Platt försvar eller banbrytande väg? Om möbelkomponenter och akademisk avundsjuka

Historikern och skribenten Fredrik Persson har i går i Aftonbladet skrivit en artikel med rubriken ”Ikeas platta försvar”. Persson menar att Ikea borde betala skadestånd till de fångar som producerat varor åt dem i DDR. Dessutom menar Persson att man borde offentliggjort hela rapporten, istället för att bara lägga fram en sammanställning av den rapport som revisionsfirman Ernst & Young lagt fram. Allt för att kunna akademiskt pröva resultaten.

Kritiken om att akademiskt kunna pröva resultatet känns igen och låter ju bra, men samtidigt har jag börjat få en naggande skepsis till alla som framhäver att allt ska gå den akademiska vägen och att underlaget ska kunna granskas. Jag tänker då t ex på bråket kring den så kallade Rosengårdsrapporten om radikaliserade muslimska miljöer i Rosengård samt debatten kring professor Birgitta Almgrens granskning av Säpos utredningar om personer med misstänkta Stasi-kopplingar. Vilka hoppade fram i tätposition i debatten om islamisering respektive den fruktade säkerhetstjänsten Stasi? I det ena fallet en teoretisk astrofysiker, i det andra en cell- och molekylärbiolog.

Redan här borde de flesta ha dragit åt sig öronen. DN Debatt påpekade visserligen att cell- och molekylärbiologen också var vetenskaplig sekreterare i en etikprövningsnämnd, men vad man glömde bort att påpeka eller inte visste och som lätt kunde beläggas med en enkel google-sökning vara att mannen var socialdemokratisk kyrkopolitiker som i egenskap av förtroendevald skulle avgöra om en Stasi-utpekad universitetskollega skulle få behålla prästtiteln eller inte. Den Stasi-utpekade var ett av fallen i Almgrens bok och således var cell- och molekylärbiologen en i högsta grad jävig part i målet. Vilken stol mannen egentligen satt på när han skrev debattartikeln har inte klarlagts, men stolen för dolda politiska agendor är ju en kandidat. Läs mer här. 

Den som studerar debatten kring Rosengårdsrapporten lite närmre kan konstatera att man bakom motivet forskningens frihet verkar lägga väldigt stor vikt vid att rapportskrivarna måste redovisa sina källor, dvs vilka de enskilda personerna bosatta i Rosengård som hade talat frispråkigt om situationen i Rosengård. Det hela blev en rättslig kamp som rapportskrivarna vann. De hade inte gjort någon avhandling eller liknande akademiskt verk utan producerat en rapport till regeringskansliet (sk uppdragsforskning). De kunde därmed upprätthålla det utlovade skyddet för sina källor. Läs här. Det bör också påpekas att rapportskrivarna pekade på att kritiken från Lunds universitet i grund och botten var politisk-ideologisk och inte akademisk.

Ikeas val att låta en revisionsfirma göra DDR-granskningen har ju väckt ilska på sina håll i Tyskland. Företrädare för offerföreningar har framfört att de borde ju gjort rapporten istället. De har menat att de varit billigare än Ernst & Young (ge oss pengarna istället föreslog en företrädare). Värt att notera är att kritiken mot valet av utredare (en revisionsfirma) kritiserades från akademiskt håll i Tyskland innan rapporten ens lagts fram. Hur akademiskt trovärdigt är det?

Jag får mest en känsla av att den i den akademiska ankdammen finns ett upplevt konkurrenshot. Fallet med DDR är ett bra exempel. 

Fram till 2011 var det nämligen bara svenska privatpersoner, svenska forskare och svenska journalister som vände sig till Stasiarkivet.

2012 kom två nya aktörer in på banan och utnyttjade sin lagliga rätt att ta del av information i arkivet. Den ena var Luleå stifts domkapitel, som drev ett disciplinärende i fallet med den dåvarande prästen Aleksander Radler. I det andra fallet var det ett multinationellt företag, Ikea, som ville veta vad som stod om deras verksamhet i arkivet för att kunna belysa en del av sin historia. Och så hade de dessutom mage att dra in en ny aktör på ”marknaden”. En revisionsfirma.

Tänk om alla andra västerländska företag som utpekats ha utnyttjat politiska fångar i DDR också lägger uppdrag på något annat än högre lärosäten? Jag får otvetydigt känslan av att en och annan i den akademiska världen inser att de borde ha ägnat sig åt att forska på fångproduktionen i DDR för länge sedan och att det nu gäller att visa att man vet hur man borde gjort egentligen.

Det allra bästa med Perssons artikel är onekligen hans  intressanta påpekande om vad som verkligen saknas i Ikea-rapporten. ”Inga försök görs att beräkna värdet av internernas arbetsinsatser”, skriver han och sätter otvetydigt fingret på en öm punkt i rapporten. 

Vi kan inte blunda för att det påståtts att Kamprad skulle ha blivit rik på politiska fångar i DDR. Här är ett exempel där Ikea sägs ha tjänat miljarder. Men är det sant? I samband med att Ikea-rapporten lades fram hade det varit intressant att få ett utlåtande eller någon form av bedömning av fångproduktionens betydelse för Ikea som företag. Om det nu är möjligt i detta skede eller någonsin.

Vad jag däremot ifrågasätter är att Persson får det att låta så enkelt att ersättning ska utgå från Ikea till ”tvångsarbetarna”. Jag tror inte det är så enkelt om ens möjligt att lösa den ekvationen.  

