AB:s kulturskribent om svenska företag i DDR och vad jag läser ut av tysk debatt om fångproduktion

Hittade ytterligare ett inlägg av historikern och Aftonbladet Kulturs Fredrik Persson. Han följer ämnet med Ikea och DDR. Det är intressant. Vi tycks läsa ungefär samma saker, och komma till olika slutsatser. Båda har vi tagit del av information kring den hearing som hölls i förbundsdagen kring politiska fångars deltagande i produktionen i forna DDR.

”Sensmoralen var tydlig. Storskurk är den realsocialistiska regimen. Skuld bär dock också de företag som profiterade på förtrycket. I dag kan dessa inte avkrävas juridiskt ansvar, varför politiken måste förmå dem att betala och finna former för ekonomisk ersättning till de drabbade. Allra minst bör skador, sjukdomar och förlorad pension kompenseras. Likaså behöver kunskapsbristen botas med fri forskning”, skriver Persson.

Det är många värdeladdade ord på så liten text. Förutom att ett subjekt som heter ”politiken” ska ”förmå dem” att betala. Profitörerna alltså. Problemet är att jag inte alls läst in samma slutsats av rapporteringen från Tyskland.

Enligt den bild jag har visade hearingen enighet kring frågan om ansvar. De politiska fångarna är ett statligt ansvar och när diktaturen DDR nu inte längre finns så ligger huvudansvaret hos den tyska staten.

Den tyska staten har nyligen träffat ett avtal om ersättning till straffångar under nazitiden. Den som kan räkna inser snabbt att det nog inte är många före detta NZ-fångar som är i livet. Således är det mest deras anhöriga som får del av pengarna.

Det är i detta perspektiv vi nu ska se hur offerföreningarna i DDR driver sin politik: de anser att ersättningar ska betalas ut medan de före detta politiska fångarna är i livet.

I Sverige har nyhetsförmedlingen behandlat Ikea-fallet som om Ikea är målet (dvs att 1 företag ska betala). För mig framträder bilden allt tydligare om att Ikea enbart varit medlet för att föra upp diskussionen om ersättning på den tyska politiska agendan. Att få fram ersättningar innan folk har dött. 

Det verkar råda en enighet om att man i Tyskland inte vet hur kompensationen ska ske. Orsaken är flera:

Nazitidens straffångar dömdes inte i domstol. De sattes i läger och tvingades att arbeta. DDR-tidens politiska fångar dömdes i domstol enligt DDR:s lagar, en stat som var erkänd av västländerna och som var medlem i FN. Därmed är en kompensation inte lika enkel ge.

För det första är det enligt ILO:s regler i vissa fall tillåtet med tvångsarbete med låg ersättning (läs här). För det andra sattes DDR-medborgare som försökte utöva sina mänskliga rättigheter i fängelse som vilken kriminell som helst. Således jobbade personer som försökt fly från DDR (republikflykt: den ”vanligaste” politiska fången) sida vid sida med våldtäktsmän och tjuvar. Tyskland måste först brottas med frågor om våldtäktsmän och tjuvar också ska få ekonomisk kompensation, och om de inte ska få det – på vilka juridiska grunder ska man särskilja att vissa personer ska få ersättning och vissa andra (80 %) inte ska få någonting?

Enighet finns om att fångproduktionen i forna DDR är så outforskad så att man faktiskt inte har tillräckligt med fakta för att ta några beslut alls i nuläget. 

Det är här Ikea kommer in i bilden. De har utlovat att vara med och finansiera ett forskningsprojekt som ska drivas av offerföreningen UOKG. UOKG:s ordförande Christian Sachse uttalade sig på hearingen i förbundsdagen (den som AB refererar till) och konstaterar att frågan om ekonomiska ersättningar till politiska fångar kommer att vara öppen i minst fem år. (”Erste Ergebnisse seien allerdings erst in etwa fünf Jahren zu erwarten, bis dahin müsse die Frage nach einer wie immer gearteten Entschädigung offen bleiben.”)

Således är man i Tyskland medvetna om att frågan är komplicerad och så outforskad att man inte kan fatta några beslut. Något försök till att smita från frågan, som antytts i AB, har jag inte kunnat skymta.

Jag konstaterar att offerföreningarna har lyckats med att föra upp debatten på den tyska politiska agendan, men att de själva medger att det kommer att ta flera år innan man når en lösning.

Parallellt med detta kämpar offerföreningarna för sina medlemmar. 20 procent av de tidigare politiska fångarna har en inkomst på under 700 Euro i månaden. 13 procent av dem lever på Hartz IV (tyskt arbetslöshetsunderstöd, om jag förstått det rätt ungefär som fas III). Andelen som lider av psykiska och psykosomatiska sjukdomar är mycket hög (hjärtproblem, torgskräck m m).  

