”Tests und tote” – om hur östtyskar blev försöksdjur för att rädda DDR:s sjukvård

För en vecka sedan puffade jag för att tysk media förmedlade nyheten att DDR-medborgare använts som försöksdjur för att ta fram mediciner åt Västvärlden. Nu har jag hunnit se programmet på ARD, som är gjort av Stefan Hoge, Carsten Opitz och Hannes Schuler. Jag har också hunnit läsa artiklar om fallet.

Dokumentären ”Tests uns tote” visar att den politiska ledningen i DDR agerat på ett mycket cynisk sätt. Man sålde helt enkelt sina medborgare som försöksdjur för att rädda den östtyska sjukvården.

För att riktigt förstå måste vi ha en bakgrund om situationen i DDR. Landet var en socialistisk diktatur. I diktaturer premierar man inte fritt tänkande. Därmed skapas inte många innovationer. Dessutom flydde folk från DDR och i synnerhet sådana som var högutbildade. Således utarmades landet mer och mer.

Hela sovjetväldet är ett gigantiskt exempel på att planekonomi inte fungerar. Det blev hela tiden brister i systemet, vilket i sin tur ledde till att medborgarna i länderna bakom järnridån utvecklade en väl fungerande alternativ ekonomi. Vi talar om en jättelik byteshandel och fixarmentalitet. Polackerna har ett eget ord för detta. De ”kombinerade”.

I mitten på 90-talet träffade jag en rysk-lettisk professor och testade henne på hur det planekonomiska systemet hade fungerat. Själv hade hon jobbat på ett bokförlag.

”Vi producerade inte för att uppnå några produktionsmål”, sa hon. ”Vi producerade så att vi fick en brist så att vi också skulle ha något att byta med.”

Indirekt berättade hon att hon snodde böcker på sitt jobb. Förstår du nu varför de var mindre trevliga på restaurangerna i gamla Öst? Du beställde ju in kotletterna som de hade tänkt att byta till sig något för på bytesmarknaden! Muren trillande inte för att USA startat Stjärnornas krig. Muren trillade därför att planekonomi inte fungerar och därför att vanliga människor agerade så rationellt de kunde i ett vansinnigt system, dvs förvärrade situationen ännu mer.

Det är i detta perspektiv som vi ska sätta nyheten om att DDR sålde sina medborgare till Västs medicinföretag. DDR var bankrutt redan tio år före murens fall. De kunde inte betala sina utlandsskulder. De hade ett gigantiskt handelsunderskott.

Därför satsade DDR alltmer på industrispionage och människohandel. Man sålde politiska fångar till Väst för mellan 1 och 2 miljarder D-Mark. Det vet vi sedan gammalt. Nu kommer nästa nyhet: man sålde svårt sjuka människor som försökskaniner för att få in västvaluta till sjukvårdssystemet.

Någon gång i slutet på 70-talet ökade klagomålen inom den östtyska sjukvården. Sjukvårdsministern i DDR, Ludwig Mecklinger, skrev till Erich Honecker och berättade att andelen ”utresevilliga” läkare ökade. ARD:s reportrar har hittat ett dokument från ”Hauptabteilung XX/I” (vilket jag uppfattar är Stasis avdelning för statens säkerhet, samma som den f d prästen i Svenska Kyrkan Aleksander Radler tillhörde).

I handlingen från Stasi framgår det att det i DDR rådde brist på handskar, kanyler, gips och kirurgiskt material.

Staten DDR hotas alltså av att allt fler läkare vill lämna landet. De vill till ett land där de kan arbeta med hedern i behåll. Till ett land där man kan gipsa ett brutet ben istället för att använda 1800-talsmetoder. De vill till en arbetsplats där man kan hålla hygienen genom att byta handskar, kanyler och annat kirurgiskt material.

Lösningen görs upp inom SED:s partitopp 1983. Bland annat är det den inte helt obekante Alexander Schalck-Golodowski, som är ansvarig för DDR:s handel med väst i form av vapen, datorer och konst, med och drar upp riktlinjerna.

Schalck-Golodowski fick ytterligare ett område att specialisera sig på. Det kallades för ”immaterieller export” och handlade om att svårt sjuka DDR-medborgare såldes som försökskaniner till medicinföretag i Väst. Pengarna man tjänar på patienterna gick i princip oavkortat till att öka standarden inom DDR:s sjukvård.