Rapporteringen kring Ikeas produktion i DDR presenteras ofta som möbler rätt och slätt. Men Ikea levererar ju ”platta paket”, eller om man så vill, möbelkomponenter, där kunden oftast själv får sätta ihop sin egen vara. Fångproduktionen i DDR ska dessutom ha legat hos underleverantörer till de av DDR-staten ägda leverantörsföretagen och  saker som nämnts ska ha producerats hos underleverantörer genom fångar är möbelkomponenter som skenor, hjul, vinkeljärn och beslag.

Vad som framkommit via media och böcker är att de politiska fångarna inte verkar ha informerats om vilka företag de har producerat varor för. Således bygger mycket bevisning på muntliga vittnesmål om att personer ”känner igen” produkter, sett en kartong med en logotype eller pratat med någon som berättar för dem att detta är till företaget si eller så. Detta är också är ett framträdande drag i Ikea-rapporten.  

”He stated that he saw boxes with the Ikea logo and remembered seeing a label with an abbreviation for Ikea. While working at a facility outside of the prison, he had punched metal rails for sets of drawers, which he later recognised as an Ikea product. He said he was 100% sure of this”, står det i Ikea-rapporten om vad en tidigare politisk fånge som satt i Naumburg har vittnat om.

En f d chef på en av DDR:s produktionsenheter, Sitzmöbelwerk Waldheim, vittnar för Ernst & Young om att ungefär 10-12 politiska fångar jobbade med Ikea-produkter i verksamheten.  

Ett annat problem som säkert Ikea-utredarna har ställts inför är att Tyskland har helt annat skydd vad gäller personuppgifter än vad t ex Sverige har. Medan vi i Sverige med lätthet kan ta fram folks personnummer och gräva upp vad de eventuellt kan ha dömts för så är insynen definitivt inte av denna karaktär i Tyskland. Med förfäran ser andra europeiska länder på vår ”svenska öppenhet”. Således är det inte bara att ”plocka fram” vilka som varit politiska fångar i DDR.

Jag tycker att det är bra att en före detta DDR-anställd medger att han/hon haft politiska fångar i produktionen. Men hade personen gjort detta erkännande om detta lagts fram i en akademisk rapport där källorna ska vara verifierbara och öppna? Jag är inte säker, för dagens samhälle kan vara oerhört fördömande mot enskilda individer. Starka krafter från förr är också i högsta grad verksamma, vilket många har fått erfara genom t ex mångåriga trakasserier.

Det europeiska samhället har en del att lära av Mandelas och andra afrikanska ledares försoningsprinciper. Jag tror vi hade kommit mycket längre i vår uppgörelse kring kalla kriget om vi valt denna linje. Att främst försöka lyssna och lära istället för att fördöma. 

Om vi nu ska utkräva ersättningar från västföretag så måste vi se problemet i hela dess vidd. En person kanske tillverkade beslag till Ikea, men till hur många procent? Huvuddelen av beslagen kanske levererades till ett annat företag, kanske till Kooperativa Förbundet, som också hade möbelproduktion i DDR? Och bara för att någon har sett en kartong med en Ikea-logo betyder det faktiskt inte att just denna person verkligen har tillverkat saker åt Ikea.

För att göra bilden mer komplex bör man påpeka att någon stiftade lagarna som gjorde att politiska fångar hamnade i fängelse i DDR. Hur många procents skuld har personer som Margot och Erich Honecker jämfört med Ikea? Det fanns människor som arbetade för Stasi. Hur många procents skuld har en förhörsledare som använt sig av fysisk eller psykisk tortyr jämfört med Ikea? Stasichefen Erich Mielke jämfört med Ikea?

Det fanns människor som såg till att ge Stasi information så att man visste vem man skulle fängsla. Sedan i höstas har vi matats med uppgifter att den före detta prästen i Svenska kyrkan, Aleksander Radler, angav sju studenter från Jena varav sex sattes i fängelse på sammanlagt arton år. De fängslade har vittnat om arbete i fångproduktion. Två av dessa personer tog livet av sig efter fängelsevistelsen. Finns det någon människa som kan säga hur många procents skuld den enskilde personen Aleksander Radler kan ha haft i dessa skeenden?

Aftonbladets skribent misstror Ikeas avsikter med rapporten. Ikea säger att de ska finansiera ett forskningsprojekt som ska gå via offerföreningen UOKG, men inga summor har nämts.

”Det föder tvivel inför allvaret i den annonserade ambitionen att ekonomiskt bidra till fortsatta undersökningar av tvångsarbetet”, skriver Persson som undrar varför Ikea inte bums sätter ingång ett samarbete med någon universitetsinstitution.

Jag känner inte någon större oro för att Ikea skulle dra sig ur projektet eftersom jag vet hur stor makt offerföreningarna har i Tyskland. Offerföreningarna kan ges väldigt stort medieutrymme, i synnerhet om de är missnöjda med något, och Tyskland är en mycket viktig marknad för Ikea. UOKG har sedan länge agerat som om de sitter säkert i sadeln. Ikea kanske bara gör som företag brukar göra? Inväntar att förslag på att forskningsmedarbetare, projektplan och budget ska läggas fram. Samt inte minst nedtecknat förslag på forskargruppens uppdrag. Vad ska deras frågeställningar bli? En av frågeställningarna blir förhoppningsvis vilken ekonomisk betydelse fångproduktionen hade, både för DDR som land och för företagen i Väst som beställde varorna. Således är Ikea bara en del i den stora helheten för att kartlägga fångproduktionen i DDR.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige, Tyskland. Bokmärk permalänken.