den här tiden. Utöver detta har lille Jan alltså bott i Saltsjöbaden, Solna, Täby samt Norrköping och eventuellt en kort sejour i Dalarna. Vill du veta mer läs här eller kanske ännu bättre här så du ser alla varianter som Guillou själv uppgett om sin uppväxt.

Hur är det då med överklassbakgrunden? Guillou lär ju som barn ha trott att hans pappa var en fransk adelsman. Det har i alla fall Guillous halvsyster Pia berättat för Expressen. Men så var det inte. Farfadern var någon slags vaktmästare på franska ambassaden när sonen fick upp ögonen för Guillous mamma. Guillous pappa blir sedan sportjournalist, har Guillou sagt. Det här låter inte som överklass.

Hur är det då med mammans släkt? Tja, morfadern kom ju från en enkel lantbrukarsläkt i Norge.

Han och hans bröder kom från enkla jordbruksförhållanden i östra Norge (Østfold, närmsta stad Moss, närmsta järnvägsstation Hølen) och de skulle normalt ha blivit jordbrukare som alla andra. Gården finns kvar och heter Vestre Braathe”, står det i Guillous egen beskrivning här. 

Där framgår också Guillous många gånger återberättade historia om att hans mamma blev förälskad i en sadist från underklassen, som hon till en början lärde äta med kniv och gaffel och skala potatis”. Sadisten från underklassen ska alltså ha varit styvfadern Nils Hansén.

”Som ingift i den förmögna familjen måste sadisten inte bara nödtorftigt kläs upp och dresseras i bordsskick. Han måste också förses med ekonomi för att därmed dölja sitt alltför enkla ursprung. (Inga människor är så bördsstolta som nyrika; min mormor var en gång servitris från Dalarna, men blev som fru miljardärskan ohyggligt förnäm och uppfann dessutom ett adelskap för sig själv.)” 

Av Jan Guillous beskrivning och annat som lagts fram till det stora sammanhanget sammanfattar jag: Efter ingenjörsstudier, troligen i Dresden, verkar Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen ha blivit någon slags minivariant till Percy Nilsson i Malmö, eller bröderna Paulsson i Förslöv. ”Self-made men”, men till skillnad från Percy Nilsson och Paulsson-bröderna så består inte herr Botolfsens förmögenhet. Lätt fångat är också lätt förgånget.

Enligt IB-åtalets personundersökning, som bygger på vad Guillou berättat om vad som är sant, så är han uppvuxen ”under mycket förmögna förhållanden. Familjen bodde hos morfadern i Saltsjöbaden och hade ‘betjänter, barnpigor osv'”. Sanningen är nog lite bistrare än vad Jan vill ge sken av. Lille Jan växte nog upp i tron att familjen var väldigt förmögen, men i verkligheten var herr Botolfsen en hårt skuldsatt man redan i mitten på 1920-talet. Innan Jan fyllt tio år står släkten och ser den bistra sanningen i vitögat. I princip ingenting finns kvar.

För övrigt tror jag inte att morfadern, så som Guillou skriver, hade förmögenhet i miljardklassen, inte om man ens snällt räknar upp pengarna till 2013 års penningvärde och bortser från skulderna.

Jan Guillou hävdar att han inte skäms för sin bakgrund. Då undrar jag varför han hela tiden underhåller myten om sin överklassbakgrund.

Servitrisen från Dalarna, lantbrukarsonen som blev byggentreprenör, vaktmästaren på franska ambassaden. Det är väl inget att skämmas för?

Men varför hävda att detta är överklass? Jag hittar inga gamla pengar. Jag hittar inga gamla kontakter. Ingen gammal makt. Jan Guillou beskriver ju själv morföräldrarna som ”nyrika”! 

Låt oss jämföra Jan Guillou och Palme! Palme blev officer. Det blev inte Jan. Visserligen gör Jan två-tre månaders lumpen av misstag 1964, men enligt den dåvarande sambon Marina Stagh valde Jan att inte söka svenskt medborgarskap då han inte ville göra färdigt sin värnpliktstjänstgöring. Läs mer här.

Palme läste juridik och tog examen. Jan Guillou läste bara motsvarande en termin ren juridik (motsv JÖK-en och rättshistoria) vid Stockholms universitet och hämtade aldrig ut någon examen eftersom han avbröt sin utbildning innan han var halvvägs.

Det finns dock saker där vi kan jämföra Palme och Guillou. Tävlingsinstinkten och viljan att mosa motståndaren i en debatt är ju en sak. Repliksnabbheten är därvid vidhängande. Ord som sägs och som eftervärlden granskar gång på gång har de också gemensamt.

