Hur många år blev Jan Guillou pryglad av styvfadern? Och orimlig ambulansscen 1959/60

På Expressens hemsida finns en intressant men tyvärr lite svårläst artikel från den 2 november 2003. Jag har skrivit om den tidigare, men eftersom jag hittat lite nya uppgifter tar jag upp den igen.

I artikeln intervjuas Jan Guillous mamma Marianne Hansén, hans halvsyster Pia samt Ulla Hansén, änkan efter den avlidne Nils Hansén, Jan Guillous före detta styvfar. Ämnet är sanningshalten i boken Ondskan (1981). Orsaken till uppmärksamheten kring boken är att den precis blivit film och Jan Guillou är nu ett eftertraktat intervjuobjekt som får frågor om sanningshalten i boken.

En sak som väcker intresse är scenerna som ska ha utspelats i Guillous föräldrahem. Expressen har hittat en DN-artikel från den 20 september 2003 där DN uppger att Guillou säger att han ”fått stryk dagligen i fem år” av sin styvfar.

Själv hittar jag en intervju ur Ett herrans liv från 2007. Jan Guillou får frågan av Filip och Fredrik om hans jobbiga barndom inneburit att han har ett behov av att hävda sig. Det är uppenbart att Jan Guillou inte gillar frågan. Han gömmer ansiktet bakom händerna och jag får intrycket av att han döljer en undertryckt ilska. Han har blivit arg en gång tidigare för en sådan här fråga. Då lämnade han studion. Det visas också i Filip & Fredrik-inslaget.

Det är inte första gången under den här intervjun som Filip och Fredrik ställer frågor som herr Guillou inte gillar. Det är uppenbart. Oavsett måste Guillou uppenbarligen samla sig för att bemöta frågan om barndomens inverkan på honom. Sedan ger han lyssnarna ett ”tankeexperiment”. Vi ska tänka oss fem pojkar som blir slagna mellan 5 och 15 års ålder. Sedan skickas de till ”den mest sadistiska internatskola man kan tänka sig”.

”Nu har vi piskat dem i 12 år”, summerar Guillou. ”Hur många av dessa gossar kommer att bli författare?

(Filip och Fredrik sitter stumma).

”Du förstår poängen”, fortsätter Guillou. ”Man kan inte veta. Varför blev jag författare? Inte en aning. Har det med det här att göra? Allt i ens barndom har någonting att göra, men på vilket sätt blir vi klokare av den här tankeleken?”

Lyssnarna förleds nog att tro att Jan Guillou har sagt att han blivit slagen i 12 år. Fast egentligen har han nog inte det. Han har bara antytt detta genom ”ett tankeexperiment” och gjort en mediestrategisk så kallad blockning. Att svara genom att inte svara och samtidigt avsluta diskussionen.

Orsaken till att jag tar upp det här ämnet är att väldigt mycket som Guillou säger eller antyder senare uppfattas som sanning, av journalister såväl som av Wikipedia-skribenter och annan allmänhet. För visst är det i dag en etablerad ”sanning” att den sedan många år döde styvfadern Nils Hansén var en råbarkad typ som slog Jan Guillou väldigt väldigt mycket?

Åter till Expressenartikeln. Reportern citerar boken Ondskan, som ju sägs bygga på en sann historia om Jan Guillou själv och som av många svenskar (inklusive journalister) uppfattas som om den ÄR sann. Inte bara det som händer på internatskolan utan även det som händer i Guillous/Pontis hem:

”Hundpiskan var värst. Det var som att bli punkterad redan vid första snärten. Luften slogs ut med första blodstrimman. Det var som ett litet hål där det pyste och väste och sen slogs hålet upp till riktig gråt. I värsta fall redan halvvägs efter tolv-tretton rapp. Om man grät och samtidigt vred sig för att undvika slagen så blev farsan upphetsad och slog hårdare och tappade räkningen”, skriver Guillou som också berättar att mamman sitter i rummet bredvid och spelar piano.

På de sista sidorna i boken Ondskan gör Erik Ponti upp med sin styvfar. Han har kommit hem efter skolavslutningen från internatskolan och säger till styvfadern:

”Om ungefär en halvtimme kommer du att befinna dej på Sankt Görans sjukhus. Du kommer inte att se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen. Din ena arm kommer att vara bruten och du kommer att sakna en del tänder. Du kommer inte att våga berätta, du kommer att säga att du ramlat i en trappa. Fast ingen kommer att tro dej så kommer du att säga det”, skriver Guillou.

Expressen, som läst DN-artikeln, refererar till att DN-reportern frågar Guillou om sanningshalten i boken Ondskan.

”Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet”, citeras Guillou.

Är detta möjligt? Svaret är att påståendet faller på sin orimlighet, det visar enkla arkivsökningar. Men låt oss först vända oss till Expressens uppgifter. De har talat med Jan Guillous halvsyster Pia, som säger att hennes föräldrar skildes 1957.

”Då var jag åtta år och Jan tretton. 1960, tre år senare, kom Jan hem från Solbacka och skulle ha misshandlat min far. Han hade då för länge sedan flyttat från oss”, citeras Pia Hansén.

Expressen köper inte helt uppgiften. De påpekar att ”skilsmässan vann laga kraft den 8 september 1959”. Det är visserligen en korrekt uppgift, men den är inte av intresse för just den här frågan.

Frågan handlar om Jan Guillou kommit hem från Solbacka efter skolavslutningen och i familjens bostad kan ha pryglat sin styvfar Nils Hanson medan mamman spelade piano. 