Hur ofta har vi inte fått höra att sjukvården i DDR var så bra? Sanningen var att den var under isen, men att man på 80-talet kraftigt kunde förbättra den. Priset för att DDR skulle ha en bra sjukvård var att man offrade en liten del av sina egna medborgare.

Parallellt med den negativa utvecklingen för DDR-sjukvården hände ett antal medicinskandaler i Väst. I Västtyskland handlade det om ett sömnmedel som ledde till fosterskador hos gravida. BRD skärpte sina lagar om klinisk prövning skulle gå till, det vill säga de allra sista testerna innan en medicin går ut på marknaden.

Klinisk prövning görs alltid på levande människor. I dag har vi höga krav på vilka som får delta och patienterna som deltar i prövningen måste tydligt informeras om riskerna och samtycka till förutsättningarna. Bland annat ingår i testerna att vissa får så kallade sockerpiller (placebo). Patienterna måste alltid informeras om att de kan hamna i en placebo-grupp.

Det är detta som går hand i hand. DDR:s behov av ordinära produkter för att bedriva sjukvård, och Västs läkemedelsföretag som ser skenande kostnader och dyrare läkemedel på grund av strängare lagkrav.

Lösningen blir att outsoursa de kliniska testerna till en diktatur, närmre bestämt till DDR.

I tv-dokumentären framgår t ex att en svårt hjärtsjuk DDR-medborgare får veta att han kan få ett nytt läkemedel som inte finns på apotek och att detta är en studie. Mannen blir först bättre, men sedan försämras hans tillstånd. Herr Lehrer får då veta att han inte ska ta medicinen mer.

Ett år efter att herr Lehrer tagits in på sjukhus så dör han. Hans änka har kvar medicinen än i dag.

Genom produktmärkningen får man fram att herr Lehrer ingått i en studie för det västtyska läkemedelsföretaget Hoechst och deras läkemedel Ramipril.

Herr Lehrers tabletter analyseras. De innehåller inte några substanser från Ramipril. I tv-dokumentären konstaterar man att den svårt hjärtsjuke mannen fått sockerpiller medan DDR-staten tjänade 3 800 D-Mark enbart på honom.

Andra företag som nämns i dokumentären är schweiziska Ciba-Geigy och deras medicin Brofaromin. En kvinna berättar om hur hennes mamma blivit deprimerad. Dottern får veta att det inte finns någon vårdplats för mamman, fast jo, om mamman deltar i en studie så kan hon få en plats. Lättnaden över att ha fått in mamman på sjukhus förbyts när mammans tillstånd kraftigt försämras. Dottern blir då varse att det nog har med läkemedlet att göra.

Ett annat läkemedel som är med i dokumentären är Sandoz Spirapril. En förtidspensionerad man berättar om testerna han deltagit i.

DDR:s kliniska tester för Västs medicinföretag drar in mycket västvaluta. 1986/87 fick DDR över 2,6 miljarder D-Mark för de kliniska testerna. Det är nu DDR:s sjukvård kraftigt kan förbättras. Priset är högt. I dokumentären konstateras att herr Lehrer inte var den ende som dog när DDR lät utföra kliniska tester på intet ont anande och svårt sjuka patienter.

Hur kunde då Schalck-Golodowskis handelskonstellation se ut? ARD-dokumentären visar att ett Västföretag skrev avtal med Ministerium für Gesundheitswesen samt med företaget Berliner Import-Export GmbH. Det senare var underställt MfS, dvs den fruktade säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.

Ska vi anklaga medicinföretag i Väst för det som hänt? Ingenting tyder på att de fullt ut kände till hur DDR agerade gentemot sina patienter. Dessutom är de aktuella läkemedelsföretagen säkerligen uppköpta av andra ägare, som inte har med det obehagliga förflutna att göra.

Programinformation har ni länk till här och sen specialsida här. Programmet sänds igen i början januari 2013 på ARD. Ni kan också läsa här och här om dokumentären.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Schweiz, Stasi, Västtyskland. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Tests und tote” – om hur östtyskar blev försöksdjur för att rädda DDR:s sjukvård

  1. Ping: Gick KOKO-pengarna oavkortat till DDR:s sjukvård | Tankar om IB

  2. Ping: Fler läkemedelsföretag pekas ut för att ha utfört kliniska tester i DDR | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.