Fd förbundsdagsledamot och telog om Ikea och ersättning till politiska fångar. Om hur handeln i DDR fungerade

Der Tagesspiegel har ett intressant inlägg av den före detta förbundsdagsledamoten för SPD och teologen Richard Schröder. Jag erkänner med en gång att jag inte är jurist eller arbetsrättslig expert och därmed får Schröders text först och främst stå för sig själv. Men som jag läser hans text argumenterar han för att Ikea inte kan vara ersättningsskyldig till fångar som deltagit i produktionen av deras varor under kalla kriget.

En av orsakerna är det speciella förutsättningar om hur affärsverksamhet bedrevs i DDR. Det hela beskrivs i Ikea-rapporten. Den enda tidpunkt man kunde få direkt kontakt med ledarna för de statligt ägda tillverkarna, Volkseigener Betrieb, VEB, var vid Leipzigmässan. Den man hade kontrakt med var dock en annan part, DDR:s utrikeshandelsbolag Aussenhandelsbetriebe, AHB, där den viktigaste var AHB Holz & Papier. 

Ikea hade alltså kontrakt med flera AHB, som i sin tur beställde varor av minst 66 VEB, vars chefer man bara hade möjlighet att träffa en gång per år. VEB hade produktion/underleverantörer på 117 ställen i DDR varav det nu medgetts att viss produktion hos underleverantörerna utfördes av fångar, varav en del var politiska.

Att komma ut på produktionsenheterna var strikt reglerat och skulle föranmälas. Det framgår av Ikea-rapporten att man inte kom ut på något fabriksgolv utan visades ett ”show-room”. 

Det är alltså detta som är bakgrunden till Schröders text. Ikea hade inga anställda. Det var staten DDR som var ansvarig för arbetskraften. Ikea och andra Västföretag köpte endast färdiga produkter.

”Wenn von Zwangsarbeit die Rede ist, steht uns die Zwangsarbeit in der Nazizeit vor Augen. Soeben hat die Bundesregierung ein Abkommen unterzeichnet, das weiteren Zwangsarbeitern aus der NS- Zeit Entschädigungszahlungen ermöglicht. Das ist gut so. Die Frage ist aber, ob die Zwangsarbeit von politischen Häftlingen in der DDR in dieselbe Kategorie gehört”, skriver Schröder.

Han pekar på att förbundsregeringen just tecknat ett avtal om ersättning till tvångsarbetskraft under nazitiden och ställer den retoriska frågan om de politiska fångarna från DDR-tiden kan inlemmas i samma kategori och också få ersättning från den tyska staten för att de tvingats arbeta för regimen. Hans svar är nej. Nazitidens tvångsarbetare var inte dömda i domstol. De hade internerats. I DDR dömde man sina politiska fångar enligt DDR:s lagar.

Schröder hänvisar till Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) regler.

”Tvångsarbetets medel kan vara innehållande av lön, tvång att utföra uppgifter emot den egna viljan, hot om våld eller om att anmäla en papperslös till myndigheterna. Tvångs- och straffarbete definieras av ILO som allt arbete som påtvingas en person genom hot om straff, och där personen tvingats att erbjuda sin arbetskraft”, står det här på sid 15 där det också står ett viktigt aber:

”vissa former av tvångs- och obligatoriskt arbete är tillåtet, till exempel obligatorisk militärtjänst, straffarbete och medborgerliga insatser vid krig och katastrofer.”

Såleds är det tillåtet med obligatorisk militärtjänst och obligatorisk arbetsplikt i fängelser. Det första har vi haft för män i Sverige. Det andra råder fortfarande. Fast i Sverige kallar vi arbetsplikten för sysselsättningsplikt. Och vid krig eller katastrof finns juridiska möjligheter att beordra dig och mig att att hjälpa till i krisläget.

Så till lönen. Den har de f d politiska fångarna haft synpunkter på och menar att Ikea ska betala ersättning för att man så att säga tjänat pengar på dem. Schröders argument är att det inte håller, även detta med en hänvisning till ILO:s regler.

”Die Entlohnung ist auf fünf Prozent des durchschnittlichen Lohns festgesetzt”, dvs man får inte kränka människovärdet men kan sätta lönen till fem procent av den genomsnittliga lönen.

Således fanns det internationellt lagstöd för att ge DDR-fångarna en dålig lön. Jämför gärna dagens svenska fängelser där vi har en lön på 11 kronor i timmen. Som journalist kan jag berätta att det händer att svenska fångarna vänder sig till svenska myndigheter och klagar på sin ”slavlön”.

Schröders slutsats är i alla fall att arbetsmiljöfrågorna inte var högt prioriterade i DDR, men att fångarna, oavsett om de var politiska eller kriminella, satt i samma fängelser och råkade ut för samma påföljder.

Våldtäktsmän och tjuvar blandades med människor som försökt fly landet eller varit på annat sätt oppositionella. 

Detta innebär att om den tyska staten skulle ersätta DDR:s politiska fångarna för sina arbetsinsatser så skulle man också vara tvungen att kompensera de vanliga kriminella, det vill säga 80 procent av de som satt i fängelse. En sådan lösning avråder Schröder från. (Själv kan jag tänka mig att en sådant konsekvenstänkande skulle kunna skapa viss upprördhet i det tyska samhället)

Schröders menar att politiska fångar som har fängslats felaktigt i DDR vore berättigade en ersättning för frihetsberövandet och kanske också en pension, men han avråder å det bestämdaste för en kompensation för så kallat tvångsarbete. Det finns andra grupper i DDR som också har lidit. Någon fullständig rättvisa kan inte ges.

”Die Steuergelder, die wir zur Entschädigung von Kränkungen aus der Vergangenheit ausgeben würden, sollten wir lieber für zukünftige Aufgaben bereithalten”, skriver han och menar att de skattepengar som Tyskland borde spendera på fel som begåtts i det förflutna bör hellre användas som investeringar i framtiden.

Inlägget har ni här. 

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.