Endast 20 procent av fångproduktionen av varor i DDR gick på export

Der Spiegel har publicerat en artikel här om fångproduktionen i DDR där det framgår att det redan har lagts fram bevis för att andra Västföretag än Ikea har fått varor producerade av fångar. Enligt experten på de dokument som berör DDR-fängelserna vid Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, Tobias Wunschik, är det belagt att Neckermann och Quelle har haft fångar som producerat deras varor. Av artikeln framgår också att en läkare varit med om att tillverka delar till Pentacons kameror. Läkarens brott: försök att fly DDR (enligt min uppfattning den typiske politiske fången).

Av artikeln framgår att Pentacons kameror, bl a Practica, tillverkades av fångar i Cottbus. På kvinnofängelset Hoheneck tillverkade man sängkläder för Quelle. Neckermanns tv-apparater tillverkades av VEB Fernsehgerätewerk Strassfurt, där omkring 200 fångar ska ha varit kommenderade för att delta i produktionen.

Det är många intressanta saker i artikeln (titta även på bildtexterna). Det verkar som om många företag slingrar sig ur ansvarsfrågan genom att hävda att nuvarande ägare inte har med saken att göra då de inte fanns med på den tiden, vilket onekligen skulle kunna vara svaret på varför Ikea fått så proportionerligt stor uppmärksamhet. Stålkoncernen Klöckner är ett exempel på detta. Spiegel refererar till vittnesmål från före detta fångar i stål- och valsverket Gröditz.

Ibland tror jag att framställningen i media av DDR:s fångproduktion har fått läsarna att tro att DDR-fångar bara producerade varor till Väst. Men enligt Tobias Wunschick var det inte alls så.

”I den laddade diskussionen om Ikea har man fullständigt glömt vilka som var de huvudsakliga mottagarna av exploateringen”, säger Wunschik. ”80 procent av tvångsarbetet kom DDR-samhället tillgodo, maximalt 20 procent av produkterna och varorna gick på export.”

Der Spiegel konstaterar därför att den största profitören var SED-staten själv och därmed också dess medborgare. Detta är ett intressant påpekande, i synnerhet då vissa debattörer som ett enkelt recept lanserat att Västföretagen borde betala ersättning till de politiska fångarna. Då har man bara löst problemet för en väldigt liten andel av de politiska fångarna, som utgjorde ungefär 20 procent av de totala antalet fångar som fanns i DDR:s fängelser.

För mig som tagit del av en del av nyhetsrapporteringen från Tyskland så kan jag konstatera att det numera känns som en rätt okontroversiell fråga var ansvaret för fångproduktionen i DDR låg. Den ses av insatta som ett statligt ansvar och när DDR-diktaturen nu inte längre finns så är frågan vad den tyska staten ska göra. 

Utan tvekan har har arbetsförhållandena i fängelserna varit under all kritik. Der Spiegel refererar till en historiker vid namn Justus Vesting som beskriver hur fångarna skadades och till och med dog. Skyddskläder fanns inte och dödsfall kunde orsakas bland annat av kvicksilverförgiftning.

Artikeln tar också upp hur mycket Västföretagen visste om arbetsförhållandena. Enligt vissa historiker ska företagen ha vetat, men ha blundat. Vari sanningen ligger får vi kanske veta någon gång i framtiden när nu forskare och det tyska samfundet på allvar börjat intressera sig för frågan.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Tyskland. Bokmärk permalänken.