Om Palmefilmen, IB-affären och Palmes och Guillous misstag

Jag har likt många andra ägnat en del av julhelgen åt att se Palmedokumentären, som sänts på SVT i tre delar. Den är riktigt riktigt bra.

Visst har det kommit fram synpunkter om vad som är med och inte är med. Men faktum är att den enda viktiga kritiken som jag sett röken av framfördes av SvD:s Mikael Holmström i höstas. Han saknade nämligen bilden av Palme som den kalle krigaren.

”Men ett perspektiv som helt saknas i filmen är att Palme var värnpliktsutbildad i kavalleriet (ett spanings- och underrättelseförband), reservofficer och arbetade vid Försvarsstabens underrättelseavdelning när han blev sekreterare åt statsminister Tage Erlander.

Palme var på 1950-talet atomvapenanhängare och blev med Erlanders ord ‘chef för atomeriet’, det topphemliga arbetet med att utveckla svenska atombomber”, skrev Holmström.

För några dagar sedan kom en stor krönika i Aftonbladet av Jan Guillou, där han framför kritik mot filmmakarna, som bland annat inte haft med särskilt mycket om IB-affären.

”IB-skandalen var Palmes mest belastande affär någonsin, där begick han några av sina värsta politiska misstag”, skriver Guillou här.

Jag smakar på orden och förundras. Guillou menar att det är fel att bara ha tagit upp IB-affären några få minuter. Affären var så mycket större, menar han. Var den? Vän av ordningen uppmanar att gå till pressläggen! Jo, det skrevs mycket om om IB 1973 och 1974 och även senare. Jag har massor med pressklipp, men den som bläddrar igenom gamla tidningar från den här tiden upptäcker att allt faktiskt inte snurrade kring IB-affären. Det skrevs mycket på våren 1973 när de första två publiceringarna gjordes. Det hettade till ordentligt när en handfull personer, inkl Bratt och Guillou, greps i oktober 1973. Däremellan var det rätt mycket stiltje på IB-fronten. Svenskarna hade dessutom annat att läsa om detta år. Följa Norrmalmstorgsdramat och läsa om att kungen dött för att nämna två exempel som också finns med i dokumentären.

För att förstå IB-affären och debatten kring denna måste man gå tillbaka till arkiven. Där upptäcker man obönhörligt att debatten inte är en debatt som drar med sig hela den politiska skalan. IB-pajkastningen sker mellan kommunisterna och de regerande socialdemokraterna. De andra partierna håller sig märkbart passiva. Det är som ett internt käbbel syskon emellan.

IB-affären var stor för vissa. För min man och hans familj, naturligtvis. För andra inom underrättelse- och säkerhetstjänsten. För Peter Bratt, Jan Guillou, Håkan Isacson och de andra som häktades. För sympatisörer till Fib/Kulturfront (vilket väl var noll-komma-nånting-procent av Sveriges befolkning). Men för de allra flesta människor i samtiden så var IB-affären inte den superaffär som Guillou vill skildra den som.

Om Palme hade gjort ”några av sina värsta politiska misstag någonsin” i samband med IB-affären så borde ju detta gett avtryck i riksdagsvalen. Gjorde de det? Nä, varken i valet 1973 eller 1976. Socialdemokraternas nedgång hade börjat tidigare och var nu inte lika katastrofal som tidigare. Väljarna strömmade inte till yttersta vänstern. 

För sin samtid var IB-affären rätt förvirrande. Påståenden haglade. Visst fick regeringen backa på några saker de sagt som de kanske inte borde sagt, men IB-avslöjaren Guillou glömmer klädsamt bort att berätta att han och Bratt själva fick krypa till korset och erkänna att de råkat publicerat saker som inte var sant.

”Vad det gäller Finland har vi bara haft fel i en enda detalj”, säger Guillou exvis här på SVT play. Senare kommer ett:

”Vi har överhuvud taget haft rätt så när som på enskilda detaljer som jag är beredd att diskutera senare och där tror jag inte att vi skulle vinna någonting på att understryka det ytterligare.

De små enskilda detaljerna som Guillou inte vill diskutera mer och som de inte har något att vinna på att understryka ytterligare har jag för mig handlar om påstådda mord som inte begåtts, vem som Palme och Elmér mött eller inte mött på tisdagarna m m. Naturligtvis små enskilda detaljer i ett större sammanhang!

IB-affären kommer att leva vidare genom att historiker, journalister och filmmakare tar upp ämnet. Men i sin samtid värderades den inte så högt. I det klipp jag länkat till uttrycker Jan Guillou också sin irritation för att andra inom media inte tycks hålla med honom i hans tolkning.

Om IB var en så stor skandal borde den ju IB lagts ner. Människor inom underrättelsetjänsten ha åtalats. Men hände det?

”Efter förslag från 1974 års underrättelseutredning inordnades IB i försvarsstaben, från 1982 som SSI, Sektionen för särskild inhämtning, från 1989 under beteckningen KSI, Kontoret för särskild inhämtning inom MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten”, står det att läsa i Nationalencyklopedien.

Avslöjande 1973. Året därpå inrättas IB som en officiell hemlig del av försvarsstaben, som ännu lever kvar fast under annat namn. Sett ur detta perspektiv: låter det här som Palmes största politiska misstag?

Nej, några minuter om IB-affären i en hel Palmedokumentär är en korrekt bedömning. Däremot skulle en djuplodande dokumentär om själva IB-affären vara intressant att få se. Förutsatt att man även granskar den ”journalistik” som bedrevs, för utan granskningen av ”granskarna” kan man inte förstå vad IB-affären var.

Övrigt vad gäller Palmedokumentären fascineras jag av att en människa med rötter i Lettland och vars familjegods exproprierades av Sovjetunionen inte engagerade sig i det faktum att Baltikum var ockuperat.

Visst var det som hände i Sydafrika en viktig fråga, men jag hade så gärna velat höra några av våra tunga politiker uttala sig i dokumentären om varför Sverige inte engagerade sig i sina grannländer. I alla fall inte officiellt.

Palmedokumentärerna är tillgängliga t o m 31 januari 2013 och nås här här här.  

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i film, Finland, IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.