  • För det första säger Jan Guillous mor till Expressen att hon inte kan spela piano.
  • För det andra har Expressen talat med en Fredric Afwedson som uppger att Guillou blev relegerad från internatskolan Solbacka. Det har jag hittat fler vittnesmål om. Det tyder på att Guillou nog inte var med på någon skolavslutning 1960 🙂
  • För det tredje visar arkivsökningar att Nils Hansén definitivt hade lämnat bostaden våren 1958, troligen redan tidigare. Således var Hansén ute ur familjen ungefär två-tre år före det att Jan Guillou (inte) kom hem från skolavslutningen på Solbacka 1960.

Jan Guillous mamma gifte sig med styvfadern Nils Hansén 1947.03.19. Skilsmässa vann laga kraft 1959.09.08. Men innan en skilsmässa kan vinna laga kraft så måste man både nu som då ansöka om skilsmässa. På den tiden det här begav sig begärde man enligt giftermålsbalken så kallad hemskillnad. 

”Sedan domstol dömt till hemskillnad mellan makar och dessa därefter levt åtskilda under ett år, kunde vardera maken få till stånd dom på äktenskapsskillnad. Syftet med hemskillnaden var att makarna under särlevnad skulle pröva om de ville upplösa eller fortsätta äktenskapet. Reglerna om hemskillnad avskaffades 1973”, står det att läsa i Nationalencyklopedien.

För att domstolen senare skulle kunna döma till skilsmässa fick det gifta paret dra fram minst två hedervärda vittnen som på heder och samvete intygade att paret över huvud taget inte hade bott ihop under särlevnadstiden. Utan särlevnadsintyg, ingen skilsmässa.

Stockholms rådhusrätt utfärdade dom om hemskillnad i fallet Marianne och Nils Hansén den 24 april 1958. Således måste det också, för den som vill ta sig till Stadsarkivet i Stockholm, återfinnas ett särlevnadsintyg i domstolshandlingarna kring skilsmässan.

Jag nöjer mig med att konstatera att det enligt svensk lag måste ha funnits vittnen om att Marianne och Nils Hansén inte bott ihop under perioden 1958.04.24-1959.09.01. 

När separerade då Marianne och Nils Hansén? Enligt halvsyster Pia ska Nils Hansén ha lämnat familjen för en annan kvinna. Denna kvinna är intervjuad av Expressen i artikeln, det är änkan Ulla Hanson, som också säger att Nils Hansén lämnade Marianne Hansén och barnen 1957.

När lämnades då ansökan om hemskillnad in? Gissningsvis ett par veckor till ett par månader före det att dom föll i rådhusrätten (det begriper väl vem som helst att domstolar inte dömer samma dag som ansökan kommer in till domstolen).

Således är Pia Hansén trovärdig när hon säger att föräldrarna ”skilde sig” 1957. Hennes skilsmässobegrepp handlar gissningsvis om den fysiska skilsmässan hon gått igenom, när hennes pappa tog sitt pick och pack och lämnade familjen.

Oavsett om Nils Hansén lämnade Jan Guillous mamma med familj 1957 eller våren 1958 så kan jag konstatera att Jan Guillou i alla fall inte gick på Solbacka då. Enligt Vasa Realskolas skolkatalog gick Jan Guillou nämligen på denna skola såväl hösten 1957 som hösten 1958. I skolkatalogen för ht-57 står Guillou som ”Hansén, Jan O. S. L. H., Hantverkarg. 44”, dvs som bosatt i den vid denna tid arbetarstadsdelspräglade Kungsholmen. I skolkatalogen för ht-58 bor han på samma adress, men står då angiven med efternamnet Guillou. Även detta ett tecken på en förändring av familjebilden.

Varför är mitt inlägg viktigt? För mig handlar det inte först och främst om Jan Guillou, utan om hur journalister, Wikipediaskribenter och annan allmänhet behandlar Jan Guillous verklighetsbild av vad som hänt. Om saker inte stämmer i hans barn- och ungdomsskildring – hur är det då med herr Guillous vuxenliv? 

Jag hoppas att mitt inlägg väcker till eftertanke. Enskilda journalister som Filip och Fredrik hjälper Jan Guillou att tillsammans med böckernas och filmens värld befästa bilden av att en numera avliden man varit en råbarkad och sadistisk man som slog Jan Guillou väldigt väldigt mycket. Men är det sant?

Ulla Hansén, Nils Hanséns änka, berättar för Expressen att hennes make och Jan Guillou hade haft en fin relation.

”Efter skilsmässan var Jan väldigt vilsen och efter skolan brukade han komma till Grand Hôtel där min make spelade i kaféer på eftermiddagarna”, säger Ulla Hansén till Expressen.

Det låter inte på änkan som om Jan var rädd för Nils Hansén. Kanske har Nils Hansén pryglat Jan Guillou i fem år. Eller så har Nils Hansén pryglat Jan Guillou i tio-tolv år. Eller så var det som Guillous mamma sa, att det var smisk ett par gånger på baken, en behandling som i vår samtid inte är ursäktlig, men som var rätt vanlig vid den här tiden i Sverige. Eller så är Jan Guillous bild av sin före detta styvfar en efterhandskonstruktion, kanske för att dölja den verkliga sanningen.

Personligen tror jag på det senare alternativet. Jan Guillou lär i så fall inte bli den förste i världshistorien som lever med en livslögn.

”Det är ofta jag har tänkt under de här åren att det är konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger”, säger Marianne Hansén till Expressen. ”Varför har ni inte gjort det? Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan. Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.”

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.