Överdriven tro på Stasiarkivets betydelse i fallet Ikeas fångproduktion

Med anledning av att jag sett kommentarer på nätet om omfattningen av material som Ikeas utredare, Ernst & Young, har tagit del av i Stasiarkivet så kanske det är dags med ett förtydligande om källmaterialet till undersökningen. Detta uppger Ernst & Young och Ikea att de tagit del av:

  • ungefär 20 000 dokument ur Ikea-koncernens egna arkiv
  • ungefär 1 500 dokument ur Myndigheten för Stasiarkivets arkiv, BStU.
  • ungefär 80 000 dokument från andra federala och statliga tyska arkiv
  • intervjuer med omkring 90 personer som varit anställda eller före detta anställda på Ikea eller leverantörsfirmor till Ikea samt f d DDR-fångar eller andra typer av vittnen.

Således står Stasidokument för mellan 1-1,5 procent av det arkivmaterial som Ernst & Young tagit del av. 

Den procentuella delen borde väcka en del eftertanke. Dels är Stasiarkivet ett väldigt skadat arkiv då man efter murens fall destruerade delar av arkivbeståndet, främst vad gäller det civila utrikesspionaget HV A. Dels bör man förnuftsmässigt inse att varuproduktionen till Väst kanske inte var en paradgren för Stasi, utan snarare borde ha hanterats av andra DDR-myndigheter.

Den som smygläser i Birgitta Almgrens bok från 2009 kan ju också notera att hon verkar ha hämtat mycket från Bundesarchiv, dvs den tyska motsvarigheten till vårt Riksarkivet, vilket gissningsvis är en av de främsta källorna i Ikea-rapporten.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i arkiv, BStU, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.