Åter till AB:s inlaga på kultursidan. Persson har plötsligt hittat nya svenska företag att peka ut, nämligen Atlas Copco, Ax:son Johnson, Electrolux, Volvo samt ”många fler”. De sägs nu ”härmed varnade” av Persson och Aftonbladet.

Jag rynkade verkligen på pannan när jag läste den där meningen. Varför i hela fridens namn blandas dessa företag in i diskussionen om ersättningar till före detta politiska fångar? Naturligare vore ju att Persson, som tidigare refererat till att han läst Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi”, tog upp Kooperativa Förbundet, KF, som av Almgren nämnts i samma sammanhang som Ikea och fångproduktionen. För den som verkligen läst Almgrens bok vore det onekligen naturligare att höja ett varnande finger mot KF och säga att de nog också borde granska sin historia (innan någon annan gör det).

En annan sak som Persson borde läst om han läst Almgrens bok är ju att ett politiskt parti fick dolt partistöd av DDR genom denna möbelimport från DDR till Sverige. Vi talar om kommunisten Knut Tell och hans bolag Tell Impex. 

Vem var då Knut Tell och vilket kommunistiskt parti var det som fick provision på möbelimporten som vi nu vet delvis var producerad av politiska fångar i DDR?

Almgren nämner SKP, en beteckning som använts av mer än ett parti. Här påstås det att Tell företrädde Sveriges Kommunistiska Parti, dvs föregångaren till Vänsterpartiet. Enligt Solna kommuns arkivarie satt Knut Tell som förtroendevald i kommunen åtminstone 1955-71. Beteckningen K i registren tolkar arkivarien som Sveriges Kommunistiska Parti (1921–1967), som senare blev Vänsterpartiet Kommunisterna (1967–1990) och som i dag heter Vänsterpartiet.

Hur kommer det sig att Persson på Aftonbladets Kultursida säger sig ha läst Almgrens bok och ändå så totalt tycks ha missat Knut Tell, dolt partistöd från en diktatur till ett svenskt kommunistiskt parti och att det svenska företaget Kooperativa Förbundet nämnts i fångproduktionsammanhang?

Istället blandar Persson in företag som Atlas Copco, Ax:son Johnson, Electrolux och Volvo istället för ovannämnda. Varför ska dessa företag ”varnas”? Har Persson hittat något belastande som vi inte känner till? Då borde han fått mer utrymme för att specificera sig! Eller är det enbart så att han anser att det är fel att ha bedrivit handel med DDR? 

Jag känner bara ytligt till en del av de nämnda företagens verksamhet. Till Johnson-koncernen hörde byggföretag som byggde hotell och anläggningar i DDR. Jag tror även att rederiverksamhet/shipping ingick. Själv jobbade jag på Skanska på 80-talet som byggt anläggningar i diktaturer, typ Libyen. Ska Skanska också varnas? I så fall måste svenska folket varnas. De får inte köpa kinesiska kräftor till midsommar. Och IT-produkter får de nog sluta med också, för det är säkert någon komponent, om inte heller prylen, som är tillverkad i Kina.

Varför i hela fridens namn blandar Persson in Volvo? Jag är förstummad.

Sanningen är att hundratusentals människor sattes i fängelse i DDR på grund av att de försökte utöva sina mänskliga rättigheter. Av dessa köpte Väst loss över 30 000 politiska fångar. Dels var det den Västtyska staten som betalade, dels var det företag i Väst som betalade. 

Jag har sett olika siffror, men mellan 1 och 2 miljarder D-Mark (!) betalades till diktaturen DDR för att man skulle släppa politiska fångar. Ibland fick man loss fångar utan att betala. Günter Guillaume lämnades t ex ut till DDR mot 80 stycken politiska DDR-fångar.

Vad använde då DDR sin västvaluta från människohandeln till? För att förbättra situationen för sina medborgare? Nej, det gick i huvudsak till lyxkonsumtion till diktaturens partielit samt till Stasis utrikesspionage HV A:s verksamhet.

Ett exempel på lyxkonsumtionen handlade om att partieliten inte kunde åka något så simpelt som Trabant eller något annat från Öst. Mercedes var ju ett kapitalistmärke, så det gick ju inte heller. Således användes pengarna från människohandeln bland annat till att köpa bilar från Frankrike och Sverige. SED-diktaturens topp åkte Citroen och Volvo. Som bekant kallades ju partitoppens lilla gated community i utkanten av Östberlin för ”Volvograd”. 

Ska vi moralisera över att bilföretag sålt bilar som hamnat hos diktatorer? Skulle Volvo sagt nej när DDR-staten lät införskaffa ett antal Volvo 264 TE som sedan visade sig hamna hos partieliten? Lägg av! I Sverige vet vi ju att BMW är ett favoritmärke för kriminella. Ska BMW ställas till ansvar för detta?

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, SED, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.