SR Minnen och klipp ur Tidsspegeln om IB-affären

Den 9 januari 2006 sände SR Minnen programmet ”Olof Palme och IB-affären” av Malin Bergman. I programmet här finns intressanta klipp från 1970-talets politiska och minst sagt heta debatt om affären. Bergman pekar på den så kallade svekdebatt som riktades mot regeringen och Palme.

”IB-debatten präglades starkt av konflikten mellan den traditionella socialdemokratin och 60-talets vänsterrörrelse”, konstaterar Bergman.

Det är onekligen något som kommer fram i programmet. Det är väldigt tydligt att det är en sida som berömmer Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande och kallar Bratt och Guillou för journalister: VPK. Socialdemokraten Palme å sin sida står i riksdagen och menar att pressen borde diskutera vilka metoder som får användas i nyhet journalistiska arbetet. Enligt den politiske kommentatorn Thomas Hempel nämner Palme att Bratt och Guillou försökt använda avlyssningsapparater, skuggat folk och använt spionkameror. 

Dold kamera och mikrofon har väl blivit vanligare som journalistisk metod, men principen är att den tekniska utrustningen sitter på reportern och att det ska finnas ett motiv till att dölja inspelningen. Ett bra exempel som både diskuterats och hyllats är ju när Uppdrag Granskning 2002 besökte svenska valstugor, dels öppet och dels med dold kamera och mikrofon, och ställde frågor om invandringspolitik.

Men vad som mig veterligen aldrig diskuterats i journalistkretsar är Bratts och Guillous avlyssningsförsök. Det förklaras inte i reportaget att de hämtar en ”avlyssningsexpert” från Danmark. Inte heller vad det är som ska avlyssnas. Ibland säger man slentrianmässigt att man ska avlyssna Östekonomiska byrån, ÖEB, på Drakens gränd men det är inte sant.

Peter Bratt och Jan Guillou försökte avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms privata våning, närmre bestämt hans sovrum. Värt att notera: ÖEB-chefens fru och barn var folkbokförda på annan adress i Stockholm vid tidpunkten.

”Jag vill här betona att jag har sagt ganska många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av informationer kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har vi aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt … Vi skulle aldrig kunna använda oss utav utpressning eller något liknande”, försäkrar Jan Guillou för Säpo i förhör den 26 oktober 1973. 

Det finns otvetydigt något mycket smutsigt och solkigt över IB-avslöjandet och som svensk journalistkår uppenbarligen gjort allt för att förtränga. 2009 gjorde tidningen Journalisten och journalisten Paul Frigyes en fullständigt okritisk belysning av IB-affären och i synnerhet av Jan Guillous insatser i denna. Läs mer här och här.

Åter till SR Minnen. Bergman har hittat samhällsprogrammet Tidsspegeln där programledarna Staffan Hildebrandt och Ann-Marie Boström den 23 oktober 1973 intervjuar försvarsminister Sven Andersson (S), riksdagsman Bertil Måbrink (VPK), försvarsstabens chef Gunnar Eklund samt författaren och opinionsbildaren PC Jersild.

Det har ofta fokuserats på att regeringen fick backa på olika frågor, men jag måste säga att det tydligaste intrycket av försvarsminister Sven Andersson och försvarsstabschefen Gunnar Eklund är att det som de säger faktiskt inte skiljer sig så mycket från vad företrädarna säger i dag.

För det första säger Sven Andersson att Sverige samarbetar med andra länders underrättelseorgan men vägrar att kommentera vilka dessa är. Andersson avvisar med bestämdhet att samarbetena skulle vara ”västensidigt”.

Om IB säger Sven Andersson att den inte alls stod utanför någon kontroll. Den stod under ÖB:s och regeringens kontroll.

”Den måste finnas. Jag skulle inte vilja vara försvarsminister om jag inte hade haft de underrättelser som kommer via försvarsstabens särskilda avdelningen, det vill säga IB”, säger Sven Andersson och pekar bl a på att det tar tid att mobilisera ett värnpliktsförsvar vid krisläge.

I intervjun säger Sven Andersson med bestämdhet att IB inte ska göra någonting i Sverige. Att deras enda uppgift är att hålla försvarsmakten och regeringen underrättade om vad som sker utanför landets gränser. Det låter väldigt bra och klokt, för det är ju Säpos jobb att ägna sig åt det som sker i landet, men i praktiken är det nog inte alltid så lätt när en organisation ägnar sig åt katt- och råttaspelet utomlands och sedan snabbt ska passa över hela bollen när någon spion eller terrorist tros ha passerat gränsen till Sverige samtidigt som man bevarar det heligaste av allt – sitt källskydd.

Ca 29 minuter in i programmet intervjuas Gunnar Ekelund där han är minst lika tydlig och samtidigt är minst lika otydlig om IB:s verksamhet som dagens försvarsmaktsföreträdare är om IB:s efterföljare SSI och KSI. Således har inget nytt hänt under solen på den här fronten!  

Ekelund ger också sin syn på Bratt och Guillou ur ett tystnadspliktsperspektiv (Isacson som tidigare försvarsmaktsanställd och Bratt i egenskap av tidigare värnpliktig).

Roligast av allt i reportaget är att lyssna till PC Jersild. Han har gjort mycket som är bra, men det är uppenbart att han inte vet någonting om underrättelsetjänst och absolut inget om IB. Han ordval är fascinerande. Det är ”oganisationer och system” som numera börjar bli så ”tekniskt avancerade” att man har svårt att ha kontroll på dem. Systemen har blivit mekaniserade och ett utpräglat byråkratiskt språk används så att allmänheten inte kan förstå.

Bäst av allt från PC Jersild: Datorer börjar alltmer användas i offentlig förvaltning och här (i datorerna) kan man gömma information, påpekar Jersild som naturligtvis nog varken kan förutspå hackers och Julian Assange. 

Var IB en tekniskt avancerad organisation? Teknik hade de, men mitt intryck är att de inte alls förlitade sig på tekniken. De förlitade sig på motsatsen till teknisk inhämtning, till så kallad humint. Mänskliga källor. Hemliga agenter och andra källor som befunnit sig på plats och som kan ge vittnesskildringar.

En man som arbetat inom underrättelsetjänst förklarade för mig en gång att han klarade sin verksamhet från läckor. Genom att inte använda datorer. Allt var skrivet på maskin och allt låstes in det i ett kassaskåp där han hade nyckeln. Detta ger en vink om hur roligt man i efterhand kan ha åt PC Jersilds analys av IB-affären.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Håkan Isacson, IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, Peter Bratt, Sverige, underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.