Nyårskrönika 2012 med spådomar för (resten av) 2013

Tid och ambition går inte alltid ihop. Skissen till 2012 års nyårskrönika var klar innan nyår, men det är först nu jag hunnit komma till skott. Spådomarna för 2013 får väl bli för 350-någonting dagar istället för ett helt år. Oavsett kommer här en kort summering av 2012 ur ett ”Tankar om IB”- och ”kalla kriget”-perspektiv: 

Mitt blogg-2012 har odiskutabelt präglats av Stasi. Det gäller först och främst:

  • Fallet Aleksander Radler/IM Thomas och det faktum att Luleå stifts domkapitel begärde ut material ur Stasiarkivet, vilket gjorde Svenska kyrkan till den första svenska organisation som drivit ett disciplinärende till den tyska Myndigheten för Stasiarkivet, BStU.
  • Förundersökningen mot professor Birgitta Almgren som lades ner, en för Sverige pinsamt tam diskussion om forskningens frihet och förutsättningar samt regeringens och riksdagens (icke)ställningstagande genom regeringens vitbok.
  • Offentliggörandet av Ikeas undersökning med frågeställningen om politiska fångar deltagit i produktionen av möbler i DDR. Det intressanta var inte att svaret blev ja, utan att Ikea som första och enda företag tog tag i sin DDR-historia genom att begära aktinsikt i Stasiarkivet.

”Jag har fällt en Stasiagent!” Orden var mina egna från i somras och handlade dels om en artikel i DN, dels om att många månaders arbete nu skulle kunna avslutas. Det fanns inte triumf i orden, snarare en upphetsning. Över att äntligen ha fått ett medgivande kring det som varit självklart sedan länge. 

Uttrycket ”jag har fällt en Stasiagent” ska tolkas i dess exakta betydelse. Jag har nämligen inte avslöjat Aleksander Radler. Det gjorde en man med stort civilkurage år 1994, prästen och teologiforskaren Dietmar Linke. I en bok som gavs ut 1994 skrev han ut Stasiagenten ”Thomas” rätta namn och en del av vad han gjort. Det hela kom samma år till Lunds universitets och Säpos kännedom. Detta är anledningen till att professor Birgitta Almgren 2011 kunde vara så utförlig om ”Thomas” i sin bok ”Inte bara spioner”. Uppgifterna snappades hösten 2011 upp av Västerbotten-kuriren och sedan rullade snöbollen vidare. 

I april 2012 ställde den utpekade IM ”Thomas” alias Radler upp i Expressen. Han verkade minst sagt självsäker. Förnekade allt. Ett par månader senare sprack masken och 47 år efter att livslögnen och dubbellivet inleddes kom ett erkännande. Eller åtminstone något som bör tolkas som detta. Jag har läst och smakat på orden i Radlers uttalande till DN och än mer på orden i Radlers brev till tidningen Dagen.  Jag får intrycket av att han själv känner någon form av lättnad. Kanske att Aleksander Radler så här i efterhand önskade att avslöjandet hade drivits till sin spets 1994 för att förkorta det som blev ett långt liv i förnekelse.

Jag tror inte att så många förstår hur det är att leva med en livslögn. Vill ni förstå essensen så läs gärna en John le Carré-bok. Hemskt gärna den utmärkta A perfect spy. Den finns för övrigt som en utmärkt DVD-tv-serie producerad av BBC och som jag ägnat julhelgen 2012 åt att se, länk till mer info här. 

Förundersökningen mot professor Birgitta Almgren lades ner 2012, men lämnade en besk eftersmak. Det är obehagligt hur tyst det är om henne. På ett effektivt sätt har regeringen, samtliga partier i riksdagen, Regeringsrätten samt journalisten Mikael Holmström bidragit till att både tysta Birgitta Almgren och hennes omgivning.

Jo, jag skriver samtliga riksdagspartier och menar samtliga riksdagspartier för samtliga riksdagspartier ställde sig faktiskt bakom regeringens vitbok och den innebar ingenting annat än att man skrämmer bort samtliga forskare från att forska på de känsliga delarna av vår nutidshistoria. Den fastställer att förutsättningarna för forskningen är bra som de är.

Hoppet sätter jag således inte till några politiker, utan snarare till organisationer och företag. Jag talar om Svenska kyrkan och Ikea som 2012 gått i bräschen och visade att man faktiskt kan vinna på att ta tag i sin egen historia, de tillfredsställde till stora delar allmänhetens rätt att veta. 

Vänd på det! Kan verkligen Socialdemokratiska partiet säga att de vunnit på att stoppa huvudet i sanden gällande IM ”König”? År 2000 avslöjades att han var en svensk journalist som spionerat på socialdemokratiska partiet för Stasis räkning. Drev (S) ett disciplinärende till BStU? Avslöjandena upprepades år 2006, år 2007, år 2009 och år 2011. 2012 berättar IM ”König” själv i en tidning att ingen inom socialdemokratiska partiet ser något fel i det han gjort. De skickade fortfarande inbjudningar till honom som medlem.

Är det någon som kan säga att Socialdemokratiska partiet har vunnit poäng på att inte göra någonting i fallet IM ”König”?

Titta på Kristdemokraterna! Dagen efter min artikel i DN om expertutlåtandet från en Stasiforskare och efter Radlers erkännande kom ett pressmeddelande där kristdemokrater nu krävde Radlers avgång från sina partipolitiska uppdrag. Kristdemokraterna kunde också begärt aktinsikt i Stasiarkivet, men de valde att låta andra agera.