Och så är det ju det där med fadersgestalten. Olof Palmes far och farfar dör när Olof är ung. Guillou kan knappast ha haft något minne av sin pappa, som lämnade Sverige när Jan var 2-2,5 år. Enligt halvsysterns uttalande till Expressen betalade Guillous mammas familj för att pappan skulle hålla sig borta för tid och evighet. Guillou har själv sagt att han träffade sin far först vid trettio års ålder. Morfadern då? Han som Guillou tycks höja till skyarna? Han dör innan Guillou fyllt tio år.

Jan ställer ofta och villigt upp och berättar om sin påstådda överklassbakgrund, trots att jag inte funnit något som helst bevis för att den finns och trots att han själv i andra sammanhang beskriver sin bakgrund som ”nyrik” med påhittat adelsskap och servitris-lantbrukar-vaktmästar-erfarenheter på far- och morföräldrarnas sida.

Nej, Jan. Sammantaget hade du och Palme inte alls samma bakgrund. Det är för många saker som inte stämmer.

Varför är det så viktigt att jag berättar denna historia? Ett fruktansvärt långt inlägg på en blogg som ska handla om kalla kriget och underrättelsetjänst? Därför att det här handlar om underrättelsetjänst! Det är en intressant fråga att ställa sig vem Jan Guillou var när han i slutet på 60-talet träffade en KGB-officer vid namn Jevgenij Gergel och som enligt Jan Guillou trodde sig ha värvat Jan Guillou.

Sanningen är att underrättelseorganisationer som KGB inte gör några som helst värvningsförsök utan att ha gjort en grundlig bakgrundsforskning. Den viktigaste frågan att ställa sig är naturligtvis om personen är värvningsbar och vilka strängar man ska spela på. De mänskliga svagheterna ska identifieras. Finns det någon fåfänga, alkoholism, spelmissbruk, sexuell läggning, otrohet, avsaknad av fadersgestalt, missnöje över en arbetsgivare som inte befordrat personen eller något annat intressant att inrikta sig på? Ingenting är för genant för en underrättelseofficer att gräva i!

Jan Guillou fick lukta på överklassverkligheten i Saltsjöbaden, men allt visade sig vara ett korthus. Illusionen som sprack verkar ha präglat Jan Guillou väldigt starkt. Fortfarande än i dag tycks han ha ett enormt behov att få säga att han faktisk är från den överklass som han inte tycks härstamma från. Otaliga är de journalister som pinsamt rodnande borde erkänna att de okritiskt hjälp honom att bekräfta denna bild. 

Det är i detta perspektiv som jag nyfiket undrar hur djupt KGB gick i sin research? Var de lika lättlurade som den svenska journalistkåren? Eller spelade de Guillou lika skickligt som den tjeckiske spionen Axel spelar Magnus Pym i John le Carrés roman A Perfect Spy? Vad var det Axel brukade kalla Pym? ”Sir Magnus”!

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jan Guillou och Olof Palme har inte samma bakgrund som Jan Guillou påstår

  1. Jag har nyligen läst Ulf Lingärdes PM angående Palmemordet. Han skriver bland annat att ” det är inte många som vet att Jan Guillou jobbade för IB och reste på öststaterna på 60-talet.” Är det sant tro? Om det är sant, vad hände sedan då? Vem/vad fick isåfall Jan Guillou att ”spränga” sin gamla arbetsgivare i luften 1973?

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      Jag har inte läst detta PM, men betvivlar starkt att Janne jobbat för IB. Hans resor till Öststaterna på 60-talet stämmer väl helt överens med perioden då han själv vittnat om att han var hemlig agent för Sovjet? (1967-72 enligt honom själv) I övrigt hade Janne en rätt tydlig vänsterprofil i slutet på 60-talet, vilket gjorde att han nog inte riktigt tillhörde dem som IB var intresserade av att rekrytera. Tvärtom var han under observation av IB och utnyttjades t ex som så kallad ”nyttig idiot” av min man. Dessutom berättar Janne själv i IB-förhören om att han vid den här tiden (slutet 60-talet) gjorde sig omöjlig än på den ena tidningen och än på den andra (pga sina politiska åsikter). Den som läser vad han skriver om Mouna Soudi-affären 1969 kan knappast se honom som en potentiell samarbetspartner till svensk underrättelsetjänst.
      Hälsar
      Lena

Kommentarsfältet är stängt.