Catalinaflygaren Paul Eriksson och hans plånbok

Den 25 november höll Föreningen Sveriges öga och öra en temadag på Armémuseum med anledning av att FRA fyller 70. En av föredragshållarna som bjudits in var Paul Eriksson, tidigare anställd vid F2 och signalist på det flygplan av typen Catalina som sköts ner i juni 1952 av sovjetiskt flyg under spaningarna efter FRA:s DC-3:a.

Catalinaflygaren Paul Eriksson och jag.

Catalinaflygaren Paul Eriksson och jag.

Det var fascinerande att lyssna på Eriksson där uppe i Stockholm och det av många skäl. Han har uppnått ansenlig ålder och såg uppenbarligen det där som hände 1952 som något som hände för väldigt länge sedan. Vilket det också hade. Kanske också att han berättat denna historia så många gånger att det inte längre kändes så speciellt.

Det som etsade sig fast i minnet var att hela besättningen var hemma samma kväll. Tänk att ha varit ute på spaning i Östersjön, ha blivit beskjuten av sovjetiska plan, ha upplevt att det började brinna i planet, nödlandat, tagit sig in i livbåtar, rott bort till en västtysk båt, gått ombord, tagit hand om en skottskadad, transporterats till en hamn, därifrån flugits hem och så ett ”Ja, vi var hemma vid tio-tiden.”

Det är kanske i detta perspektiv man ska se att det under frågestunden kom en fråga om någon i besättningen lidit av shell shock sådär i efterhand eller önskat att de fått någon form av avlastningssamtal. Eriksson sa sig inte ha saknat något på den fronten.

Stockholms-Tidningen december 1952.

Stockholms-Tidningen december 1952.

Däremot var det något annat. Herr Eriksson hade mist sin plånbok i havsdjupet och att det tog sju år innan försvarsmakten ersatte honom för innehållet i plånboken och (om jag minns rätt) 30 kronor för själva plånboken. Ränta fick han dock inte.

Hur mycket han hade haft i plånboken tror jag aldrig han sa, mer än att det varit mycket pengar för den tiden och att han inte hade blivit trodd när han gjorde sina ersättningskrav.

Som av en händelse råkade jag springa på en liten notis i Stockholms-Tidningen från december 1952. Under rubriken ”Catalinaflygare förlorade 400 kronor” kunde jag läsa att efterdyningarna av nedskjutningen fortfarande gjorde sig gällande i det svenska försvarsdepartementet.

”När besättningen i all hast lämnat planet efter landningen på havet fick inte sergeant Paul Eriksson vid Roslagens flygkår sin vapenrock med sig – han hade tagit av sig den på grund av värmen i planet – och i den hade han en plånbok med 630 kr, som också följde med i djupet”, berättar Stockholms-Tidningen.

Eriksson begärde alltså ersättning, men civilförvaltningen ansåg att det inte funnits någon anledning att ha så mycket pengar med sig och kronan borde därför skäligen inte svara för mer än högst 200 kronor samt ersättning för själva plånboken (som värderades till 33 kronor).

”Flygförvaltningen har haft en mer generös inställning och tillstyrkt 533 kronor”, avslutar Stockholms-Tidningen anno december 1952.

Hur mycket hade Eriksson då i plånboken? Tittar jag på KPI så ska Eriksson ha haft 8170 kronor om man räknar 2010 års penningvärde. 33 kronor för plånboken blir 450 kronor i nutida pengar.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i FRA, FRAnkrike, Kalla kriget, Sovjetunionen, Sverige. Bokmärk permalänken.