Har Kristdemokraterna vunnit poäng på att ligga i backläge och invänta det som var oundvikligt? 

Med risk för att låta negativ, men hur många förstår essensen i detta? Att våra politikerna är för fega och för okunniga. Att vår svenska journalistkår är alltför navelskådande, anglifierad och drivs av en lämmelmentalitet gör inte saken lättare. Har en kollega skrivit något är det ju ”sant”. Eller? Saken är bara den att allt sedan kalla krigets dagar har journalister spridit felaktiga uppgifter i media om terror och spionage där motsidan sedan med lätthet plockat upp dessa felaktigheter och dementerat det som med lätthet kan dementeras eftersom det helt enkelt var fel. Holm Haase-affären, IB-affären och Sjukhus-affären är exempel på detta. Nu senast har vi fallet Birgitta Almgren och medias hantering av hennes bok och därvid hängande förundersökning. 

Ofta kan felrapporteringarna härledas till att en journalist inte hade tillgång till originalkällorna utan gör en s k ”rewrite” på andra artiklar, med resultat att  fakta inte blir korrekt återgivna.

Det kan också handla om att den avslöjande journalisten, medvetet eller omedvetet, förmedlade vissa uppgifter som inte stämde. 

Till kalla krigets historia kan även läggas aktiva åtgärder och propaganda (läs medveten desinformation som planteras hos utvalda journalister). 2011/12 års Saudi-gate och Almgren-gate har en doft av desinformationsförsök kring sig. Det är enkelt att visa att enskilda journalisters hantering av Almgrens bok och förundersökningen mot henne har präglats av många felaktiga uppgifter som förmedlats vidare som ”sanningar”.

Lägg till att en forskare från en tysk myndighet vid två tillfällen har vänt sig till SvD för att deras tolkning om myndighetens standardsvar inte kan tolkas så som tidningen lagt fram det. Den negativa publicitet som den tyska myndigheten upplever sig ha fått har dock något positivt med sig. Att den tyska myndigheten nu lägger ett ökat fokus på aktiviteter i Sverige/Skandinavien.

Således blir slutsatsen och profetian för 2013 och framåt att ökad öppenhet kommer att bli oundviklig, men att den troligen inte kommer att komma från vare sig den svenska politiska sfären eller från svenska medier.

Övriga händelser 2012:

  • Sverker Åström gick ur tiden och spekulationerna kring hans eventuella samröre med främmande makts underrättelsetjänst togs upp igen. Kanske att Säpos arkiv i framtiden kan ge några svar. Eller så är det precis det som Säpo inte kommer att kunna ge.
  • Norge och Danmark har haft en sundare och högre nivå på debatten kring kalla kriget. Vad jag är avundsjuk på våra granländer!
  • Jag debuterade som skribent på Nationalencyklopedien med uppslagsordet Stasi, som utökades från 1 rad till 61 rader. Jag skulle nog vilja påstå att NE:s uppdatering har betytt att kvalitetsnivån på både politisk debatt och medias rapportering i ämnet har förbättrats redan.

2013 ser jag några härliga små bubblare:

  • Jag inväntar med spänning P3 Dokumentärs nya variant på Sjukhusspionen. Ärendet för att rätta till de misstag som gjorts har varit segdraget, men jag lever på hoppet att det blir något bra.
  • Jag tror inte på en stor politisk debatt om DDR och Stasi i Sverige. Våra politiker har av någon anledning effektivt dödat debatten. Däremot vet jag faktiskt inte vad som händer i organisations- och företags-Sverige. Samt vad som händer med grävandet i andra länder från forskare och journalister. Det är till detta jag sätter mitt hopp.
  • IB-affären fyller 40 år. Det kommer att uppmärksammas, naturligtvis. Jag sätter mitt hopp till en hälsosammare och bredare bevakning av ämnet 2013. Och jag tror på nya avklädningar av herr Guillou detta jubileumsår (även om han redan liknar en viss naken Kejsare).
  • Jag har tolkat det som att professor Birgitta Almgren ska lägga fram en slutrapport om forskningsprojektet kring Stellan Arvidsson och Britta Stenholm som finansierats av Östersjöstiftelsen. Projektet är treårigt och startade 2010. Det ska bli spännande att se hur enhetsskolans fader och de två DDR-kramarna behandlas!

Avslutningsvis håller jag tummarna för professor Helmut Müller Enbergs som dragits i en domstolsprocess av de två utpekade Stasiagenterna ”Bob” och ”Petra”, som ska ha infiltrerat tysk socialdemokrati i många år. Processen hålls den 18 januari 2013. Detta kommer jag att återkomma till.

P.S. Jag glömde ju att vi kommer att få höra mer om Aleksander Radler. I somras fick jag veta att det bl a är en tysk dokumentär på gång om hans offer från Jena. Har den inte sänts än så blir det antagligen under 2013. Och det är även annat på gång. Så om hr Radler trodde att han fick vända blad och stoppa vidare bevakning av sina göranden och låtanden så trodde han tydligen fel. D.S.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Nyårskrönika 2012 med spådomar för (resten av) 2013

  1. guenterwe skriver:

    Bra jobbat Lena,
    God Fortsättning på det nya året

Kommentarsfältet är stängt.